Min 11-åring gillar inte min nya man

Nu skiljer man sig liksom inte bara för att barnen inte gillar ens partner.

Det jag menar är t.ex att senare i livet kan du bara inte rymma för att du inte gillar nån.

Så här ser ju vårat liv ut.

Regler är vardagliga regler så som borsta tänder, duscha, gå och lägga sig en viss tid, städa sitt rum ibland, plocka bort sin tallrik, göra läxor osv.

Hemma hos pappa har man det mer slappt så kontrasterna blir märkbara så att säga.

Min man har även han 2 barn så men 4 barn så krävs det ju en viss ordning.

Haha så du skulle fråga dina barn om lov först innan du blev kär i nån.

Käre tid...

I viss mån kan man undvika folk man inte gillar men om man t.ex inte gillar sin svärfar/svägerska/systerdotter osv så är det människor som liksom tillhör familjen och man kan inte bara sluta umgås med sin släkt för att man "inte tycker om" nån.

normalt funtade människor gör inte så. Så är iaf jag uppfostrad.

Av andra tragiska orsaker kan man såklart säga upp bekantskapen men då pratar vi ju andra saker.

Samma här! Min pappa "valde bort" oss till förmån för sin nya familj. När jag var 5 år flyttade en kvinna in till min pappa med barn sedan tidigare och de fick även gemensamma. Ser alla dessa barn som mina syskon, även de icke biologiska. MEN, kvinnan/mamman har aldrig accepterat mig. Hon verkade utåt sett vara "världens snällaste" men när min pappa inte var med tog hon tillfället i akt att trycka ned mig, jämföra mig med hennes egen dotter, la onödiga sarkastiska kommentarer om mig m.m. Hon kommenterade även mitt utseende på ett kritiserande sätt. Detta har jag tagit oerhört mycket skada av. När de sedan skilde sig när jag var i vuxen ålder berättade jag för min pappa varför jag slutade åka till honom när jag var 13 år. (Han ifrågasatte mig aldrig då utan lät mig bo bara hos mamma, han hade ju ändå aldrig tid för mig). När jag berättade blev han först arg för att jag påstod att jag hade haft det värre hos honom än hos min mamma med hennes nya man, sedan sa han att hans nya hade varit mer elak mot min bror än mot mig, jag var bara känslig/överdrev. Jag har idag ingen kontakt med min pappa. Han förnekade mig totalt. Det största sveket jag varit med om.

Min mamma träffade också en ny man, när jag var 7 år. Han har haft en sån stor plats i mitt liv och betyder så mycket för mig. Jag ser honom som min pappa. Han är "morfar" till mina barn. Han har alltid fått mig att känna mig som nummer 1 för min mamma. Han har alltid backat till förmån för hennes uppfostran/tid med mig. Alltid varit min vän istället och hållt sig undan när jag bett om det, men han har aldrig förskjutit mig när jag behövt honom. Nu är jag vuxen och vi ringer varandra flera gånger i veckan, han ringer också till mina barn varje dag.

Med denna historia så vill jag förmedla att när barn reagerar på detta vis är det något som får dem att må så dåligt i den nya relationen att de till och med väljer bort sina föräldrar. Ta reda på vad det handlar om innan du dömer ut henne att "fly" när regler inte passar. Tror det handlar om något annat som du inte vet. Förneka inte hennes känslor.

Haha så du skulle fråga dina barn om lov först innan du blev kär i nån.

Käre tid...

Jo en del av mig tänker att det vore kanske bra att låta henne bo där.

Men det känns inte bra att hon drar med sig sin lillasyster som själv har sagt att hon vill bo vv.

Du kan inte tvinga dina barn att umgås med dig om de är vuxna. Det är upp till dina barn om de vill umgås med dig.

Behandlar du dina barn illa som barn vill de kanske inte se dig oavsett vad du vill.

Fast någonstans så får det väl finnas gränser. Det är inte misshandel, missbruk och missförhållanden vi talar om här. Gå till botten med problemet först och främst, att ingen har reflekterat över att det är en pre-tonåring vi talar om här är sjukt. Det händer mycket i den åldern. Ska barn ha rätt att ringa BRIS bara för att föräldrarna ber en att plocka bort tallriken efter sig typ låter ju helt sinnessjukt.

Bara på Familjeliv, blir mörkrädd!

Bor du hos TS ?

Vi har bara hört hennes version.

Man blir också mörkrädd av människor som du som alltid tar för givet att det är barnen som är fel på och föräldrar / bonusföräldrar har alltid rätt.

Gud så svårt! Jag lever med en man som har barn och vi satt i en liknande situation. Äldsta dottern trivdes inte alls hos sin mamma och tyckte inte om hennes kille, hon ville prompt bo hos oss. Mycket handlade om att mammans kille hade barn sen tidigare och inte vi, det blev väl trångbott där och en viss avundsjuka handlade det nog också om när det finns fler i hushållet som pockar på uppmärksamheten.

Hon bodde på heltid hos oss, och med tiden så har vi blivit "idioterna" och "svarta fåren". Hon ville efter ett tag flytta hem och bo hos sin mamma igen på heltid, droppen som fick bägaren att rinna över var att hennes pappa glömde bort att köpa hennes favoritschampo.

Då bestämde alla vi vuxna att nu får vi allihop sätta ner foten, det händer mycket med en som snart håller på att bli tonåring. Det gick inte att hon spelade ut sina föräldrar hela tiden. Nu har hon inget val, hon får bo vv hos oss båda. Vi kommunicerar med varandra och ser till att reglerna är samma hos båda två, elakt men sant. Hon är tryggare nu när hon har fasta rutiner och när vuxna faktiskt vågar vara vuxna.

Hoppas ni kommer på en bra lösning.