Ni som förlåtit otrohet!

Han är trogen nu. Det krävdes lika mycket av honom för att förlåta sig själv som för mig att förlåta vad han gjort. 

Vi hade en dipp i äktenskapet som han hanterade med att bli mer vänskaplig med en kollega och sen gick det som det gick, förbi vänskap och till sex. Han är och har alltid varit dålig på att prata om svåra saker och jag tröttnade på att vara den som hela tiden tog upp och började prata om problemen - min tanke var att han skulle prata mer då men det visade ju sig vara en felbedömning.

Lång tid i terapi krävdes och det var ett stort omedvetet motstånd hos honom mot att gräva i det, mycket skuld och mycket skam. 

Jag har vart i totalt fyra relationer, och vart otrogen i alla (är kvinna). 

Min nuvarande relation, där vi levt ihop i 12år har hela familjepaketet med hus etc. dröjde det ca 9 år innan jag var otrogen. Varför jag var det emot min man vet jag väl egentligen inte, han är en bra man, min bästa vän, bra sexliv och kärleksfull. Men jag föll för frestelsen, fick uppleva att vara nykär igen, lite tonårsfeeling på nytt. Vi höll på i över ett år (arbetskollega). Innan han börja kära ner sig för mycket och ville att vi skulle lämna våra respektive och leva ihop. DÅ insåg jag att jag aldrig skulle kunnat göra så mot min man, jag älska honom också. Det var lättare att stanna kvar med min familj än att börja på nytt och missa halva barnens liv, och behöva ta hand om en annans barn med.

Jag har väl egentligen inte så dåligt samvete för det. Jag har ju inte skadat min man, då han inte vet något. Jag mådde riktigt bra den perioden, och det fick min man också ta del av. Jag skulle inte heller ljuga och säga att jag aldrig skulle göra om det. 

Så ja jag tror att vissa helt enkelt inte kan häjda sig för frestelsen.. eller tror på att vara monogam. Jag ser det som att min man är min kärlek, mitt liv och ett ligg är bara en attraktion/nöje för stunden.

De hade sex tre gånger

Man bara... gör det. Det är jobbigt som fan men med en man som inte "kan" prata så var det nästan ett måste

Nej det är inte som det en gång var, långt ifrån. Det vi hade dog där och då, när jag kom på dem. Vi har fått bygga nytt på ruinerna. 

Jag har vart i totalt fyra relationer, och vart otrogen i alla (är kvinna). 

Min nuvarande relation, där vi levt ihop i 12år har hela familjepaketet med hus etc. dröjde det ca 9 år innan jag var otrogen. Varför jag var det emot min man vet jag väl egentligen inte, han är en bra man, min bästa vän, bra sexliv och kärleksfull. Men jag föll för frestelsen, fick uppleva att vara nykär igen, lite tonårsfeeling på nytt. Vi höll på i över ett år (arbetskollega). Innan han börja kära ner sig för mycket och ville att vi skulle lämna våra respektive och leva ihop. DÅ insåg jag att jag aldrig skulle kunnat göra så mot min man, jag älska honom också. Det var lättare att stanna kvar med min familj än att börja på nytt och missa halva barnens liv, och behöva ta hand om en annans barn med.

Jag har väl egentligen inte så dåligt samvete för det. Jag har ju inte skadat min man, då han inte vet något. Jag mådde riktigt bra den perioden, och det fick min man också ta del av. Jag skulle inte heller ljuga och säga att jag aldrig skulle göra om det. 

Så ja jag tror att vissa helt enkelt inte kan häjda sig för frestelsen.. eller tror på att vara monogam. Jag ser det som att min man är min kärlek, mitt liv och ett ligg är bara en attraktion/nöje för stunden.

Oj, för mig känns det sorgligt. Du säger att du mådde bra med den andra mannen. Jag har så svårt att tänka mig ett liv där jag stannar för att ?det är lättare? . Skulle din man stanna med dig tror du om han visste? Blev du också kär i din kollega?