Ni som förlåtit otrohet!
Har ni fått ångra det? Dvs har det upprepats? Eller har vederbörande kammat till sig och hållit sitt löfte om trohet efter att ha fått en andra chans..?
-
-
Svar på tråden Ni som förlåtit otrohet!
-
Nej inte jag, men det existerar de som gått igenom det eller liknande alltså halva eller mer än halva deras liv med sin sambo när sambon haft en djup affär / flera olika affärer i hemlighet.Anonym (Undrar) skrev 2018-01-29 22:50:27 följande:
Blev du bedragen i 7 år av 17?
Någon i en tråd här skrev att hon gått igenom liknande. Såg även på ett program om relationer där en kvinna blev hemligt bedragen under tio år (halva deras liv ihop)) när sambon var på turnéer med bandet och hon var hemma med barnen. Blev så arg att se det. Jag blev desto argare när han var så lugn och snäll i beteende i övrigt, lyssnade i terapin, ödmjuk om fördelningen med möblerna när de skulle separata etc. Och hans förklaring: "det var fel men du vet hur det är när man har groopies" jag såg han dock inte som en man,mer en 13 årig pojke som leker runt som aldrig växt upp. Är så jag ser otrogna människor i allmänt. -
Förlåtit 5 otroheter under våra 10 år.
Har själv varit otrogen där emellan tre gånger. -
Oj! Hur kommer det sig att ni fortfarande är tillsammans?Anonym (F) skrev 2018-01-30 00:22:49 följande:
Förlåtit 5 otroheter under våra 10 år.
Har själv varit otrogen där emellan tre gånger.
-
Order förlåt innebär för mig en sorts godkännande, att det var ok, inget att ångra. Jag kommer aldrig tycka det var ok. Vad som än händer i livet kommer jag innerst inne hata det som skett.Anonym (Wish) skrev 2018-01-29 22:47:11 följande:Beror på vad du sätter i ordet förlåter. Att acceptera det inträffade och förstå varför det hände utan att döma vidare på det, att lägga det bakom sig är ju det som förmodligen krävs.
Men jag tror ändå att vi kan få en hyfsad tillvaro tillsammans. Se framåt mot nya mål!
Dock kommer vi nog aldrig få tillbaka det speciella som vi trots allt hade, för länge sedan. -
Med min första kille... när jag var väldigt ung, så förlät jag eftersom jag inte gjorde slut men inombords dog känslorna till honom och jag var själv otrogen sen innan jag träffade en ny kille och dumpade honom inom ett år. Det var som att det redan var slut och att relationen var en död kropp jag i förnekelse inte ville lämna först men sen insåg hade slutat leva.
Jag vet ju inte heller om han fortsatte vara otrogen med andra eller samma och det var väl det jag kände, tilliten var borta oavsett om jag låtsades eller ej. -
Du fattade själv att det var tillräckligt illa att passa på att vara otrogen när partnern är bortrest så du la till en döende kompis i cancer som att dom 2 alternativen är ok exempel.Anonym (Wish) skrev 2018-01-29 22:47:11 följande:
Beror på vad du sätter i ordet förlåter. Att acceptera det inträffade och förstå varför det hände utan att döma vidare på det, att lägga det bakom sig är ju det som förmodligen krävs.
.
Beror också på hur man varit otrogen. Haft ett ligg på fyllan när man just fått veta att ens kompis fått cancer, och söp ner sig och drog iväg med någon och flydde livet för en stund när ens partner var bortrest, eller att haft ett förhållande med en annan person i 7 år i ett 17 årigt förhållande är ju ganska stor skillnad. Det ena handlar om destruktivt för att man inte kunde kontrollera hur dåligt man mådde, medan det andra är ett medvetet val du tar 365 dagar om året i 7 år bakom ryggen på din sambo.
Jag kanske hade förlåtit om min partner gjort det där första. Svårt att säga nu. Men helst hoppas jag att vi VAD som än händer, alltid känner trygghet att komma till varandra istället för någon annan. Detta måste man bygga upp. Visa att man är en trygghet att komma till.
Passar partnern på att fly när man är bortrest kan man för fan inte lita på den. -
Tror det beror på hur otroheten gått till och vad som hänt när den uppdagades.
Min man var otrogen för snart tio år sedan. Jag upptäckte det väldigt snabbt och vi separerade, men älskade fortfarande varandra så lyckades inte gå vidare även om i alla fall jag försökte (han försökte mest rätta till sitt misstag, men trodde samtidigt att jag skulle få det bättre med någon annan så gjorde sitt bästa för att låta mig gå). Till sist hade vi rett ut allt och jag var inte längre bitter, osäker, sårad eller arg. Då blev vi officiellt ett par igen. Nu är vi gifta och har barn.
