Anonym (Lurad)

Äldre 5 Oct 16:15

316 svar

Han mörkade asperger

Min sambo sedan knappt ett år har inte berättat för mig att han har asperger.

Vi var hemma på middag hos hans mamma för någon dags sedan och hon undrade hur allt är och då sa jag att det mesta hade blivit lite väl trist och hennes son inte vill göra någonting mer än typ sitta och titta på olika dokumentärer på sin dator och jag undrar om han kanske är deprimerad.

Hon sa då att hon mer tror att det är hans asperger. Att han var sådan när han bodde hemma att han mest höll på med datorn och sällan ville följa med familjen på någonting och att hon varit så förvånad över att han blommat upp när han träffade mig.

När vi kom hem frågade jag sambon varför han aldrig berättat att han har asperger. Han blev arg och smällde i dörrar och slog med knytnäven i diskbänken och satte sig sedan vid sin dator. Jag tyckte det var obehagligt och gick och la mig.

Har frågat honom igen varför han ljugit och inte berättat och då fick han utbrott och skrek på mig så nära mitt ansikte att jag fick spott på mig att han inte ljugit. Han har bara inte sagt något om det därför det inte spelar någon roll. När jag fortsatte att fråga ut honom och sa att om det inte spelade någon roll kunde han ju berättat var han väldigt irriterad och sa till slut att om han berättat hade jag inte velat bli tillsammans med honom.

Det kan han ha rätt i för så som han varit de senaste månaderna är det inte roligt. Han är inte alls på samma sätt som han var i början när vi träffades. När vi började dejta och sedan flyttade ihop var han glad och pigg på att göra saker. Vi gick på stan, shoppade, var ute och åt eller tog en öl med kompisar. Vi träffade mina föräldrar och min bror och hans tjej. Vi till och med reste med dem och det var jättekul. Nu när jag föreslår något säger han bara att han inte orkar. Han vill inte göra någonting längre. Han bara kommer hem från jobbet, har köpt med sig någon snabbmat och dunsar ner framför datorn. Han sitter där hela kvällarna och ser mest en massa dokumentärer om krig och naturfilmer. Själv orkar jag inte titta på det varje kväll, så jag går oftast och lägger mig i sovrummet, läser en bok eller ser på TV där. Föreslår jag att vi ska se en komedi eller deckare tillsammans som vi gjorde i början så säger han att han inte tycker de är bra. Men det gjorde han ju när vi började träffas. jag har sagt till honom att jag tycker det är tråkigt och att jag känner mig ensam men han tycker att vi har det bra och att det är väl mysigt och räcker att "där är någon hemma", att då är man ju två.

Jag förstår inte hur han kan ha förändrats så. Kan han ha spelat en roll för att lura mig eller vad har hänt? Vet inte vad jag ska göra. Som det är nu så känns det väldigt trist och innehållslöst.

Miss Lycka

Äldre 7 Oct 13:27

#261

Regndamen skrev 2016-10-07 13:18:48 följande:

Anonym (Lurad) skrev 2016-10-07 13:06:59 följande:

Vem orkar leva med någon som ska ha ALLT på sitt sätt?

Har inte jag ett värde som människa? Ska jag bara blir en skötare eller någon slags geisha?

Nä jag har googlat så mycket nu först ringde jag det här jäkla Attention som jag hittade, men de var helt ointresserade av prata med en partner till någon med asperger. De kunde inte förstå problemen, för det fanns enligt damen där inga problem utan man skulle bara se det som ett spännande annorlunda sätt att tänka.

Sedan ringde jag den lokala psykiatrin (där jag tror att min sambo haft en vårdkontakt men han vill inte berätta något, för han har ju inga problem utan det är min inställning som är problemet). Jo de berättade at de hade haft en stödgrupp för partners till autismspektrastörningar eller vad de kallade det för MEN de fick lägga ner den för de som gick och stöd (behandling får man inte säga förstod jag) för sina autismsyndrom blev kränkta av att deras partners ansågs behöva ha en stödgrupp.

