Min 11-åring gillar inte min nya man

Precis. Det handlar oftast inte heller om att man ska göra som barnet vill hela tiden , utan att man bekräftar i alla fall att man lyssnar och förstår barnets känslor.

Synen att barn ska vara tyst och lyda leder oftast inte till ett bra förhållande mellan föräldrar och vuxna barn.

Förlåt. Jag trodde du menade att jag skulle tänka för att du inte håller med. ;)

Jag har inte svenska som modersmål.

Hur skall DITT barn lära sig respekt och förståelse för andras känslor om du vägra att respektera dennes känslor och ge respekt till barnets känslor?

Är det så du blev uppfostrad, att aldrig få respekt för vad du känner, samtidigt som du skulle påtvingas att göra saker som du mådde dåligt av?

Oh glömde detta..

Jag förstår att svärfar/svägerska/systerdotter/osv är personer som du folk BOR IHOP MED på daglig basis i alla familjer?

Det är en signifikant stor skillnaden mellan att "bo ihop med" och "umgås IBLAND  på typ högtider eller släktträff".

Så din jämförelse haltar grovt här.

Ja, och med en TS som har mycket liknande formuleringar som i den första tråden också... Nästan som om någon försökte göra ett test om åsikterna blir olika om det handlar om att mamma eller pappa har en ny partner.

Vad gjorde du och dina barns pappa när ni valde att skilja er?

Jag håller med! Detta är så himla återkommande. Separerade föräldrarna skjuter på verkligheten för sina barn för att man känner nån slags ågren över själva separationen. Här hemma är det precis samma sak! Bara för att det kommer en annan vuxen som vill ha lite ordning och reda vänds världen upp och ned. Vem i en vanlig familj skulle säga - vet du nu drar vi ned på tjatet om att plocka undan efter sig?

Finns tre saker att tänka på med barnet och den nya partnern.

1) Det måste finnas en infasningsperiod med den nya partnern. För barn så ser det ut att gå väldigt fort från det att man presenterar varandra till att föräldern och nya flyttar in. Ännu värre blir det om det var relativt nyligen som föräldrarna skilde sig. 3 år är ganska lite om man räknar från att ni träffades och om jag får gissa så fick det nog ganska fort fram hos er med presentering och och inflyttning.

2) En vanlig grej är också att i samband med att nya partnern flyttar in (eller en tid innan om hen spenderar ganska mycket tid i huset) är att det tillkommer för mycket förändringar. Nya regler, massa konstig mat, kanske möblerar om lite, konstig musik. Ja, ni förstår. Nya partnern kan inte bara bre ut sig och ändra på en massa saker hur som helst (även fast det sker i samförstånd med föräldern). Tänk arbetsplatser t.ex. Det är ofta vanligt att anställda blir sura när det kommer en ny chef som ska omorganisera eller styra upp på olika omfattande sätt. Samma gäller här. Även fast barnet vet att förändringarna skett i samförstånd med föräldern så känner ändå barnet "om det inte vore för *namn* så hade det inte varit såhär". Även fast det inte är direkt negativa förändringar så känner barnet att det kommer en ny okänd som inkräktar på familjen. Ibland kan det skapa osäkerhet eller ångest hos barnet beroende på hur omfattande förändringarna är, eller hur känsligt barnet är.

3) Att nya föräldern försöker leka biologisk förälder är också ett stort problem faktiskt. Om barnet redan ogillar den nya pga punkt 1) eller 2) så krävs det inte mycket för att barnet ska ta avstånd helt. Den nya måste förstå att hen inte kan hålla på att säga till och diciplinera barnet som om det vore ens eget. Det är jobbet för den biologiska föräldern. Visst, om barnet börjar slå på tvn för att den förlorade något i ett tv spel är en sak. Barnet vet egentligen att det är fel men subjektiva saker som att barnet ska städa sitt rum, om barnet verkligen ska äta godis en vardag/innan maten, om det är lämpligt att barnet ser på dem här filmen etc är inte den nyas jobb att lägga sig i. Om den nya har synpunkter så tas det upp enskilt när barnet inte hör. Det är faktiskt viktigt att barnet tror att saker och ting kommer från sin förälder annars riskerar det att hamna på detta igen: Även fast barnet vet att förändringarna skett i samförstånd med föräldern så känner ändå barnet "om det inte vore för *namn* så hade det inte varit såhär". Det bästa är egentligen om den nya inte lägger sig i alls (om vi inte pratar om exemplet med tvn t.ex).

