Ni som förlåtit otrohet!
Har ni fått ångra det? Dvs har det upprepats? Eller har vederbörande kammat till sig och hållit sitt löfte om trohet efter att ha fått en andra chans..?
-
-
Svar på tråden Ni som förlåtit otrohet!
-
Logik och känslor (kanske även lycka?) går inte hand i hand som känt.Anonym (Konstant) skrev 2018-01-31 08:36:36 följande:
Det vet jag att det skulle, därför vill jag inte träffa honom. Måste komma över honom. Det är problemet med att vara kär, egentligen vet jag inte varför jag är kär i honom. För vi är så olika. Visst han är attraktiv, sexet var roligt för att det var nytt och spännande/hemligt.
Men allt annat är så fel med honom. Han är rätt tafatt i kärlek, har svårt att visa känslor, svårt att prata känslor. Han sätt att visa kärlek var att han köpt en bukett på ica, och säga jag älskar dig, och det var det hela.
Han är inte så värst engagerad i sina barn, eller hemmet eller familjen. Inget behov av socialt liv, äventyr, upplevelser. Att renovera huset var bara onödigt, det funka som det var, vet att det vart konflikter hemma pga frun ville byta ut köket som var 30+år och han såg det som onödigt. Att åka iväg på weekend var slöseri på pengar, man har ju säng hemma. Att leva på halvfabrikat och äta makaroner hela veckan funka, bara det mättar osv.
Jag prioriterar att leva, hela vårt hus har vi renoverat så vi trivs. Varje år åker familjen på långresa och njuter. Min man och jag brukar åka på weekends själva minst 2ggr per år, älskar spa och en långhelg i ex Barcelona, London eller Venedig. Att bara fly vardagen ibland och njuta. Jag och mannen tycker det är kul att laga mat ihop och testa nytt. Vi hittar på roliga aktiviteter med barnen varje helg, min man är engagerad i barnens sport, och är pappan som byggt lådbil och trädkoja osv. Min man är väldigt kärleksfull, kommer spontant med fina presenter, planerar romantiska ting, ger kärleksförklaringar osv.
Så det är helt ologiskt varför jag har känslor för en man som jag tycker gör allt så fel. Som inte alls är min typ, som det aldrig skulle funka med.
Det måste ju vara oerhört jobbigt att inte få vara med den man tänker och längtar efter.
Vad får dig att tro att du och din man inte skulle kunna ha en fin relation även om ni skilde er?
Ja, ni verkar ju leva ett drömliv, med god ekonomi. Fattar att det är svårt att lämna. Hoppas du tillslut kommer över den andre mannen och att du inte ångrar ditt beslut när du är äldre. -
Nej! jag tycker och har alltid levt med uppfattningen om att man står för det man gör! Alla kan göra misstag - visst! Ett ONS i fyllan är även det ett otroligt svek men idag kan jag tycka att det kan klassas som ett "misstag" om man säger till sig själv att det aldrig ska upprepas igen och förändrar sig. Man är väl bara mänsklig, typ eller nåt sånt!Anonym (Konstant) skrev 2018-01-31 08:41:05 följande:Även om jag förstår att du hellre inte velat att detta skulle hänt, men hade du känt att det vore bättre om hon inget sagt? Om du hade fått vara lyckligt ovetande, och fortfarande kunde se på henne och er relation som du gjort tidigare?.
Däremot så tycker jag att det är en mänsklig skyldighet att avsluta sitt förhållande eller äktenskap om man blir kär i nån annan och inleder ett förhållande bakom deras rygg. Jag vet att de som är otrogna inte tänker så. Ni hittar på ursäkter för er själv som att "det inte är så farligt" och "mår jag bra så mår ju även min make/maka bra". "h*n bryr sig nog inte iallafall" osv, osv....
Jag kommer aldrig att förstå hur ni inte kan se att det ni gör egentligen inte bara är ett svek mot dom som älskar er! Ni stjäl dessutom deras egna vilja från dom. Ni stjäl deras liv! Det är lögnerna och lättjan som är det värsta!