Alltså det finns patientföreningar för allt möjligt men jag har aldrig hört om någon grupp som vill förvägra sina anhöriga att få stöd.

Det var liksom spiken i kistan det var då jag insåg att här kommer jag aldrig att få gehör för mina önskemål i livet utan här blir jag förvandlad till en husa och assistent en tjänsteande om jag stannar. Sköterskan jag pratade med där gav mer eller mindre dessutom rådet att lämna.

Nu börjar tro att du skämtar. På de flesta ställen, förutom små minibyar i Norrland kanske, finns det stöd för anhöriga att få. Sen undrar jag, varför sitter du och maler på? Du vill inte vara tillsammans med denna mannen, varför vill du ha stöd som anhörig? Gör slut bara, så har det löst sig.

Det är inte sant. För föräldrar till barn med asperger finns det stöd att få. För den som är gift eller sambo med någon finns det sällan stöd.

Det finns knappt något forum på nätet för det ens.

Anonym (Lurad) Trådstartaren

Äldre 7 Oct 13:42

#262

Regndamen skrev 2016-10-06 16:11:30 följande:

Det kvittar vad han har för diagnoser. Han vill uppenbarligen inte leva samma typ av liv som du vill. Varför diskuterar du saken? Har du lämnat honom än?

Det kvittar inte alls vad han har för diagnos. Det är väldigt väsentligt för varför vårt förhållande har blivit som det har. Du kan tycka att det kvittar, men det är din åsikt och jag får väl diskutera om jag vill.

Regndamen skrev 2016-10-07 13:04:12 följande:

Men varför fortsätter du diskutera. Du älskar honom inte, varför säger du inte det rakt ut och gör slut?

Varför ska jag sluta diskutera? Du återkommer bara till att jag ska sluta diskutera. Är det du som bestämmer det?

Anonym (Solen)

Äldre 7 Oct 13:44

#263

pyssel skrev 2016-10-07 12:21:13 följande:

Faktum kvarstår: Vi som har en funktionsnedsättning som "sätter sig på personligheten" kommer oundvikligen göra avtryck på omgivningen ifråga om samspel och hänsyn som skiljer från den som har en fysisk funktionsnedsättning. Så denna ständiga jämförelse har en tendens att, mer än att skapa förståelse för NP-personen, förminska anhörigperspektivet och den överkompensation i både empati och förståelse anhöriga förväntas ha. Som både anhörig och NP-person tycket jag att en vuxen människa har största ansvaret för sin nedsättning och partnern ansvar och beslutsrätt, fri från klander, hur långt den vill kompensera, anpassa och förvänta sig.

Jag tror du har helt rätt i vad du säger, så enkelt är det i vissa fall, men båda aspekterna ryms! En med npf har aldrig automatiskt fel och en anhörig/partner vet oftast vilka svagheterna är så att man kan dela upp ansvarsområden och vanor som passar. Det man inte alls kan kräva av den ena kan man ibland absolut kräva av en annan. Det går inte att sätta en mellanstadieelev på universitet och på samma vis är såklart vissa med Asperger så långt efter i kommunikation att man inte ens kan kräva av dem de enklaste artighetsbeteendena.

För ts tänker jag att det inte spelar någon roll eftersom glappet är för stort och hon inte uppskattar hans sätt att varken vara eller hur hans livsstil ser ut. Samtidigt som han är kvar på småbarnsnivå när det gäller förhållanden. Även om han skulle kunna bli bättre är det alldeles för lång väg dit.

Anonym (Ellen)

Äldre 7 Oct 13:47

#264

Anonym (Lurad) skrev 2016-10-07 12:50:38 följande:

Om det hade varit två normala människor så hade man talat om hustrumisshandel i ett sådant förhållande. Att tycka det är okej bara för att den en har asperger låter helt groteskt. Det är att använda en sjukdom som ursäkt för att få misshandla någon annan. Knappast okej på något sätt.