4) ha egentid med barnen. Många gånger accepterar aldrig barnet den nya helt och hållet som en del av familjen. Förutom att den alltid kommer ses som "den nya" så blir det dessutom svårt om barnet redan hyser lite agg. Speciellt om det inte finns några halvsyskon heller. Så se till att göra lite olika aktiviteter då och då som picnic, åka till gröna Lund, och annat kul. Måste verkligen den nya vara med på allt hela tiden? Om barnet kommer väldigt bra överens med den nya så kan man nog bortse från den här punkten.

Självklart är inget av detta regler som ska följas till 100% men enligt mig är de väldigt viktiga att tänka på, speciellt eftersom många i din situation oftast är, ganska, eller helt omedvetna om det. Att barnet ogillar den nya till den grad att den bara vill bo hos andra föräldern på heltid är en ganska vanlig reaktion och många brukar resonera som andra här i tråden, bara ignorera utspelet så kommer barnet tillbaka så småningom. Det är ett väldigt vanligt tänk. Tyvärr kan det bli ännu värre eftersom barnet då känner sig helt övergiven av föräldern, iom arr den känner sig ignorerad, vilket är helt fruktansvärt om man tänker efter utifrån barnets perspektiv. Tyvärr så slutar det ofta med en riktigt dålig relation med barnet som väldigt ofta följer med in i vuxenlivet, relationen blir alltså aldrig riktigt bra igen, om ens det. Jag vill inte skrämma upp dig men jag vill samtidigt påpeka att om det gått så långt att ditt barn inte vill bo hos er längre så är det väldigt viktigt att göra något NU. Vad man ska göra för att reparera detta kan jag tyvärr inte svara på eftersom jag inte känner någon av er alls. Dessutom är jag inte direkt någon expert heller. Kanske bup kan vara ett alternativ. I vilket fall så ska du inte bara låta det här vara och vänta på att hon kommer tillbaka. Lycka till!

Jisses, vilka konstiga värderingar du har. Givetvis umgås man livet ut med sina barn.

Att det finns sjuka människor som inte kan ta vara på varandra är knappast ett argument för att bli sjuk själv.

Jag vet precis hur din dotter känner sig. Min pappa gjorde samma sak som du för många år sedan, han blev tillsammans med en kvinna som aldrig har tålt mig under hela mitt liv. Hon har klagat på precis allt jag har gjort och vi kommer inte överens ens idag. Jag har inte kontakt med min pappa mer än nödvändigt och det är för mina barns skull. Hade jag inte haft mina barn så skulle kontakten vara obefintlig mellan oss.

Dagen när jag fick veta detta kommer jag ihåg än idag och det sitter hårt kvar i mitt hjärta. Bland det sista jag sade till honom på ca 10 år var att kunde du inte välja någon som tycker om mig eller i alla fall accepterar mig? Han svarade att jag har ingenting med det att göra. Den dagen valde han bort mig som har varit hans allt till fördel för henne.

Nu är det över 20 år sedan detta hände och så länge han väljer att bo med henne så kommer det att vara så här. Skadan är så stor att den kommer aldrig att läka även om han lämnar henne.

Därför är det oerhört viktigt att den nya partnern och ens barn kommer överens och minst accepterar varandra. Så fundera och prata med din dotter om vad hon känner och respektera det hon säger för det är hennes känslor och hennes sanning om din nya man. Det kanske är något som händer när du inte ser.......