Tilliten kommer aldrig att vara densamma. Jag litar på honom, men inte blint. Ibland behöver jag bli försäkrad om att allt är bra. Är medveten om att han är kapabel att såra mig något oerhört. Men det är en risk som man egentligen alltid tar i förhållanden, och risken är värd det. Skulle han vara otrogen igen skulle jag nog inte kunna förlåta det, men jag skulle inte heller ångra de år vi haft efter att vi blev tillsammans igen för de har varit och är fantastiska. Det finns ju aldrig några garantier för att ett förhållande kommer att hålla hela livet eller sluta lyckligt, men jag tycker att vi har väldigt goda förutsättningar.
På det stora hela är vårt förhållande mycket bättre nu än innan otroheten. Det är som att vi fick en chans att börja om och rätta till allt som bara råkat bli på ett visst sätt när vi först träffades och flyttade ihop. Vi kommunicerar bättre och har båda insett vad vi betyder för varandra så ingen tar förhållandet eller den andre för givet längre. Har också varit mer noga med att ge utrymme för varandra som individer, för innan hade åtminstone jag en tendens att helt gå upp i förhållandet och hans behov men sedan vara irriterad och bitter över det. -
Fint att ni har löst det! Tror du att det faktum att ni också är äldre nu spelar roll?Anonym (S) skrev 2018-01-30 10:00:28 följande:
Tror det beror på hur otroheten gått till och vad som hänt när den uppdagades.
Min man var otrogen för snart tio år sedan. Jag upptäckte det väldigt snabbt och vi separerade, men älskade fortfarande varandra så lyckades inte gå vidare även om i alla fall jag försökte (han försökte mest rätta till sitt misstag, men trodde samtidigt att jag skulle få det bättre med någon annan så gjorde sitt bästa för att låta mig gå). Till sist hade vi rett ut allt och jag var inte längre bitter, osäker, sårad eller arg. Då blev vi officiellt ett par igen. Nu är vi gifta och har barn.
Tilliten kommer aldrig att vara densamma. Jag litar på honom, men inte blint. Ibland behöver jag bli försäkrad om att allt är bra. Är medveten om att han är kapabel att såra mig något oerhört. Men det är en risk som man egentligen alltid tar i förhållanden, och risken är värd det. Skulle han vara otrogen igen skulle jag nog inte kunna förlåta det, men jag skulle inte heller ångra de år vi haft efter att vi blev tillsammans igen för de har varit och är fantastiska. Det finns ju aldrig några garantier för att ett förhållande kommer att hålla hela livet eller sluta lyckligt, men jag tycker att vi har väldigt goda förutsättningar.
På det stora hela är vårt förhållande mycket bättre nu än innan otroheten. Det är som att vi fick en chans att börja om och rätta till allt som bara råkat bli på ett visst sätt när vi först träffades och flyttade ihop. Vi kommunicerar bättre och har båda insett vad vi betyder för varandra så ingen tar förhållandet eller den andre för givet längre. Har också varit mer noga med att ge utrymme för varandra som individer, för innan hade åtminstone jag en tendens att helt gå upp i förhållandet och hans behov men sedan vara irriterad och bitter över det.
-
Absolut. Jag hade också lättare att förlåta otroheten då eftersom jag kunde förstå den. Vi hade aldrig medvetet "valt" varandra på det sätt som vi gjort nu. Träffades unga, blev tillsammans, allt rullade bara på och vi märkte efter några år att vi fortfarande var tillsammans. Började båda fundera på om det verkligen var meningen. Ingen av oss hade tänkt sig att träffa "the one" så tidigt i livet så ingen hade nog räknat med att förhållandet skulle vara. Hans sätt att hantera de funderingarna var att börja flörta med en kollega och allt eskalerade väldigt fort.Anonym (Undrar) skrev 2018-01-30 10:08:10 följande:Fint att ni har löst det! Tror du att det faktum att ni också är äldre nu spelar roll?
Skulle någon av oss vara otrogen nu skulle det krävas mycket mer beräknande, list och medvetenhet. Sveket skulle vara större.
Men jag är som sagt - konstigt nog - glad att det hände då för det gav oss en chans att förstå vad vi hade i varandra innan det var försent. Därför skulle jag inte kunna ångra att jag förlät även om det skulle hända igen i framtiden.
"Förlåtet men inte glömt" är ett ganska bra uttryck tycker jag. Skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon om jag fortfarande var sårad och arg över något hen gjort. Om det kom upp vid varje gräl eller hölls över huvudet på den andre hela tiden. Det betyder inte att jag har glömt eller att det är som att det aldrig skett. Vi är båda medvetna om vår historia och det faktum att vi gått igenom en del kriser tillsammans gör oss starkare och innebär att vi känner varandra och oss själva bättre. Klyschigt, eller hur?
Men ändå sant.
-
Han är trogen nu. Det krävdes lika mycket av honom för att förlåta sig själv som för mig att förlåta vad han gjort.