INGEN i denna tråden har uppmanat dig att stanna kvar i förhållandet. Alla försöker istället förklara för dig vilken framtid du går till mötes om du själv, mot våra rekommendationer, väljer att fortsätta med honom. Det kommer i så fall att bli skitjobbig, för han kommer inte att klara av att anpassa sig efter dina behov. Vill du inte ha det så som det är nu så måste du göra slut.

MiasMamma

Äldre 7 Oct 13:49

#265

Hur fit är du själv då ts? Du känner dig lurad av något som du tidigare inte ens hade en aning om och du skulle fortfarande inte ha någon aning om hans diagnos om inte mamman hade skvallrat. Det är något som du borde fundera om.

Anonym (många män har aspergers)

Äldre 7 Oct 13:49

#266

Anonym (Lurad) skrev 2016-10-07 12:50:38 följande:

Om det hade varit två normala människor så hade man talat om hustrumisshandel i ett sådant förhållande.

Att tycka det är okej bara för att den en har asperger låter helt groteskt.

Det är att använda en sjukdom som ursäkt för att få misshandla någon annan.

Knappast okej på något sätt.

Misshandel? Jag vet normala män som gjort långt värre saker än att sitta och kolla på dokumentärer och inte velat följa med på saker. Eftersom du nu jämförde med ett normalt förhållande. Detta säger jag inte för att förminska din syn på saken utan endast för att ge det en rättvisare bild. Din upplevelse av ditt förhållande kan ingen ta ifrån dig, och med den jämförelsen finns definitivt inget kvar att bygga på.

Om du mår så dåligt av att sitta hemma så är det väl bara att avsluta förhållandet? Du är väl en människa som klarar av att göra egna val och lämna om det inte behagar dig. Ifall du anser att ditt förhållande är synonymt med hustrumisshandel så är det knappast värt att älta över utan bara gå? Det borde du ha gjort långt innan det började kännas så för dig, eftersom ett förhållande ska ge en positiv energi och inte tvärtom.

Det tråkiga är att det känns som en ytterligare tråd med gnäll över aspies. En av de otaliga jag sett den senaste tiden! Det är nog knappast någon som inte förstår att det är jobbigt för en anhörig, men till skillnad från t.ex. en alkoholist (som kan bli nykterist) så finns inget bot för asperger och därmed lönlöst att påverka beteendet.

Det underliga är att personerna som skriver om sina män med asperger inte skriver och söker råd hur de ska göra ifall de vill försöka stanna i förhållandet, eller bara skriver om alla svårigheter som de inte klarat av och därför är på väg att lämna. Det är mer som en hetsjakt med synonymer som äcklig, vidrig, egoistisk, dum m.m vilket knappast hjälper varken detta förhållande, eller de personer som har asperger med andra svårigheter än denna man.

Anonym (Solen)

Äldre 7 Oct 13:53

#267

Anonym (Lurad) skrev 2016-10-07 12:33:50 följande:

Genom alla dina inlägg är det bara så tydligt vem du håller med. Var dina sympatier ligger.

Du har överhuvudtaget inte uttryckt ett ord av att du förstår att det jag går igenom är hemskt och jobbigt. Utan du tycker bara att det är synd om min sambo.

Är du ett typexempel för dem som jobbar med att vårda dem med aspergae så förstår jag varför min sambo inte fungerar bättre än vad han gör.

Ditt daltande och jamsande med att Ohhhh han kan inte....han gör så gott han kan.

Du vet inte alls om han gör så gott han kan. Det han kanske inte alls. Han gjorde kanske det i början och då fungerade saker. Nu har han fått det han ville ha. En sambo. Då visar han sin rätta sida. Sin egoism.

Ah, den där liknelsen med andra handikapp ja den har jag nu sett hundratalsgånger på olika forum. Det är ju trams. Det är som att tycka synd om någon som är förlamad och vägrar sitta i rullstol.

Nej, det här bara ett exempel på hur man daltar och stryker folk medghårs. Oj, du har en diagnos klart att alla skall göra som du vill, din partner är dum om hon inte vill titta på dina naturdokumentärer halva dygnet, för du kan ju inte vara annorlunda och minska ner tditt tittande till 2 timmar.....nej oj oj det är klart du måste få det precis som du vill. Det är bättre att den som är normal ger efter och blir lika knasig.

