Han mörkade asperger

TS min dotter lever med en man med asperger. Som mamma är det tufft att se hur hon under årens gång alltid varit den som fått stå tillbaka. Vi i familjen har sett så många diskussioner som den du beskriver när det gäller vad som är en lögn eller ej. Alltid är det min dotter som måste ge sig för husfridens skull.

Långsamt långsamt har min dotter blivit alltmer tyst och tillbakadragen hon undviker en massa saker för att inte provocera sin man. Hon säger att han inte kan....noch allt det han inte kan har begränsat hennes liv också.

Vad jag vill säga Ts är att du är inte elak och illojal som folk skriver hör. Du står inför problem som de flesta inte träffar på. Dr flesta vet inte vad det innebär att leva med en partner med asperger. Du behöver ventilera och få diskutera och hörs andras erfarenheter.

Jag råder dig att gå. Jag är så ledsen av att se hur sliten min dotter är. Hur ensam hon är. Hur hon ställer upp och ställer upp för sin man. Hur hon ändrat och anpassat sig men inte fått något tillbaka. Det blir aldrig en vanlig relation med givande och tagande.

Lever med en kvinna som är likadan. Jag får stå tillbaka väldigt mycket. Jag får dock mycket ut av relationen på andra sätt. Det får säkert din dotter också

Jag har frågat henne vad händer ut av det. Hon säger hon vill lämna, men dels rycker synd om honom och dels att hon inte längre orkar. Det har brutit ner henne att alltid stå tillbaka, jag ser att hon knappt har någon egen vilja längre. De gör allt på hans sätt i stort och,smått. Han vill inte träffa folk och inte ta en semesterresa alltså gör inte min dotter det heller. Hon är alltid på helspänn och stöttar upp hans misslyckanden. Hon är hans krockkudde men där är inte mycket luft kvar i den.

Det är så lätt attcsägavatt den som är normal ska anpassa för att den kan, men vad händer när man anpassat sig ett år, tio år, tjugo år..... Jag servrar min dotter helt tappat bort sig själv. Hon är bara en skugga som servar och stöttar sin man. När de är hos till exempel så ockuperar han konversationerna med att föreläsa om sina specialintresse och hon låter honom göra det för han blir irriterad om han inte får hållad. Hon har bett oss också att inte försöka byta ämne för han blir irriterad då. Hon har gett upp sig själv för att hon är för snäll och det är hemskt som mor att se på.

Tror att det är lättare att leva med en aspiekvinna än en aspieman i och för sig.

Undrar om det är en fysisk skillnad i hjärnan eller om det ställs andra krav på kvinnor från samhället....i så fall borde nog större krav ställas på aspiepojkar och män än vad som görs idag.

Den här tråden........
TS, bara ditt påstående att någon med Asperger mörkar diagnosen är mild sagt rena nonsens och jag är helt övertygad att alla de som bara lite grant kommit i kontakt med diagnosen Asperger resp. Autismspektrumstörningar någon gång i livet, vet vad jag pratar om.
TS, jag tror inte att din pojkvän ändrade sin attityd mot dig enbart bums sådär, för det det är för någon med diagnosen ASP helt omöjligt, däremot kan en person med den diagnosen utagera mycket stark i stressiga situationer. Liksom alla vanliga dödliga.
Personligen tror jag inte att någon med den diagnosen, just Asperger, kan dölja resp lura andra om det, i ett helt år. Därför återigen min fråga till dig TS, hur fit är du själv då?

Så som jag ser det här kan du välja mellan acceptera situationen som den är eller lämna honom.

Jag anser att din dotter får skylla sig själv. Det är alltid tufft att lämna, speciellt ett destruktivt förhållande, men man har alltid ett eget ansvar.

Det är lätt att säga så, men vi ser också att många som blir misshandlade eller lever med en alkoholist t ex har mycket svårt att lämna. Att man blir nedbruten stegvis och förlorar sin fria vilja och sitt självförtroende.

Flera här har talat om Cassandra fenomenet. Du kanske ska läsa lite om det så kan du möjligen känna mer empati för den situationen som "svärmor" ser att hennes dotter befinner sig i. Det finns forskning som visar det kan ge upphov till att under lång tid lev med någon med asperger och inte få sina emotionella behov tillgodosedda.theneurotypical.com/cassandra_phenomenon.html

www.faaas.org/otrscp.html

psychcentral.com/lib/feeling-invisible-in-the-asperger-world/

Varför får vi inte prata om hur det är att vara närstående till en vuxen person med asperger?

Varför väcker det så tor ilska?

Det handlar ju till stor del om personlighet. Ts beskrivning lämnar fler frågetecken än det besvarar. Om man inom så kort tid märker att man lever med någon man inte gillar, vad det än beror på, så är man "svag" om man inte lämnar. Jag säger inte att det är dåligt att vara så svag men att inte kunna ta ens basalt ansvar för sitt liv utan direkt hamnar i att älta är inte ett friskt beteende. Klarar man inte att hävda sig alls så är det faktiskt ens största problem, det går nämligen inte över för att man ältar eller smutskastar andras svagheter.

Man kan fråga sig varför hon och andra i hennes situation inte går vidare? Stöd finns att få om det är svårt att gå vidare, testa vårdcentralen.

Andras åsikter är inte automatiskt "ilska".