Ni som förlåtit otrohet!

Helt ärligt så beror det på att jag inte orkar det. Fy fasen för att bli varannan vecka pappa, sälja huset, leta lägenhet. Det är helt enkelt inte värt det!

Livet är som det är. Jag vet att jag inte kommer att må ett dugg bättre av att sitta ensam i en lägenhet nånstans. Så känns det åtminstone just nu och jag gissar att min fru inom sig tänker likadant. Vi älskar ju varandra men allt detta har gjort att jag vet att allt inte är hugget i sten.

Att barnen har det bra, och det har dom det nu, är prio 1 och egentligen allt som betyder nå!. Kan ju erkänna att jag drömmer om andra kvinnor väldigt ofta och blev jag intresserad av nån annan idag så skulle jag gå all in för det!

Jag skulle inte känna skuld, ånger eller ett dugg tveksamhet för det heller. Jag skulle tvärtom välkomna det!

Jag har dessutom sagt det här till min fru redan och hon säger att hon förstår mig och inte skulle lägga sig i om det skedde. Hon kan lära sig att leva med det om jag stannar kvar.

Så jag är alltså i läget där jag sitter och fördömer människor som (konstant) och andra otrogna svin men samtidigt vill vara med andra kvinnor själv.

Försök få ihop den ekvationen? I viss mån kanske jag själv är den hycklare jag anklagar andra för att vara? Det struntar jag i! Egentligen skiter jag i allt eftersom allt ändå är förstört i mitt liv!

Jag har en vän som nyligen berättat för sin fru att han varit otrogen i ett år ungefär. Känner inte frun, med den andra kvinnan. Han blev kär i henne, hon i honom. De planerade en framtid, han sa att han skulle lämna. När han berättat blev frun (med all rätt) vansinnig och ledsen. Han valde att stanna pga dåligt samvete, barn, hus etc. Både han och den andra kvinnan mår SKIT i dag. De längtar efter varandra och vill vara med varandra. Frun mår också skit, har kontrollbehov och hat. Ändå stannar de med varandra. Vansinne enligt mig.

Jag vet att jag ser saker lite annorlunda jämfört med de flesta här. Men är vi alla verkligen så ärliga som samvetsfulla? Jag såg en film om en kille som hitta en "stoppa-tiden klocka". Vilket innebar, att han kunde stanna tiden, alla stod stilla medans han kunde göra vad han ville, plocka på sig vad han ville utan att bli sedd osv. 

Som det är idag, så skulle jag aldrig stjäla i en butik. För att konsekvenserna är inte värt det, skammen att bli tagen, konsekvenser för sitt brott med böter, straffregister etc. Men om jag hade en "stoppa tiden klocka" hade jag aldrig betalat för grejer igen. Hade lätt "plankat" i alla entréer, korpat åkband på nöjesfält, shoppat loss osv. men inte stulit av privatpersoner. Om jag då vet med säkerhet att jag inte blir tagen, och samvetet  säger att dom tjänar ändå fel hundra procent i påslag på allt i handeln, så dom kursar inte pga mig.

Vem hade inte brustit i sin annars pk moral, om ärlighet och samvete om han får den möjligheten? 

Jag vet att jag ser saker lite annorlunda jämfört med de flesta här. Men är vi alla verkligen så ärliga som samvetsfulla? Jag såg en film om en kille som hitta en "stoppa-tiden klocka". Vilket innebar, att han kunde stanna tiden, alla stod stilla medans han kunde göra vad han ville, plocka på sig vad han ville utan att bli sedd osv. 

Som det är idag, så skulle jag aldrig stjäla i en butik. För att konsekvenserna är inte värt det, skammen att bli tagen, konsekvenser för sitt brott med böter, straffregister etc. Men om jag hade en "stoppa tiden klocka" hade jag aldrig betalat för grejer igen. Hade lätt "plankat" i alla entréer, korpat åkband på nöjesfält, shoppat loss osv. men inte stulit av privatpersoner. Om jag då vet med säkerhet att jag inte blir tagen, och samvetet  säger att dom tjänar ändå fel hundra procent i påslag på allt i handeln, så dom kursar inte pga mig.

Vem hade inte brustit i sin annars pk moral, om ärlighet och samvete om han får den möjligheten? 

Det var väl mer tänkt, om du får möjligheten att göra något "förbjudet" med vetskap att du inte åker fast, hade du då gjort det?

Jag tänkte inte på min man när jag gjorde det, jag gjorde vad jag ville för stunden. Jag är rätt säker på att han aldrig kommer få veta det, och jag är inte så ärlig människa att jag har behov att lätta mitt samvete för att betynga honom. 

Vad det gäller älskaren så var vi överens om att det vi gör stannar här. När han ville mer, så sa jag att vi kan inte funka ihop och förklara varför, vi är för olika. Jag förklara att jag inte kan leva med en sådan man som saknar lust på livet. Han sa att han kan förändras, att han ville förändras. Och jag sa att man kan inte spela någon annan, men man kan utvecklas. Om du på allvar menar det,, avsluta ditt förhållande, ta vad du vill ha och visa att du vill ha mig, på riktigt. Inte med en bukett från macken och ett mumlande "jag älskar dig". 

Han hade inget att förlora. för hans förhållande var dött redan år tidigare. Dom sov inte i samma rum, hade inget sexliv, kommunicera bara genom bråk och hade ingenting ihop. Frun arbetade nästa uteslutande helger och kvällar för att slippa varandra. Så om han var så förälskad, då borde han tagit chansen. Han kan säga efteråt att han ville men inte vågade, men han hade fler möjligheter. Så han förstörde för sig själv av feghet.