Så, som svar på din fråga. - Nej, det jag önskar är att jag kunde gå tillbaka i tiden. Hösten 2004 då jag i flera månader märkt av hennes ändrade likgiltiga beteende, då hon förvandlades till någon annan framför mina ögon! Jag grät då för första gången i mitt vuxna liv framför henne och frågade vad det var som skedde med henne. Hade hon träffat någon annan, hade nåt hänt? Var det någon kollega som mobbade henne på jobbet? Kunde hon inte bara prata med mig om varför hon var så förändrad?
Då ljög hon och sa att allt var bra men det var mycket på jobbet! Hon skulle bli bättre! Allt skulle bli bättre! Det hon gjorde var att fortsätta med honom i flera månader till och dom förnedrade mig på så många sätt..
Min högsta önskan vore att få gå tillbaka till den kvällen 2004 med den vetskap jag har nu! Jag skulle spotta henne i ansiktet och fan vet om jag inte skulle köra över min "kompis" också! -
Och återigen måste jag fråga: varför stannar du med henne nu?MR Human skrev 2018-01-31 09:02:37 följande:
Nej! jag tycker och har alltid levt med uppfattningen om att man står för det man gör! Alla kan göra misstag - visst! Ett ONS i fyllan är även det ett otroligt svek men idag kan jag tycka att det kan klassas som ett "misstag" om man säger till sig själv att det aldrig ska upprepas igen och förändrar sig. Man är väl bara mänsklig, typ eller nåt sånt!
Däremot så tycker jag att det är en mänsklig skyldighet att avsluta sitt förhållande eller äktenskap om man blir kär i nån annan och inleder ett förhållande bakom deras rygg. Jag vet att de som är otrogna inte tänker så. Ni hittar på ursäkter för er själv som att "det inte är så farligt" och "mår jag bra så mår ju även min make/maka bra". "h*n bryr sig nog inte iallafall" osv, osv....
Jag kommer aldrig att förstå hur ni inte kan se att det ni gör egentligen inte bara är ett svek mot dom som älskar er! Ni stjäl dessutom deras egna vilja från dom. Ni stjäl deras liv! Det är lögnerna och lättjan som är det värsta!
Så, som svar på din fråga. - Nej, det jag önskar är att jag kunde gå tillbaka i tiden. Hösten 2004 då jag i flera månader märkt av hennes ändrade likgiltiga beteende, då hon förvandlades till någon annan framför mina ögon! Jag grät då för första gången i mitt vuxna liv framför henne och frågade vad det var som skedde med henne. Hade hon träffat någon annan, hade nåt hänt? Var det någon kollega som mobbade henne på jobbet? Kunde hon inte bara prata med mig om varför hon var så förändrad?
Då ljög hon och sa att allt var bra men det var mycket på jobbet! Hon skulle bli bättre! Allt skulle bli bättre! Det hon gjorde var att fortsätta med honom i flera månader till och dom förnedrade mig på så många sätt..
Min högsta önskan vore att få gå tillbaka till den kvällen 2004 med den vetskap jag har nu! Jag skulle spotta henne i ansiktet och fan vet om jag inte skulle köra över min "kompis" också!
Varför fortsätter du att låta henne ?stjäla ditt liv?? Du verkar ju hata henne. Är det av hämnd du stannar?
Din ?kompis? antar jag att du har brutit med, varför inte ta kontroll över ditt eget liv och lämna även henne? -
Jag skulle troligen ångra att jag släppte mitt drömliv, för en man jag visste att det inte skulle funka med. Han är som sagt allt jag inte vill ha, kanske är det viljan att "fixa" honom som gör det hela. Jag vet att när allt hade landat och jag sedan sitter med en man som är snål, som inte ser någon glädje i det som jag gör, som tycker att allt är onödigt och vill leva som en liten minimalist och bara vara nöjd att man överlever så hade jag vart olycklig. Jag älskar min man och jag trivs med mitt liv, så därför valde jag det. Jag tror att jag med tiden kommer släppa tanken på älskaren helt och hållet, alla som blivit dumpade kommer över det en dag så.tjooo67 skrev 2018-01-31 08:52:45 följande:Logik och känslor (kanske även lycka?) går inte hand i hand som känt.
Det måste ju vara oerhört jobbigt att inte få vara med den man tänker och längtar efter.
Vad får dig att tro att du och din man inte skulle kunna ha en fin relation även om ni skilde er?
