Anonym (Konstigt) skrev 2017-05-28 17:09:55 följande:
Mannen har inte misslyckats, ts må ha misslyckats.
Han har försökt bli vän med hennes unge, han har försökt få henne att tycka om honom. Om hon sedan inte gör det är upp till henne. Man kan inte tycka om alla. Knappast hans fel.
Somliga anser också att det är ok att skylla på mannen. Utifrån de lilla uppgifter man får av ts så tycker jag att det verkar vara hans fel minst, faktiskt. Varför är det okej att ge mannen skit, han som faktiskt försöker? Förklara det gärna för mig. För du vet inte mer om detta än vad jag eller någon annan vet. Man utgår ju ifrån det ts skriver och utifrån hennes text så tycker jag att man kan se att hon inte har uppfostrat dottern. Du kanske tolkar den på ett annat sätt.
Det framgår att flickan tycker att ts och hennes man har för mycket regler. Sedan framgår det också att mannen inte får säga åt henne om plock och städning längre. Då förstår man att det handlar om att flickan tycker att det är för mycket jobbiga regler hos mamman och styvpappan. Regler som hon inte är van vid. Det är inte styvpappans fel att flickan inte är uppfostrad.
Det spelar ingen roll att styvpappan inte är vårdnadshavare för flickan. Nu är detta inte bara ts och flickans hem, utan också hans hem. Men antar att det är ok att skjuta undan styvfarsan åt sidan trots att felet inte ligger hos honom.
Du är löjlig.
Sjävklart orkar ingen (styvfarsa eller ej) med att få skit i längden. Styvpappan gör inget fel i att försöka klicka med dottern. Han gör det han ska göra. Att hon sedan ger honom kalla handen tyder bara på omogenhet och problem som inte är styvpappans fel.
Vad gubben gjort eller inte gjort, att han faktiskt försöker är bara spekulationer så länge inte TS kan skriva vad han gjort.
Förklara på vilket sätt det framgår att TS inte uppfostrat dottern rätt.
Att hon sedan ger honom kalla handen tyder bara på omogenhet och problem som inte är styvpappans fel.
tja, 11-åringar brukar inte vara så mogna för att de är barn. Bara för att hon är omogen jämfört med en vanlig 18-åring betyder det inte att hon är ouppfostrad.
Har man svårt för någon får man extra svårt när den ska bestämma, samma sak gäller lärare, grannar, syskon, chefen på jobbet, arbetskamrater m.fl.
Froken Lokens skrev 2017-05-28 11:50:43 följande:
Man ska inte uppfostra andras barn är vad jag säger!
Vad du antar saker...
Jag har varit barnvakt en hel del åt ungar med väldigt slappa föräldrar som inte orkat ta tag i saker och undvikit konflikter de ungarna hade varit skitjobbiga om jag inte hade jag har försökt att lösa det som med hunden, kombinera lek+aktiviteter som hunden tycker om med uppfostran. Lyckas man bygga upp en bra relation som betyder något för ungarna så väljer inte de bort det framför någon med slappa regler.
På ett annat forum var det nyligen en bekymrad bonusförälder som fick en riktigt curlad och bortskämd 20-åring på halsen och hon började lösa det på samma sätt och det verkar funka. Hon måste ta en del av ansvaret för uppfostran och sätta gränser för att deras relation ska fungera. Hon grinar inte och känner sej hotad som många i tråden verkar vara, hon gör det i första hand för "barnets" skull.
Jag kan inte gnälla på att ungarna är jobbiga om jag som vuxen inte försöker ta ansvar för att lösa det, jag vet inte hur man ska kunna lösa det på något annat sätt men det är när jag tar på mej ansvar. Hade jag inte blivit accepterad av barnen hade jag skitit i det.
Jag brukar skita fullständigt i vad ungarna gör (inom rimliga gränser) när föräldrarna är hemma "städa/plocka/osv/osv/" är inte mitt ansvar. Är det inte gjort är det föräldrarnas problem, inte mitt.
Jag brukar vara med på ett litet hörn som resten av samhället men jag har inte den inställningen att jag måste uppfostra andras barn åt föräldrarna. Är det något jag inte löser själv eller om det är något som inte passar får jag ta den diskussionen med föräldrarna.
Froken Lokens skrev 2017-05-29 07:51:30 följande:
Till skillnad från dig flyttar jag inte ihop med första bästa som ger mig lite pirr...
