BF September 2018

Gud så spännande för er alla! Jag blir nog sist ut. Bf 1/10. Så jag har 1 månad kvar och jag har gått över tiden med mina 2 första så jag tror ju att det ska bli så även nu.

Men jag är väl konstig men jag längtar till förlossningen. Att känna hur kroppen jobbar, smärtan och känslan efteråt. Jag avskyr att vara gravid så den känslan när vi inte delar kropp längre är underbar!!

Hur tänker ni andra kring amning?

Kikar in här å säger hej.

Trodde jag skulle få en augusti bebis, men nu är vi ju inne i september å bebis är kvar i magen. 1 vecka över tiden nu. Har varit jobbigt, framförallt psykiskt, de senaste dagarna.

Blir lite less på mig själv hur jag låter det påverka mig. Kan ju inte göra nåt åt de.. så nu ligger fokus på att slappna av å vänta..

Förstår känslan som några av er beskriver, om att känna sig redo. Vi är helt klara med allt här hemma. Å stora systrarna längtar. Å jag å. Känner mig hyfsat redo, men känns som den mentala biten säger mig inte helt redo. Blir nog inte förrän bebis är här :)

Lycka till när de väl är dags allihop

Jag har fått bf 27/9, men vet så tydligt nör jag hade äl. Så datumet är 6 dagar efter. Borde vara BF 21/9, men bebis var väl aningens mindre än normen vid RUL.

Blev överburen med första barnet. (Förbi v 42) Blev igångsatt. Bebis sjönk inget och fick featal distress, så fick akut snittas på Bf +16. Så är beredd att få vänta till oktober. Lite oroad att behöva bli väldigt överburen när jag vet så väl att bf datumet blev fel. Här väntar man max 17 dagar efter bf. Men för mig kan det ju bli 23 dagar. Min bm har iaf lovat att vi har lite extra koll om det går åt det hållet.

Vid första barnet såg jag så mycket fram emot förlossningen och upplevelsen. Allt där i kring. Litade på att kroppen skulle göra sitt. Få känna hur den arbetade för att få ut vårt barn. Att få upp bebis på bröstkorgen och välkomna honom till världen mm. Men inget blev ens i närheten av vad jag hade tänkt och traumat sitter kvar av hur allt gick. Hann inte ens se mitt barn då de fick skynda iväg med honom. Han var 7 h innan jag såg honom första gången.

Kroppen ville inte starta av sig själv. Kroppen var inte alls med på igångsättningen. Inte min son heller.

Även fått veta om att jag har bindvävssyndrom i samma veva som jag blev gravid nu igen. Och mina vävnader (och ärret i livmodern) är försvagat och inte lika elastiskt som det ska. Så med den förlossning jag har i bagaget och de nya infon om min kropp känns förlossningen skrämmande.

Allt gick bra i slutändan. Men det känslomässiga traumat sitter kvar. Ovissheten om hur ärret ska klara av värkar eller om jag behöver bli snittad igen känns oroande. Har därför 2 överhängande rädslor nu. Känner inte att jag har oddsen på min sida. Och litar inte på min kropp.

Vill flera gånger om dagen spola fram tiden till att allt har gått bra. Få slå mig fri ovisshet och oro och bara få hålla om lilla bebis.

Besök hos BM avklarat. Bra blodtryck, lite lågt i järn. Hjärtljuden lät bra och SF mått 34 (37+3). Bokade in ett nytt datum om två veckor men då vill jag gärna ha fått barn tack

Mina två första har kommit tidigt, 37+3 vilket jag har passerat och 38+3 som är på lördag, så har jag varit helt inställd på att inte komma fram till bf, men nu försöker jag intala mig själv att jag kommer gå över bf fast att det känns overkligt.

Har lite tudelade känslor inför förlossningen, då förra startade med vattenavgång och 2h senare föddes gossen i en ambulans, utan min sambo. Är orolig att det skall gå så raskt igen, vill gärna hinna in till förlossningen denna gång, och slippa känna ångesten jag kände i väntan på ambulansen.