Ja, ni verkar ju leva ett drömliv, med god ekonomi. Fattar att det är svårt att lämna. Hoppas du tillslut kommer över den andre mannen och att du inte ångrar ditt beslut när du är äldre.
Jag tvivlade helt enkelt på kärleken till min man när jag inledde relationen med en annan. Under tidens gång så insåg jag att det var min man jag ville vara med. -
Jag var på väg att lämna första året flera gånger! De första halva året var jag väl mer eller mindre handlingsförlamad! Jag kände mer sorg än vrede.Anonym (Undrar) skrev 2018-01-31 09:09:01 följande:Och återigen måste jag fråga: varför stannar du med henne nu?
Varför fortsätter du att låta henne ?stjäla ditt liv?? Du verkar ju hata henne. Är det av hämnd du stannar?
Din ?kompis? antar jag att du har brutit med, varför inte ta kontroll över ditt eget liv och lämna även henne?
Men vår dotter - då 7 -8 år tog väldigt illa vid sig av våra bråk ( att jag var arg) så det blev problem och skolan ringde och undrade hur det stod till. Det är den största anledningen. Jag sa till mig själv då att aldrig igen visa vrede inför dom. Sen höll vi på med kåken och det var tvungen att göras innan.
Sedan sa vår familjeterapueft? terarueft? - rådgivare att vi skulle försöka ge det minst ett år så det var väl det som var planen!
Min fru bönade och bad dagligen och mer eller mindre hotade att hon inte ville leva mer om jag lämnade också och sådana fjantiga saker. Framförallt så visade hon mig en annan sida av sig själv! Vi pratade som vi aldrig gjort tidigare och hon sa att hon aldrig skulle bli den där människan igen som törstade efter uppmärksamhet!
Hon blev faktiskt en helt annan underbar människa och jag kunde inte släppa henne! Fan, jag kan det fortfarande inte! Vi har ju varit tillsammans i 20 år nu.
Sen är det väl det vanliga! Jag är rädd för att bli ensam! Jag är feg helt enkelt! Det är väl den egentliga sanningen.
Men, som sagt. Livet är mycket bättre nu på många sätt. Vi har en rakare kommunikation. Vi bråkar aldrig om det här nåt mer. Det är liksom ingen idé för vi har nog sagt allt som går att säga och det förändrar ingenting egentligen.
SKulle hon vara otrogen igen så skulle jag bli ledsen såklart. Men jag skulle inte bli förkrossad. Ingenting kan få mig att bli så förkrossad igen. Jag tänker nu att vi kör på. Framtiden är ett oskrivet blad. Det finns, har jag märkt, andra underbara kvinnor runt om mig. Min fru är inte den enda kvinna som jag ser nu.
Ska jag vara ärlig så tror jag att vi inom ett par, tre år kommer överens om att vår kärlek är slut och att vi vänskapligt kommer att gå från varandra.
Jag hatar henne inte. Däremot hatar jag att hon kunde göra så mot mig och oss. Hon hatar nog mer sig själv faktiskt för att hon gjort som hon gjort. -
Tror du att dina avsvalnade känslor idag bottnar i hennes otrohet? Att pga affären har du tappat tillit och sett henne på ett annat sätt sen dess? eller tror du att ni nått dit ändå, även om hon vart trogen.MR Human skrev 2018-01-31 09:37:20 följande:Jag var på väg att lämna första året flera gånger! De första halva året var jag väl mer eller mindre handlingsförlamad! Jag kände mer sorg än vrede.
Men vår dotter - då 7 -8 år tog väldigt illa vid sig av våra bråk ( att jag var arg) så det blev problem och skolan ringde och undrade hur det stod till. Det är den största anledningen. Jag sa till mig själv då att aldrig igen visa vrede inför dom. Sen höll vi på med kåken och det var tvungen att göras innan.
Sedan sa vår familjeterapueft? terarueft? - rådgivare att vi skulle försöka ge det minst ett år så det var väl det som var planen!
Min fru bönade och bad dagligen och mer eller mindre hotade att hon inte ville leva mer om jag lämnade också och sådana fjantiga saker. Framförallt så visade hon mig en annan sida av sig själv! Vi pratade som vi aldrig gjort tidigare och hon sa att hon aldrig skulle bli den där människan igen som törstade efter uppmärksamhet!
