Ni som förlåtit otrohet!
Har ni fått ångra det? Dvs har det upprepats? Eller har vederbörande kammat till sig och hållit sitt löfte om trohet efter att ha fått en andra chans..?
-
-
Svar på tråden Ni som förlåtit otrohet!
-
För ett ligg han inte vet om?Anonym (Konstant) skrev 2018-01-30 18:13:53 följande:Så länge han inget vet så får han vara ta del av min glädje. Han och barnen är ju min sanna kärlek och det viktiga i livet. Ett nöjda ligg är bara för stunden. På vilket sätt skulle han må bättre av att hans kärlek lämnar honom, splittra familjen , flytta från vårt fina hus och hem. För ett ligg han inte vet om?
Precis så tror väl de flesta som är otrogna, men väldigt många här kan vittna om att så blev inte fallet. Vad är det som får folk att tycka att de har rätt att rasera andra liv? Dessutom den personen som de påstår sig älska, som de gift sig med, som de har barn med.
Och får barnen dessutom reda på vad som hänt så är det sällan den otrognes sida de ställer sig på. -
Ja jag blev förälskad, men den nykära fasen mattades ut med tiden. Och när han då ville utveckla vår relation så backa jag för att jag inte kända lika starkt för det. Hade vi vart två singlar så hade jag gett det en chans. Men jag var rädd att ge mig in i något sämre, att jag avslutar mitt och han ångrar sig. Att han lämnat sin fru och ångrar sig. Livet är inte så enkelt. Vi bodde i olika komuner, skulle jag riskera att barnen stannar i sin hemkommun med sin pappa och jag bara får se dom varannan helg. Ingen man är värd att förlora mina barns uppväxt. Jag insåg även under tidens gång att vi var olika, vi sträva efter olika mål i livet. Så på vägens gång så kändes det allt mer rätt att avsluta det hela och jobba på relationen hemma. Jag tänker fortfarande (varje dag) på honom. Men det hade inte funkat. Jag kan inte sabba hela mina barns tillvaro för att jag var lite kär. Och ja min man förtjänar bättre, han är en fantastisk man och far. Men det som är gjort går inte att förändra, men han mår inte bättre av att veta.tjooo67 skrev 2018-01-30 20:51:52 följande:
Fast du är ju redan kär i nån annan. Och, med all respekt, du lever ju inte i en ärlig relation. Din man har ju ingen aning om hur du och han ser olika på ert äktenskap (du skriver att han är dökär och du gift med din bästa vän). Och du vågar inte ta ev. konsekvenser av att om du skulle berätta.
-
Har du och denne andra man träffats efter ni avslutade?Anonym (Konstant) skrev 2018-01-30 21:55:15 följande:
Ja jag blev förälskad, men den nykära fasen mattades ut med tiden. Och när han då ville utveckla vår relation så backa jag för att jag inte kända lika starkt för det. Hade vi vart två singlar så hade jag gett det en chans. Men jag var rädd att ge mig in i något sämre, att jag avslutar mitt och han ångrar sig. Att han lämnat sin fru och ångrar sig. Livet är inte så enkelt. Vi bodde i olika komuner, skulle jag riskera att barnen stannar i sin hemkommun med sin pappa och jag bara får se dom varannan helg. Ingen man är värd att förlora mina barns uppväxt. Jag insåg även under tidens gång att vi var olika, vi sträva efter olika mål i livet. Så på vägens gång så kändes det allt mer rätt att avsluta det hela och jobba på relationen hemma. Jag tänker fortfarande (varje dag) på honom. Men det hade inte funkat. Jag kan inte sabba hela mina barns tillvaro för att jag var lite kär. Och ja min man förtjänar bättre, han är en fantastisk man och far. Men det som är gjort går inte att förändra, men han mår inte bättre av att veta.
-
Nej, han har velat men inte jag. Har vi avslutat det så får det vara. Vi har pratat och smsat.tjooo67 skrev 2018-01-30 22:15:38 följande:
Har du och denne andra man träffats efter ni avslutade?
-
Min man har varit otrogen. Första gången rasade allt. Vi gick i terapi. Tårar och ilska. Vi gick vidare. Han ångrade sig.
Tiden gick...något liknande hände igen. Jag blev inte lika arg eller ledsen.
Det finns ingen tillit egentligen. Ingen att luta sig mot. Han är helt enkelt opålitlig.
Nu är vi särbo. Barnen bor kvar med mig i villan.
Något fungerar ändå.
Vi har inte sex längre. Jag bidar min tid.
Acceptera har jag gjort. Förlåtit gör jag troligen aldrig. -
Ok, ja, det förstår jag. Du verkar ju ha väldigt starka känslor för honom fortfarande, så risken att något skulle hända mellan er igen om ni ses är ju väldigt stor.Anonym (Konstant) skrev 2018-01-31 05:50:44 följande:
Nej, han har velat men inte jag. Har vi avslutat det så får det vara. Vi har pratat och smsat.
