Ni som förlåtit otrohet!

Jag älska honom, men jag såg även att vi var olika på många plan. Vilket fick mig att inse att jag inte kan leva med honom. Vi hade olika mål och syn på livet, han sakna ambitioner, han är nöjd med att saker bara funkar att man bara överlever. Medans jag har en hunger på att uppleva livet, njuta av livets goda, utvecklas. Och därför kunde jag inte ta steget. Om jag hade älskar hela paketet och kunnat se ett liv ihop med honom så hade jag satsat. Så tänk på helheten

Får du det du beskriver, uppleva livet etc, av din man fast inte den romantiska kärleken? Hjälp mig förstå!

Jag ser inte vart han eller jag skulle gynnas av det. Han skulle må dåligt och jag skulle behöva ursäkta det hela. Idag är han lyckligt omedveten och jag har gjort mitt val att vara med honom. Ibland kan jag känna att det var bra att vänstra för att värdera vår relation än mer. Han skulle bli förkrossad av sanningen. Ibland är det bättre att inget veta.

Jag var aldrig stört förälskad i min man när jag träffade honom. Jag var 17år och han va dökär och jaga mig i nästan ett år. Vi blev bra vänner som utvecklades, vi flytta ihop och allt funka. Vi fick barn och jobbat ihop för att nå våra mål. Vi är ett bra team, bästa vänner, har kul ihop och bra sex. Så allt man kan vela ha ihop. Men nej jag är inte förälskad och kan inte tänka tillbaka på en tid då jag var det. Men vi funkar bra ihop och vill samma saker i livet. Att jag valde bort älskaren är för att jag inte tror vi skulle funka så bra ihop, vad har vi kvar när förälskelsen lagt sig? När livet är vardag igen? När vi ska pussla ihop vårt nya liv, förstöra för fyra barn och ex osv. Nu vet jag vad jag har. Hade det jag har vart dåligt kan allt nytt vara bli bättre.

Så, de 3 relationer du haft innan din man var alla innan du fyllt 17 år? Ok, detta kan jag inte alls relatera till. Jag är betydligt äldre än du, vilket innebär ganska mycket. Jag kanske skulle tänka annorlunda om jag var yngre, men nu (jag är 45 år) skulle jag aldrig nöja mig med att leva med min bästa vän. Livet är för kort för det.

Men alla är vi olika!

Är du också fine med att han skulle falla för och inleda en relation med nån annan?

Ja fast vilka går runt och är kära/förälskade hela livet? Det är ju vad man säger "nyförälskelse". Efter snart 13 år ihop så kan man väl vara nöjd med att man att man älskar, kommer överens och trivs ihop. Mina föräldrar har levt ihop i snart 40år, dom var störtkära från första stund dom sågs. Flyttade ihop från olika länder, lämna en relation med ett barn osv. Dom har tjafsar och gnabbats hela livet. Dom skiner upp när dom pratar om sina första år ihop men sen så blev livet inte som mamma velat. Hon var full av ambitioner och livsmål och i get blev av med en man som motarbeta allt. Vad hjälper det då att man var nykär i första stund?

Oj, jag tror många gör det, är kära i varandra genom ett äktenskap. Många slutar vara kära och då skiljer sig en del. En del lever kvar för att de inte vågar, orkar eller tror att de kan annat. Lite som du beskriver dina föräldrar.

Jag har inga problem med skilsmässa. Tror inte på att äktenskapet är heligt. Jag har ju själv levt med min bästa vän och det slutade med att han var otrogen, fick känslor för den andra etc. Allt det du beskriver.

Dags att gå vidare för oss, våra barn kommer inte kunna skriva det du skriver om dina föräldrar.

Men jag hoppas att du får ut det du vill av livet, även om vi har olika syn på vad det är.

Ja så kanske det är, livet är inte slut gör min del heller. Fyller 30år och minsta barnet börjar skolan snart. Just nu känner jag mig till lags med vår relation, så jag ser ingen anledning att bryta för att jag kanske kan bli kär i någon annan.