Hon blev faktiskt en helt annan underbar människa och jag kunde inte släppa henne! Fan, jag kan det fortfarande inte! Vi har ju varit tillsammans i 20 år nu.
Sen är det väl det vanliga! Jag är rädd för att bli ensam! Jag är feg helt enkelt! Det är väl den egentliga sanningen.
Men, som sagt. Livet är mycket bättre nu på många sätt. Vi har en rakare kommunikation. Vi bråkar aldrig om det här nåt mer. Det är liksom ingen idé för vi har nog sagt allt som går att säga och det förändrar ingenting egentligen.
SKulle hon vara otrogen igen så skulle jag bli ledsen såklart. Men jag skulle inte bli förkrossad. Ingenting kan få mig att bli så förkrossad igen. Jag tänker nu att vi kör på. Framtiden är ett oskrivet blad. Det finns, har jag märkt, andra underbara kvinnor runt om mig. Min fru är inte den enda kvinna som jag ser nu.
Ska jag vara ärlig så tror jag att vi inom ett par, tre år kommer överens om att vår kärlek är slut och att vi vänskapligt kommer att gå från varandra.
Jag hatar henne inte. Däremot hatar jag att hon kunde göra så mot mig och oss. Hon hatar nog mer sig själv faktiskt för att hon gjort som hon gjort. -
Anonym (Konstant): det är nog bra att du stannar med din man. Du har ju inget fint att säga om den andre, så hoppas han kommer över det här snabbt.
-
Verkar som du missuppfattat rubriken på tråden...Anonym (Konstant) skrev 2018-01-30 21:55:15 följande:Ja jag blev förälskad, men den nykära fasen mattades ut med tiden. Och när han då ville utveckla vår relation så backa jag för att jag inte kända lika starkt för det. Hade vi vart två singlar så hade jag gett det en chans. Men jag var rädd att ge mig in i något sämre, att jag avslutar mitt och han ångrar sig. Att han lämnat sin fru och ångrar sig. Livet är inte så enkelt. Vi bodde i olika komuner, skulle jag riskera att barnen stannar i sin hemkommun med sin pappa och jag bara får se dom varannan helg. Ingen man är värd att förlora mina barns uppväxt. Jag insåg även under tidens gång att vi var olika, vi sträva efter olika mål i livet. Så på vägens gång så kändes det allt mer rätt att avsluta det hela och jobba på relationen hemma. Jag tänker fortfarande (varje dag) på honom. Men det hade inte funkat. Jag kan inte sabba hela mina barns tillvaro för att jag var lite kär. Och ja min man förtjänar bättre, han är en fantastisk man och far. Men det som är gjort går inte att förändra, men han mår inte bättre av att veta.
Rubriken lyder väl "Ni som förlåtit otrohet"
Det skulle väl vara din man som skrev här i.s.f. Det kan han ju inte nu, eftersom han inte vet att du varit otrogen.
Tala om det för honom, så kanske han kan skriva här istället...
-
Såg att någon skrev att de tolkar att man förlåter som att man tyckte otroheten var ok, kan det vara denna inställning som också sätter ännu mer käppar i hjulen?
Ordet förlåt för mig definieras av att jag litar på att personen inte gör om det, att personen inte ville skada mig, att personen vet att det inte var okej och aldrig någonsin kommer vara okej och att jag har empati och förstår från personens perspektiv, att det dåliga hände men allra mest, att förlora är att också förlåta mig själv för att jag inte kunde kontrollera eller åtgärda det dåliga från att inträffa,så när jag förlåter en person betyder det att jag i samma veva förlåter mig själv, och därför det otroligt viktigt att säga / agera efter förlåtelse istället för dömande. För så länge jag dömer någon annan,ligger också dömande ögon mot mig själv och här byggs ett förakt mot mig själv. (Är det fler som tänker som mig?) -
Förlåtit har jag inte gjort. Däremot har jag gett honom ny chans. Vi försökte lämna det bakom oss, men efter några år när jag var gravid, var han otrogen igen...
Jag har varit på väg att lämna flera gånger, men vi är fortfarande gifta och lever familjeliv.