Min 11-åring gillar inte min nya man

Fast det gör du inte! Du "känner av vibbar". Hahahahaha

Javisst, men påståendet jag kommenterade var att (alla) svenska barn är så bortskämda att man vill spy på dem. Det säger inget om barn i allmänhet och inget om elvaåringen i synnerhet, däremot säger det mycket om den som fäller en sådan kommentar.Vad som möjligen antyds av ts texter är at hennes man är klumpig i sina metoder att hantera elvaåringen. Ts har nu bett honom att hålla igen i sina kontakt och uppfostringsförsök. Däremot framgår det inte hur länge ts och styvpappan bott tillsammans och i vilken utsträckning han försökt styra elvaåringen.ja, i första hand bör flickans föräldrar diskutera inbördes vad som är bäst för flickan.

Tyvärr så finns det vissa vibbar från ts som antyder att hon sätter flickan på undantag i sina försök att putsa på den nya familjebildningens fasad.

Jag reagerar över att ts anser att flickan gnäller när hon berättar för sin pappa om hur hon upplever sitt andra hem.

Jag tycker att en elvaåring är tillräckligt gammal för att hon ska lyssnas på om hon har synpunkter på var hon vill bo om föräldrarna separerat. barn är inga accessoarer.

Jag tycker också att det är märkligt att ts anser att det värsta är att elvaåringen drar med sig sin lillasyster i synen på styvpappan. Det värsta för mig som förälder vore upplevelsen att mina egoistiska val inneburit att mitt barn inte längre vill bo hos mig. 

Kan det vara så att lillasystern uppplever samma stämningar som storasyster?

Och sist men inte minst. Det ts tar upp är bagateller som städning av hennes rum etcetera. Hur kan man vara så avskärmad som styvpappan att man måste demonstrera sin makt genom att säga till om rumsstädning. Det verkar som att han saknar förmåga att sätta sig in i ett barns situation. Särskilt svårt kan det inte vara att låta bli att lägga näsan i blöt och låta mamman såga till att flickan behöver städa sitt rum.

I vilket fall. Om en familjekonstellation fungerar illa så är man inte vuxen situationen om man lägger ansvaret på att det inte fungerar på ett barn!

Javisst, men påståendet jag kommenterade var att (alla) svenska barn är så bortskämda att man vill spy på dem. Det säger inget om barn i allmänhet och inget om elvaåringen i synnerhet, däremot säger det mycket om den som fäller en sådan kommentar.Vad som möjligen antyds av ts texter är at hennes man är klumpig i sina metoder att hantera elvaåringen. Ts har nu bett honom att hålla igen i sina kontakt och uppfostringsförsök. Däremot framgår det inte hur länge ts och styvpappan bott tillsammans och i vilken utsträckning han försökt styra elvaåringen.ja, i första hand bör flickans föräldrar diskutera inbördes vad som är bäst för flickan.

Tyvärr så finns det vissa vibbar från ts som antyder att hon sätter flickan på undantag i sina försök att putsa på den nya familjebildningens fasad.

Jag reagerar över att ts anser att flickan gnäller när hon berättar för sin pappa om hur hon upplever sitt andra hem.

Jag tycker att en elvaåring är tillräckligt gammal för att hon ska lyssnas på om hon har synpunkter på var hon vill bo om föräldrarna separerat. barn är inga accessoarer.

Jag tycker också att det är märkligt att ts anser att det värsta är att elvaåringen drar med sig sin lillasyster i synen på styvpappan. Det värsta för mig som förälder vore upplevelsen att mina egoistiska val inneburit att mitt barn inte längre vill bo hos mig. 

Kan det vara så att lillasystern uppplever samma stämningar som storasyster?

Och sist men inte minst. Det ts tar upp är bagateller som städning av hennes rum etcetera. Hur kan man vara så avskärmad som styvpappan att man måste demonstrera sin makt genom att säga till om rumsstädning. Det verkar som att han saknar förmåga att sätta sig in i ett barns situation. Särskilt svårt kan det inte vara att låta bli att lägga näsan i blöt och låta mamman såga till att flickan behöver städa sitt rum.

I vilket fall. Om en familjekonstellation fungerar illa så är man inte vuxen situationen om man lägger ansvaret på att det inte fungerar på ett barn!

Det är möjligt att det är så och jag förstår att du anser att det är korrekt utifrån dina erfatenheter av en pappa som förstod att prioritera sitt barn framför dina känslor.

Men, det är ts och hennes före detta som är flickans förälder. Det är också dessa som ska bestämma de regler som gäller för flickan.

Om styvpappan inte är efterbliven bör han klara av att framföra sina synpunkter till flickans mamma i stället för att med en elefants finkänslighet börja trumpeta för flickan.

Jag tycker det verkar som ts nya man utifrån ditt scenario tycks vara en bortskämd snorunge.

Det är nog i så fall viktigt att ts förmår sätta tydliga gränser för styvpappans framfart innan han lyckats se till att mamman "förlorar" sin andra dotter också.

Dessa söndercurlade vuxna som blir avundsjuka på barn är ett fenomen i narcissismens tidsålder.

Pappan vågade inte säga åt sitt barn och hans barn är en djävulsunge. Ingen tycker om någon av dem och varenda kvinna har lämnat den mannen, så de är ju lite udda om man säger så.

Ts föredetta bestämmer inte vilka regler som gäller hemma hos ts. Det gör ts OCH styvpappan. De är de vuxna i hemmet, inte 11 åringen!

Han har säkert tagit upp sina synpunkter till ts. Vad vet du om det? Uppenbarligen måste han säga åt ungen eftersom att ts inte verkar göra det!! Eller menar du att man inte får säga åt andras barn? Hahahaha!

Berätta gärna hur ts man är en bortskämd snorunge.

För till skillnad från dig så har jag belägg utifrån det ts skriver som tyder på att flickan är bortskämd och curlad och inte tål att man säger åt henne om så enkla saker som städning.

Det är roligt att du gnäller över att styvpappan försöker lära känna dottern och så. Slår vad om att du hade gnällt ännu mer om han inte hade pratat alls med dottern. Då hade han allt varit en elak man! Buhuhu!

Bitter och hatisk, så här har vi nog någon som inte gått vidare. Därför undrar jag om det verkligen finns en ny man.