Han mörkade asperger

Asberger är inte anledningen, det är ju rätt uppenbart då han betett sig annorlunda innan. han kan vara uttråkad av andra anledningar. att han inte vill berätta är ju synd men det kan vara något man skäms för eller inte tycker om att prata om. dom flesta har ju saker som dom håller inom sig och det måste man få göra såklart. jag anser att det är bra att prata om såna här saker speciellt med sin sambo men han kanske var för rädd får reaktionen, typ att du skulle tycka om honom mindre eller bli osäker på honom eller döma honom för det. jag har själv diagnos adhd och varit med om mkt folk i min närhet som säger att  "det är för att du har adhd" och liknande. ibland har dom rätt och ibland har dom fel. jag är väldigt öppen med min diagnos sedan 20 år tillbaka och har hjälpt många andra genom att prata om det och vägleda men tyvärr är det inte alla som vill prata om det. önskar er lycka till. 

Jag säger också: dra. Jag är själv gift med en man med lättare autistiska drag - problemen har blommat upp efter att vi fått barn - och det är ingen picknick. Min man är fantastisk på många vis, men han har extremt låg stresströskel och just när jag behöver ha extra stöttning, blir sjuk eller deppig, ja - då faller han ihop. Det är alltid mest synd om honom. Det är alltid hans behov som går först. Och stöd för anhöriga finns typ inte, bara för föräldrar. Man förväntas som neurotypisk partner klara allt, vara positiv glad stark jämt.

Vi har oftast en trevlig tillvaro men det bygger på att jag låter honom få sovmorgnar, egentid, att jag fixar, organiserar, lugnar... jag vänder ut och in på mig själv. Skaffa dig inte en sådan tillvaro om du inte är superkär och beredd på stora uppoffringar.

Jag säger också: dra. Jag är själv gift med en man med lättare autistiska drag - problemen har blommat upp efter att vi fått barn - och det är ingen picknick. Min man är fantastisk på många vis, men han har extremt låg stresströskel och just när jag behöver ha extra stöttning, blir sjuk eller deppig, ja - då faller han ihop. Det är alltid mest synd om honom. Det är alltid hans behov som går först. Och stöd för anhöriga finns typ inte, bara för föräldrar. Man förväntas som neurotypisk partner klara allt, vara positiv glad stark jämt.

Vi har oftast en trevlig tillvaro men det bygger på att jag låter honom få sovmorgnar, egentid, att jag fixar, organiserar, lugnar... jag vänder ut och in på mig själv. Skaffa dig inte en sådan tillvaro om du inte är superkär och beredd på stora uppoffringar.

Vilken hjälte du är! Förstår dock att du inte rekommenderar någon annan att gå in i det.  Vad gör du när du inte orkar eller om du själv blir sjuk? Det kan ju räcka med en vanlig maginfluensa.....

...och vad som händer när den ständigt glada, positiva, käcka curlande hustrun själv får en allvarlig sjukdom eller helt går in i kaklet vågar man ju inte tänka på.

Slutsatsen jag får är; oavsett om människor med autismspektrumstörningar är egoistiska eller inte i grunden så blir effekten av deras störning egoistisk eftersom de saknar förmåga att anpassa sig till omvärlden och sin partner.

Det låter som om man verkligen ska tänka en och två gånger innan man binder in sig med barn, villa och vovve.....

Jag har sagt att jag inte vill fortsätta. Att jag inte orkar leva med någon som bara sitter framför TVskärmen från det han kommer hem till det han går och lägger sig.  Som inte vill äta middag tillsammans. Som bara äter hämtmat. Som inte tycker att man behöver städa överhuvudtaget, jag hade inte tänkt mig att jag skulle sköta all städning alltid. Som inte vill gå utanför dörrarna på helgerna, utan landar i soffan på fredagseftermiddagen och sedan inte lämnar den förrän måndag morgon. Som inte vill prata och diskutera saker. som inte är omtänksam. som inte kunde bry sig om mig efter min operation, inte stötta mig före eller efter den. Utan hans obehag av sjukhus skulle gå före mitt behov av stöd. Om han är är rädd för sjukhus hur skulle då en förlossning bli?

Ja, jag har tagit upp en massa saker. Han tycker bara att det är gnäll och att vi har det bra och an vill inte att jag flyttar. Han börjar bara gestikulera och mässa om hur bra vi har det att det är mysigt att där är någon. Att jag också kan titta på dokumentärerna OM jag är tyst. Ja, och så smällde han med en massa saker när jag pratade.  Han blev bara mer och mer högljudd och överröstade mig helt.

När jag frågade varför han slog glaset och höjde med Coca Cola i soffbordet så att det gick sönder sa han att det var för att jag skrek. Jag skrek inte men han gjorde det hela tiden. När jag frågade om han inte själv märkte att han höjde rösten hela tiden så skyllde han det bara på att jag skrek, att han inte orkade höra mitt skrikande.

Till slut gick han emot mig när han plockade upp det sönderslagna glaset och jag tyckte det var obehagligt, han liksom gick emot mig med magen och bröstet och skuffade emot mig. Då undrade jag vad han gjorde, du slår mig ju sa jag. Men det utlöste samma diskussion som om lögnen han hade inte slagit, det var inget slag.

Spelar liksom ingen roll vad det var, det var fysiskt obehagligt i alla fall.

Har pausat lite från tråden och det hsr ramlat in väldigt mycket! Summa summarum så är tråden väldigt käbblig och tjafsig och ingen vill förstå den andre utan det går bara runt runt runt. Fullt med medvetna missförstånd där folk gör saker till sånt det inte är.

Förstår fortfarande att TS är besviken på sambon, absolut, men tycker också samtidigt att TS har en aggressiv och oförstående ton själv i många av inläggen plus att TS själv glider på sanningen mot sambon (varför ljuger du? Du slog mig!) och förstår att det kan vara provocerande och att det kan kännas som om inget når fram. It goes both ways.