Ni som förlåtit otrohet!

Kan du inte förlåta så är det du som kommer förlora i längden.

[quote=78422947][quote-nick]Anonym (Wish) skrev 2018-02-01 00:50:06 följande:[/quote-nick]Såg att någon skrev att de tolkar att man förlåter som att man tyckte otroheten var ok, kan det vara denna inställning som också sätter ännu mer käppar i hjulen?

* att förlåta andra är att också förlåta mig själv * (skulle det stå)

Om jag inte kan komma till ett förlåt, betyder det att jag ser ner på mig själv för alltid så länge jag dömer någon. Jag har nyss avsagt vänskapen med en person, jag förlät vad som hände, men det som hände kommer aldrig vara okej och det kostade mer än det smakade så vi gick skilda vägar på mitt beslut. Hoppas att vi båda tog lärdom av det och att vi båda satsar på ett bra liv.

Skulle min partner haft en affär med någon hade jag sagt behåll henne sen hade jag gått. Hade han haft ett ligg eller flera hade jag sagt att jag behöver en partner, inte en singelkille som ligger runt om kvällarna. Hade förmodligen lämnat honom då med. Hade förlåtit det, för min egen skull. Men accepterat det? No way. Då är han en person som är motsatsen till vem jag behöver, vem jag föll för, vem min tillit och attraktion hör ihop med och jag förtjänar inte att känna "var tog han vägen" resten av mina dar och oroa mig att han gör om det. Jag tror det är detta som är kruxet som gör det svårt att bevara en relation, när den är som andra beskrivit, död. Då måste man inse att man ger sig in på att starta en ny relation med samma person, fast han / hon är helt annorlunda för en.

Jag svarade på att jag av egen erfarenhet misstänker att dte kommer återupprepas. Vissa människor saknar helt enkelt något, om det är konsekvenstänk, empati eller hålla ett löfte. Jag skulle inte se mig själv som oempatisk, mina närstående skulle troligen beskriva mig som väldigt omsorg/kärleksfull person. Men inombords har jag ett stort ego som tycker att jag har "rätt" att göra som jag vill, ingen får ju veta så det skadar ingen. Sen uppkom följdfrågor på det hela.

Kan ju säga att det är just det som kommer att smärta dina närstående allra mest!
D vs dom ser dig som en väldigt sympatisk och omsorgsfull människa och respekterar dig väldigt mycket för det. Din man älskar nog dig allra mest för dessa egenskaper!
Hur tror du att du kommer att uppfattas av dina närstående när det kommer fram att du inte alls är denna person utan tvärtom visar dig vara en manipulativ egoist?

Det kanske inte kommer fram nu eller ens i år, men jag kan garantera dig att någon gång kommer det fram. Egoister och framförallt narcissister har en väldig förmåga att tro att hela världen kretsar kring dem.
Du kommer att förlora din respekt av dem och oavsett hur mycket du försöker manipulera dem och visa att du inte är sådan människa egentligen, ( det måste väl dom ändå förstå?) så kommer dom aldrig någonsin att se dig på samma sätt igen.

Tro mig! Och ja, det kommer förr eller senare nästan alltid fram.

Men jag tänker inte så. Jag har redan en "plan" på att han kommer aldrig få veta det, eftersom jag inte har det behovet att vara ärlig. Det tynger mig inte att jag har vänstrat. Om han mot förmodan skulle få veta det av ex älskaren. Då skulle jag helt tvärt förneka det in i det sista, och säga att han var intresserad men blev nobbad. Min man skulle troligen tro mig, eftersom han vet hur killar brukar försöka när vi är ute ihop. 

Men om vi trotts allt säger att han skulle få veta det, så är jag väl så störd att jag skulle få honom att tro att det är hans fel som inte uppskatta mig och visade tillräckligt med kärlek. Skulle det inte funka så ja då får jag väl hitta en annan man, han är ju inte den enda på denna jord. Helt ärligt så kan jag nog inte älska någon så innerligt att det berör mig tillräckligt. Barnen är väl mer äganderätt, dom är min och jag älskar dom för det. Även om dom skulle vara besvikna så skulle jag kunna manipulera dom till bättre tankar och skämma bort dom till förlåtelse.