Suck. Ja du Solen, du hjälper nog många aspergare i vården till att aldrig bli bättre. Nej skulle inte tro det.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag har försökt ha överseende med att du är aggressiv och ändå känt att det kändes bra att belysa saker du kanske inte tänkt på, och ge dig tips om hur du kanske når fram bättre för att slippa frustrationen när han kör över dig. Men nu börjar jag tappa sympatin för dig. Jag orkar inte klistra in alla inlägg där jag sagt att det är högst förståeligt att du vill lämna och att han verkar vara långt ifrån redo för ett förhållande.

Jag börjar undra om du har aggressionssvårigheter?

Anonym (Lurad) Trådstartaren

Äldre 7 Oct 13:53

#268

DagensEko skrev 2016-10-07 13:20:21 följande:

Vad är din sambos svar på "jag vill separera, för att jag inte delar din åsikt om att vi har det bra" ? *vet att du inte ställt den frågan, vad jag vet. men hoppas du förstår vad jag menar*

Jag har sagt att jag inte vill fortsätta. Att jag inte orkar leva med någon som bara sitter framför TVskärmen från det han kommer hem till det han går och lägger sig. Som inte vill äta middag tillsammans. Som bara äter hämtmat. Som inte tycker att man behöver städa överhuvudtaget, jag hade inte tänkt mig att jag skulle sköta all städning alltid. Som inte vill gå utanför dörrarna på helgerna, utan landar i soffan på fredagseftermiddagen och sedan inte lämnar den förrän måndag morgon. Som inte vill prata och diskutera saker. som inte är omtänksam. som inte kunde bry sig om mig efter min operation, inte stötta mig före eller efter den. Utan hans obehag av sjukhus skulle gå före mitt behov av stöd. Om han är är rädd för sjukhus hur skulle då en förlossning bli?

Ja, jag har tagit upp en massa saker. Han tycker bara att det är gnäll och att vi har det bra och an vill inte att jag flyttar. Han börjar bara gestikulera och mässa om hur bra vi har det att det är mysigt att där är någon. Att jag också kan titta på dokumentärerna OM jag är tyst. Ja, och så smällde han med en massa saker när jag pratade. Han blev bara mer och mer högljudd och överröstade mig helt.

När jag frågade varför han slog glaset och höjde med Coca Cola i soffbordet så att det gick sönder sa han att det var för att jag skrek. Jag skrek inte men han gjorde det hela tiden. När jag frågade om han inte själv märkte att han höjde rösten hela tiden så skyllde han det bara på att jag skrek, att han inte orkade höra mitt skrikande.

Till slut gick han emot mig när han plockade upp det sönderslagna glaset och jag tyckte det var obehagligt, han liksom gick emot mig med magen och bröstet och skuffade emot mig. Då undrade jag vad han gjorde, du slår mig ju sa jag. Men det utlöste samma diskussion som om lögnen han hade inte slagit, det var inget slag.

Spelar liksom ingen roll vad det var, det var fysiskt obehagligt i alla fall.

pyssel

Äldre 7 Oct 14:04

#269

Anonym (Lurad) skrev 2016-10-07 13:53:50 följande:

Jag har sagt att jag inte vill fortsätta. Att jag inte orkar leva med någon som bara sitter framför TVskärmen från det han kommer hem till det han går och lägger sig. Som inte vill äta middag tillsammans. Som bara äter hämtmat. Som inte tycker att man behöver städa överhuvudtaget, jag hade inte tänkt mig att jag skulle sköta all städning alltid. Som inte vill gå utanför dörrarna på helgerna, utan landar i soffan på fredagseftermiddagen och sedan inte lämnar den förrän måndag morgon. Som inte vill prata och diskutera saker. som inte är omtänksam. som inte kunde bry sig om mig efter min operation, inte stötta mig före eller efter den. Utan hans obehag av sjukhus skulle gå före mitt behov av stöd. Om han är är rädd för sjukhus hur skulle då en förlossning bli?