Mina två andra har jag ammatfullt ut och hoppas att det skall fungera denna gång oxå. Gruvar mig dock för att få torsk igen, haft det båda gångerna tidigare och andra var det så djupt sittande att jag behövde medicin för att bli av med det, måste säga att det var bland de värsta smärta jag upplevt. Men njutningen och samhörigheten med bebis under amning är ju så fantastiskt och mysigt. Längtar.

Hur går dina tankar?

Min förra grav gick oxå fort. 4h efter att vattnet gick. Men det är 8 år sedan sist men jag hoppas verkligen inte att det ska gå så fort igen. Jag hann inte riktigt med.

Jag är lite kluven kring amningen. Det har inte fungerat med mina 2 stora barn. Med första kämpade jag mig gul och blå för att man skulle amma. Jag fick till slut sådan dålig relation med min dotter och började avsky henne för amningen orsakade sådan smärta och ångest. Samtidigt är detta mitt sista barn och jag skulle vela kunna amma så jag får uppleva den biten oxå.

Väldigt kluven.

Har BF den 19/9 men ska få igångsättning den 17:e pga humanitära skäl (ensamstående med knapert nätvärk och ingen tillgång till bil, extremt kontrollbehov och psykisk ohälsa). Dock känns det som att bebis kommer i dagarna, haft känningar sedan i söndags men inget ännu. Är andra barnet, första är född 10/2-17 :)

Hej! Hoppar in här! Någon annan här som gått Och trott det varit på gång lääänge? Verkar befinna mig i en utdragen latensfas som aldrig tar slut.

Väntar andra barnet men eftersom jag blev igångsatt pga överburenhet med första är jag väldigt spänd inför hur det känns med ett "normalt" förlopp. Jag har bf 13/9 (8/9 enligt egna beräkningar) och har sedan förra fredagen (!) drabbats av falska larm att något varit på g. Vaknade då på natten med något som kändes som riktiga värkar (vanliga sammandragningar har jag haft sedan v 20, dessa gjorde mer ont och med den typiska strålande smärtan mot ljumskarna och ryggen). Men i stället för att bli starkare försvann de! Sedan kände jag ingenting mer under lördagen, sedan började det igen natten mot måndag.

På måndag höll "värkarna" i samt tisdag så de övergick till konstant molvärk, hugg etc, men ingen regelbundenhet. Knaprade maxdos Alvedon som hjälpte lite... Sedan försvann det och jag kände inget mer än de vanliga sammandragningarna i några dagar.

I måndags och i går var det dags igen, men icke, det försvann. Suck.

Kan tillägga att slemproppen troligen börjat lossna sedan några dagar. Har geggiga flytningar med brunt i...

Lillan i magen ligger långt ner, helt fixerat. Sista besöket hos barnmorskan igår och hon kunde konstatera att det nog är dags snart. Kanske några dagar till men hon trodde inte jag går över tiden i alla fall. Att det kan vara såhär ibland och när det väl drar igång kan det gå fort.

Ja speciellt med första barnet nu är jag tyvärr lite luttrad då jag ändå gick över 2 veckor första gången. Slemproppen gick fem veckor innan med första barnet, denna gången gick den för tre helger sedan (har bf 12/9). Förra gången vet jag också att jag var inne på förlossningen typ ett par veckor innan bf pga blödning, där sa de att jag hade hyfsat starka värkar och läkaren sa att vi troligtvis skulle vara tillbaka inom ett dygn för att föda barn. Denna gång är inte bebis fixerad än iaf inte för en vecka sedan, har inte heller samma tryck neråt mot sidan som första gången än

Hoppas det är dags snart för dig. Är väldigt jobbigt både psykiskt och fysiskt när värkarna drar igång för att några timmar sedan ge med sig.

Kan bara instämma med dig, känner exakt lika som dig. Nu vill man bara att det ska sätta igång på riktigt