Anonym (Lurad) skrev 2016-10-07 10:50:53 följande:
De sista sidornas diskussion om diagnosmanualer skrämmer mig!
Den verkar totalt meningslös och mest som något ur Monthy Python eller några rättshaverister i sketch.
Men vad som är än mer skrämmande är hur diskussionerna här har stora likheter med hur diskussionerna med sambon har utspelat sig det senaste dygnet, på fullt allvar så har han tagit fram ordböcker och läser högt ur, när det gäller ordet lögn.
Han är bara intresserad av att bevisa att han inte har ljugit. Att han inte har gjort något fel. Att felet är mitt. Att jag är hemsk som reagerat. Att jag har är hemsk som är upprörd över det här med asperger diagnosen. Att hans asperger diagnos inte är något problem och inget jag har med att göra för den sköter han själv och den påverkar inte vår relation.
Han säger att han inte är deprimerad utan han är normal och är som han alltid varit.
När jag påpekar att han var på ett annat sätt i början- Säger han att han har uppvaktat mig så som han har sett på film och så som han läst i tidningar, böcker och på nätet att man gör.
Sina listor har han också gjort utifrån vad han sett på film, läst på nätet, i böcker och tidningar samt så har han frågat sin mamma och antecknat hennes råd.
Han ser inte att han har gjort några fel, att han borde ha informerat mig om diagnosen eller att vårt liv tillsammans är tråkigt Han tycker att jag har varit tyst och snäll att leva tillsammans med. Han har tyckt om att jag oroar mig för hans hälsa och ev depression (som han säger att han inte har.) Så han förstår inte vad det är jag inte tycker är bra med vårt samliv. Han kan inte förstå varför jag börjar gnälla. Allt är så bra enligt honom.
Ja, det är omöjligt att diskutera med honom. Han vill ha det som det är. Kompromisser verkar han inte vilja tala om, Han förstår inte varför för allt är bra och allt det vi gjorde innan är sådant man gör innan man blir tillsammans och skaffar barn, han hänvisar på fullt allvar till hur folk gör på film. Jag försöker säga att jag man brukar inte se så mycket efter bröllopsscenen eller kyssen i solnedgången och sedan tror du att de äter middag i vars ett rum och tittar på vars en TV. Ja, säger han då.
Jag känner mig galen när jag försöker resonera med honom. Får ingen vettig respons.
Håller med dig om att det blev lite väl vetenskapligt...Som den jag är selekterar jag bort det som inte tilltalar mig...
Till din sambo igen;
Jag är precis sådan *skäms*
Men jag har som sagt lärt mig att man i en nära relation MÅSTE tänka utanför sin comfortzone, om så inte med genuinitet mot sin partner så för egen vinning (!)
Om jag får härja fritt så vill även jag barrikadera mig bakom ordböcker, listor och regler.
Jag blir väldigt frustrerad och kränkt när folk inte förstår eller i mitt tycke tar sig friheten att behandla mig orättvist. Jag vill verkligen att de ska FATTA vad jag menar annars är diskussionen över!
Min sambo har en helt annan uppfattning om samliv än vad jag har. Jag tänker att det var väl jättebra att han fick ligga en massa i början och att han väl kan vara tacksam för det han fick och bara minnas det.
Jag har egentligen inget behov av fysisk närhet mer än att hålla handen och kramas. Jag kan rent av känna obehag av viss fysisk beröring när den blir sexuell.
Han har därför strikta regler kring vart han får "vara" och hur han får röra utan att jag ska bli obekväm. Jag hör själv hur det låter, men det är viktigt för mig så att jag inte uppfångas av fel fokus när det ska vara "action".
Om jag bara fick hållas och han inte sa emot ett dugg så kan jag ibland tänka att jag hade haft det jättebra.
Men jag inser att det är JAG som är annorlunda jämfört med andra och att jag måste anpassa mig. Nu gillar jag verkligen inte ordet anpassa, och inte kompromisser heller(!) utan tänker mer att jag "infiltrerar" mig och har under livet förstått/lärt mig att "if you cant beat them join them" är vad som gäller.
Detta är inget resonemang man kan dra i ett fikarum hur som helst utan att alla drar öronen åt sig i skräck för den just uppenbarade Psykopatkvinnan. Men det behöver man ju inte göra heller.
Jag har även fått LÄRA mig att förstå att min sambo är bra för mig. Jag själv går ju inte runt och tror att JAG är bra för någon - tvärtom. Men nu har jag turen att ha träffat en man som faktiskt uppskattar hela mig som jag är.
Inom mig har jag mängder av listor , ska du veta, med hans för o nackdelar. Jag ser det inte som ett känslokallt sätt att tänka utan bara som det sätt JAG behöver tänka för att ha en chans att överhuvudtaget få ordning på mina känslor.
Att han säger "ja" till dina jämförelser tolkar jag mer som ett "Ja?"
"Nu har vi fått varandra, parningsdansen är över, och nu boar vi in oss i ett hem där vi trivs.Att jag trivs är upp till mig, att du trivs är väl din sak att ordna?"
Tänker man som han, och som jag, har man liksom så fullt upp med att hantera hela sin egna värld att man inte inkluderar sin partner så som man hade gjort om man var "normal". Vi är väl ett ändå, liksom?
Han må tycka att du har fel och hävda att om du vill honom väl så ska du låta allt vara som det är. Vägrar han släppa den tanken så blir det väldigt svårt.
Jag hoppas att han som faktiskt är diagnostiserad kan känna att han har sin diagnos (vilket system den än är myntad ur; ) att lite grann luta sig mot. Inte för att stärka sin rigiditet men som underlag för att det faktiskt inte är självklart för honom att ändra på sig hur som helst.
Tryck på att ni BÅDA måste tänka till.