Ja, jag har tagit upp en massa saker. Han tycker bara att det är gnäll och att vi har det bra och an vill inte att jag flyttar. Han börjar bara gestikulera och mässa om hur bra vi har det att det är mysigt att där är någon. Att jag också kan titta på dokumentärerna OM jag är tyst. Ja, och så smällde han med en massa saker när jag pratade. Han blev bara mer och mer högljudd och överröstade mig helt.

När jag frågade varför han slog glaset och höjde med Coca Cola i soffbordet så att det gick sönder sa han att det var för att jag skrek. Jag skrek inte men han gjorde det hela tiden. När jag frågade om han inte själv märkte att han höjde rösten hela tiden så skyllde han det bara på att jag skrek, att han inte orkade höra mitt skrikande.

Till slut gick han emot mig när han plockade upp det sönderslagna glaset och jag tyckte det var obehagligt, han liksom gick emot mig med magen och bröstet och skuffade emot mig. Då undrade jag vad han gjorde, du slår mig ju sa jag. Men det utlöste samma diskussion som om lögnen han hade inte slagit, det var inget slag.

Spelar liksom ingen roll vad det var, det var fysiskt obehagligt i alla fall.

Du behöver planera din reträtt ur det där förhållandet - utan att inviga honom i dina planer så han försöker hindra dig. Han har mästrande, hot och våld som "verktyg", i den ordningen, när ngt går honom emot. Att han faktiskt inte "kan" bättre må vara synd, men du får rädda dig bort från det där man-barnet nu som råkar ha AS i tillägg.

Alla hästar hemma

DagensEko

Äldre 7 Oct 14:08

#270

Anonym (Lurad) skrev 2016-10-07 13:53:50 följande:

Jag har sagt att jag inte vill fortsätta. Att jag inte orkar leva med någon som bara sitter framför TVskärmen från det han kommer hem till det han går och lägger sig. Som inte vill äta middag tillsammans. Som bara äter hämtmat. Som inte tycker att man behöver städa överhuvudtaget, jag hade inte tänkt mig att jag skulle sköta all städning alltid. Som inte vill gå utanför dörrarna på helgerna, utan landar i soffan på fredagseftermiddagen och sedan inte lämnar den förrän måndag morgon. Som inte vill prata och diskutera saker. som inte är omtänksam. som inte kunde bry sig om mig efter min operation, inte stötta mig före eller efter den. Utan hans obehag av sjukhus skulle gå före mitt behov av stöd. Om han är är rädd för sjukhus hur skulle då en förlossning bli?

Ja, jag har tagit upp en massa saker. Han tycker bara att det är gnäll och att vi har det bra och an vill inte att jag flyttar. Han börjar bara gestikulera och mässa om hur bra vi har det att det är mysigt att där är någon. Att jag också kan titta på dokumentärerna OM jag är tyst. Ja, och så smällde han med en massa saker när jag pratade. Han blev bara mer och mer högljudd och överröstade mig helt.

När jag frågade varför han slog glaset och höjde med Coca Cola i soffbordet så att det gick sönder sa han att det var för att jag skrek. Jag skrek inte men han gjorde det hela tiden. När jag frågade om han inte själv märkte att han höjde rösten hela tiden så skyllde han det bara på att jag skrek, att han inte orkade höra mitt skrikande.

Till slut gick han emot mig när han plockade upp det sönderslagna glaset och jag tyckte det var obehagligt, han liksom gick emot mig med magen och bröstet och skuffade emot mig. Då undrade jag vad han gjorde, du slår mig ju sa jag. Men det utlöste samma diskussion som om lögnen han hade inte slagit, det var inget slag.

Spelar liksom ingen roll vad det var, det var fysiskt obehagligt i alla fall.

Oh, spring spring spring din väg! Aldrig att jag skulle ställa upp på det där.

Han mörkade asperger

INNEHÅLL