Min 11-åring gillar inte min nya man

Men snälla, gå till en terapeut eller något! Varenda ett av dina inlägg dryper av bitterhet över att en man inte ansåg att du var viktig nog för honom så att han var villig att riskera relationen med sitt barn för att göra dig till lags.

Om du nu hade varit så lycklig i din nya relation skulle du kunnat släppa det och gå vidare. Istället maler du på om och om igen om hur hemsk exets son var. Ja, vi fattar att du tycker det eftersom exet värderade honom högre än dig. Men om du nu fått nöja dig med någon som står ut med dig istället för någon som du verkligen på riktigt vill leva med kanske du skulle jobba på att se det du nu har istället för det som du aldrig fick. Din nuvarande man kan ju tröttna på att så uppenbart vara näst bäst...

Det är möjligt att det är så och jag förstår att du anser att det är korrekt utifrån dina erfatenheter av en pappa som förstod att prioritera sitt barn framför dina känslor.

Men, det är ts och hennes före detta som är flickans förälder. Det är också dessa som ska bestämma de regler som gäller för flickan.

Om styvpappan inte är efterbliven bör han klara av att framföra sina synpunkter till flickans mamma i stället för att med en elefants finkänslighet börja trumpeta för flickan.

Jag tycker det verkar som ts nya man utifrån ditt scenario tycks vara en bortskämd snorunge.

Det är nog i så fall viktigt att ts förmår sätta tydliga gränser för styvpappans framfart innan han lyckats se till att mamman "förlorar" sin andra dotter också.

Dessa söndercurlade vuxna som blir avundsjuka på barn är ett fenomen i narcissismens tidsålder.

Jag tycker att ni som skriver i tråden och skyller på mannen ska sluta upp med det. Det finns inget i ts inlägg som tyder på att han är elak mot 11 åringen. Däremot finns det saker (som folk redan har tagit upp), som tyder på att 11 åringen är ouppfostrad och surar när hon blir tillsagd. Det står i ts startinlägg att de har mycket regler hemma. Jaha, då kan man ju ganska snabbt utgå ifrån att det är därför dottern inte vill vara där, bland annat.

För mycket regler och att bli tillsagd tål hon inte. Hmmm.

Och sjävklart ska man kunna säga åt andras barn. Något annat är väldigt konstigt. Enbart en curlingförälder går lös om man pikar ens barn. Det är stort skillnad på att säga ifrån och vara elak.

Så jag tror att dottern inte vill vara hemma hos ts och mannen därför att de har hårdare regler än vad pappan har. Mannen säger åt dottern att hon måste plocka undan efter sig och så. Det är helt okej! Klart att han får säga åt henne eftersom att ts uppenbarligen inte gör det. Vad händer med alla dessa barn som inte tål att bli tillsagda? Det är ju skrämmande. För övrigt är det inte att uppfostra någon annans barn bara för att man säger till hen. Korkat påstående.

Vad kan då ts göra åt detta? Prata med dottern, givetvis. Ta reda på varför hon inte vill vara hemma hos henne (även fast ts själv verkar ha svaret framför sig), sedan får de komma fram till en lösning. Ska dottern bara bo hos pappan där hon kan leva livet med slappa regler eller ska hon även kunna vara hemma hos ts och acceptera att hon kanske blir tillsagd att plocka undan efter sig lite då och då? En familj kan ju ha 0 regler medan den andra har många regler. Då blir det lite obalans.

Styvpappan saknar ju uppenbarligen den fingertoppskänsla som krävs för att man ska kunna närma sig ett skilsmässobarn som tvingats in i en ny familj och ts har inte lyckats sätta upp enkla regler för honom så att han har något att hålla sig till.

Det märks också mycket tydligt i denna tråd hur känsligt detta ämne är. Utropstecknen står som spön i backen från personer som omtolkar ts mycket knapphändiga berättelse till egna erfarenheter och med mottot "Narcissister i alla länder förena er" lägger skulden på att en familj inte fungerar på ett barn.

Det är bedrövligt att så många vuxna nuförtiden har abdikerat från vuxenrollen för att i stället ropa jag, jag, jag med utropstecken.

Söndercurlade snorungar blir sällan ansvarstagande vuxna utan fortsätter bara att skylla ifrån sig. 

Vuxna som vägrar ta ansvar och skyller på barn. Bedrövligt.

Älskar hur provocerad du blir <3333

Utifrån de knapphändiga uppgifter ts tillhandahåller kan man egentligen inte uttala sig orsaken till att de vuxna misslyckats med att få flickan att trivas i deras och hennes hem.

Somliga tar för givet att det är flickans fel, att hon är en bortskämd snorunge medan andra anser att man inte kan utgå från att skylla på barn när det handlar om omständigheter som är vuxnas ansvar.

Vad som framgår av ts berättelse är att flickan följer styvfaderns regler utan att protestera, men att hon vänt sig till sin riktiga pappa och förklarat att hon vill bo hos honom på heltid.

Detta är inte en angelägenhet för styvpappan utan för flickans föräldrar och något de borde diskutera sinsemellan utan störande inslag från personer som inte är vårdnadshavare för barnet.

Den här tråden vimlar om känslosamma "Buhun" från personer som tycks sakna förmåga att ta vuxenansvar.

När det handlar om att etablera en relation mellan ett barn och en vuxen så duger det inte att den vuxna börjar ropa buhu, svenska barn är så bortskämda att de sätter sina egna känslor före mina.