Många föräldrar gör det, föräldrar är också människor och vissa av dem klarar inte av att vara singel utan flyttar ihop med vad som helst men man kan inte ta för givet att TS är en av dem.
Anonym (Tack!) skrev 2017-05-28 16:02:19 följande:
Utifrån de knapphändiga uppgifter ts tillhandahåller kan man egentligen inte uttala sig orsaken till att de vuxna misslyckats med att få flickan att trivas i deras och hennes hem.
Somliga tar för givet att det är flickans fel, att hon är en bortskämd snorunge medan andra anser att man inte kan utgå från att skylla på barn när det handlar om omständigheter som är vuxnas ansvar.
Vad som framgår av ts berättelse är att flickan följer styvfaderns regler utan att protestera, men att hon vänt sig till sin riktiga pappa och förklarat att hon vill bo hos honom på heltid.
Detta är inte en angelägenhet för styvpappan utan för flickans föräldrar och något de borde diskutera sinsemellan utan störande inslag från personer som inte är vårdnadshavare för barnet.
Den här tråden vimlar om känslosamma "Buhun" från personer som tycks sakna förmåga att ta vuxenansvar.
När det handlar om att etablera en relation mellan ett barn och en vuxen så duger det inte att den vuxna börjar ropa buhu, svenska barn är så bortskämda att de sätter sina egna känslor före mina.
Håller med men ska man få det att funka kan man inte lämna styvpappan utanför alla diskussioner mellan föräldrarna. Ska de lyckas lösa något så måste ju styvpappan vara en del av lösningen.
Anonym (Tack!) skrev 2017-05-28 18:57:14 följande:
Om man blir bortvald av sitt barn så kan man om åtminstone ägna en tanke på vad det egentligen innebär att vara förälder innan man åter sätter sina egna behov i första hand.
Som TS har formulerat det så skulle det inte förvåna mej men det kan vara väldigt dumt formulerat.
Det händer att man inte kan få två relationer att fungera under samma tak och då måste den vuxna välja hur den ska ha det.
1 Tvinga barnet att bo där det inte trivs, det kan straffa sej sen.
2 Låta sambon flytta och bo tillsammans de dagar barnet är hos den andre föräldern.
3 Låta barnet flytta.
Men nu är det ingen som vet hur mycket dottern väljer bort mamman de kanske bor nära. Det kanske bara är roligare att bo hos pappa.
Anonym (Mp) skrev 2017-05-29 12:36:18 följande:
Jag skulle låta dom flytta till sin pappa. Hur svårt det än är för dig så skulle jag låta dom göra det. Tror att de kommer tillbaka hem till er efter ett tag när de sett att det inte är bättre hos pappa. Att säga åt din man att han inte får säga det ena med det tredje spär bara på problemet. Jag har själv erfarenhet av det här. När jag gjorde samma sak som dig (så åt min sambo att tagga ner) slutade vår relation i ett kaos och vi gick till slut skilda vägar. Med min nuvarande har jag lyssnat på råd och sagt tredjeplats mina barn att de ska respektera min sambo lika mycket som hon visar de respekt och hänsyn. Så fort våra kids såg att vi var en enad "front" så har det funket hur bra som helst om man jämför med tidigare. Om min sqmbosäger till barnen så lyssnar de och de har en bra relation för att jag visar att det är viktigt. Sist så lät jag mig små manipuleras av mina barn och det blev ingen bra då de tappade respekten för min dåvarande när de såg att vi inte var enade och tjafsade.. bara ett tips! Var enade som en enhet och säg inte åt din man vad han får göra och inte i sitt eget hem då dina barn märker det också. . Låt de flytta och komma och hälsa på er varannan vecka eller nått.
Om man blir "manipulerad" av sina barn och låter dem bestämma får man skylla sej själv.
Att man ska lyssna på barn betyder inte att de ska bestämma hur man ska göra, man ska lyssna på dem så man vet vad de känner, tycker, tänker och resonerar, och det ligger på den vuxnas ansvar att hitta en lösning. Det är en fördel att ta tjafsadet när barnen inte hör. Du och din sambo har har enat er för att kunna ena familjen "vi vuxna" & "vi och barnen", men vissa vuxna envisas med "vi vuxna" & "vi mot barnen".