Jag har aldrig gråtit över någon människa och lära aldrig göra det heller. Inte ens på begravningar, för det är förväntat, hen var gammal och har levt ett bra liv, det är livets gång.

Eller så tror jag inte att jag skulle ha behovet av en man, Jag skulle skaffat mig några KKn, så när jag vill ha en trevlig stund så får jag det. Resten av tiden kan jag ägna åt mig själv och min barn. Nu har jag mina barn så en man är väl inte så nödvändigt. Jag klarar mig bra själv ändå.

Vilken härlig människa du verkar vara. Först tänker du krossa honom och sen berätta att det är hans eget fel. 

Allt brukar väl inte stå rätt till när man söker sig till någon annan. Om man har en impotent man och vänstrar bara för att få ett ligg men får kärleken hemma så skulle det väl vara förståeligt. Men tanken är väl att han inte ska få veta något, så slipper han genomlida detta. 

Jag kan säga dig att många kvinnor (och män) är för godtrogna. Dom tror att allt är så bra, och min partner skulle aldrig gör något för att vi har det så bra hemma. Men sanningen är de flesta män är villiga om dom får chansen. Vissa är mer desperata och sitter på chatt/krog och blir påkomna. Men alla dessa karlar jag träffar i arbete, minst hälften hade hängt med på ett ligg omgående om dom fick chansen. Även den bästa "hemmapappan" som tycks ha så bra liv, kärleksfull far och man. Men när man visar lite intresse så väcks intresset direkt.

Jag har svårt att förstå Anonym (Konstant), men jag har lika svårt att förstå er som stannar.

Ja, det kommer nästan alltid fram. Men de får ju alltid stanna med sin make/maka/partner också!

Du är ju själv en som stannat och hatat det som hänt. Lagt tid och pengar på psykologer, familjeterapeuter (som uppenbarligen inte har hjälpt...), tårar och litervis med alkohol. För vad?? Du säger själv att ni mest troligt kommer att sära på er om nåt år, varför är det bättre att sära på er då och inte innan? Tänk, du hade under dessa ?bortslösade? år kunnat träffa nån ny och din fru, ja, hon kanske hade blivit tillsammans med din kompis? Vem vet?

Varför dra ut på eländet? Säg inte barnen, du vet att de inte vill se sina föräldrar ledsna och hälla i sig alkohol. Och tror du att det blir lättare att separera när barnen är äldre? Think again!

Nä, jag har bestämt mig för att lämna. Finna styrkan i mig själv. Sen vet man ju aldrig vad som händer.

Helt ärligt så beror det på att jag inte orkar det. Fy fasen för att bli varannan vecka pappa, sälja huset, leta lägenhet. Det är helt enkelt inte värt det!

Livet är som det är. Jag vet att jag inte kommer att må ett dugg bättre av att sitta ensam i en lägenhet nånstans. Så känns det åtminstone just nu och jag gissar att min fru inom sig tänker likadant. Vi älskar ju varandra men allt detta har gjort att jag vet att allt inte är hugget i sten.

Att barnen har det bra, och det har dom det nu, är prio 1 och egentligen allt som betyder nå!. Kan ju erkänna att jag drömmer om andra kvinnor väldigt ofta och blev jag intresserad av nån annan idag så skulle jag gå all in för det!
Jag skulle inte känna skuld, ånger eller ett dugg tveksamhet för det heller. Jag skulle tvärtom välkomna det!

Jag har dessutom sagt det här till min fru redan och hon säger att hon förstår mig och inte skulle lägga sig i om det skedde. Hon kan lära sig att leva med det om jag stannar kvar.

Så jag är alltså i läget där jag sitter och fördömer människor som (konstant) och andra otrogna svin men samtidigt vill vara med andra kvinnor själv.
Försök få ihop den ekvationen? I viss mån kanske jag själv är den hycklare jag anklagar andra för att vara? Det struntar jag i! Egentligen skiter jag i allt eftersom allt ändå är förstört i mitt liv!