-
Exakt så är det för mig också. Jag fick reda på att min fru haft en 7 mån affär med min bästa vän för tre år sedan. Affären skedde 2004 och då hade vi inga barn men hade pratat mycket om det och varit tillsammans i 6 år.Anonym (bedragen) skrev 2018-01-30 09:21:50 följande:Order förlåt innebär för mig en sorts godkännande, att det var ok, inget att ångra. Jag kommer aldrig tycka det var ok. Vad som än händer i livet kommer jag innerst inne hata det som skett.
Men jag tror ändå att vi kan få en hyfsad tillvaro tillsammans. Se framåt mot nya mål!
Dock kommer vi nog aldrig få tillbaka det speciella som vi trots allt hade, för länge sedan.
När jag fick reda på det 11 år senare hade vi barn, var gift och hade precis lånat en massa pengar och höll på med en stor renovering/ utbyggnad av vårt hus!
Hela livet rasade! Min älskade kvinna som jag alltid varit så stolt över, som jag älskade och såg upp till mest i hela världen visade sig vara en av de värsta hycklare som gått i ett par skor!
Nu tre år senare sen livet gick sönder, där det första året bestod av familjeterapi, psykologer, otaliga gräl och litervis med alkohol och tårar är vi fortfarande tillsammans.
Jag kommer aldrig att förlåta, kommer aldrig få samma respekt och känslor och med en brinnande längtan efter att få uppleva känslan av att få vara kär i någon igen. Livet är ändå rätt bra. Det funkar! Jag antar att mitt liv ser ut som dom som äter prozac! Jag känner varken riktig glädje eller riktig sorg längre. Livet bara är! Men jag håller mig vid liv! -
Galet sorgligt. Vill ej hamna där. Varför i hela världen stannar ni med varandra?MR Human skrev 2018-01-31 08:14:10 följande:
Exakt så är det för mig också. Jag fick reda på att min fru haft en 7 mån affär med min bästa vän för tre år sedan. Affären skedde 2004 och då hade vi inga barn men hade pratat mycket om det och varit tillsammans i 6 år.
När jag fick reda på det 11 år senare hade vi barn, var gift och hade precis lånat en massa pengar och höll på med en stor renovering/ utbyggnad av vårt hus!
Hela livet rasade! Min älskade kvinna som jag alltid varit så stolt över, som jag älskade och såg upp till mest i hela världen visade sig vara en av de värsta hycklare som gått i ett par skor!
Nu tre år senare sen livet gick sönder, där det första året bestod av familjeterapi, psykologer, otaliga gräl och litervis med alkohol och tårar är vi fortfarande tillsammans.
Jag kommer aldrig att förlåta, kommer aldrig få samma respekt och känslor och med en brinnande längtan efter att få uppleva känslan av att få vara kär i någon igen. Livet är ändå rätt bra. Det funkar! Jag antar att mitt liv ser ut som dom som äter prozac! Jag känner varken riktig glädje eller riktig sorg längre. Livet bara är! Men jag håller mig vid liv!
Ta hand om dig! -
Det vet jag att det skulle, därför vill jag inte träffa honom. Måste komma över honom. Det är problemet med att vara kär, egentligen vet jag inte varför jag är kär i honom. För vi är så olika. Visst han är attraktiv, sexet var roligt för att det var nytt och spännande/hemligt.tjooo67 skrev 2018-01-31 07:35:49 följande:Ok, ja, det förstår jag. Du verkar ju ha väldigt starka känslor för honom fortfarande, så risken att något skulle hända mellan er igen om ni ses är ju väldigt stor.
Men allt annat är så fel med honom. Han är rätt tafatt i kärlek, har svårt att visa känslor, svårt att prata känslor. Han sätt att visa kärlek var att han köpt en bukett på ica, och säga jag älskar dig, och det var det hela.
Han är inte så värst engagerad i sina barn, eller hemmet eller familjen. Inget behov av socialt liv, äventyr, upplevelser. Att renovera huset var bara onödigt, det funka som det var, vet att det vart konflikter hemma pga frun ville byta ut köket som var 30+år och han såg det som onödigt. Att åka iväg på weekend var slöseri på pengar, man har ju säng hemma. Att leva på halvfabrikat och äta makaroner hela veckan funka, bara det mättar osv.
Jag prioriterar att leva, hela vårt hus har vi renoverat så vi trivs. Varje år åker familjen på långresa och njuter. Min man och jag brukar åka på weekends själva minst 2ggr per år, älskar spa och en långhelg i ex Barcelona, London eller Venedig. Att bara fly vardagen ibland och njuta. Jag och mannen tycker det är kul att laga mat ihop och testa nytt. Vi hittar på roliga aktiviteter med barnen varje helg, min man är engagerad i barnens sport, och är pappan som byggt lådbil och trädkoja osv. Min man är väldigt kärleksfull, kommer spontant med fina presenter, planerar romantiska ting, ger kärleksförklaringar osv.
Så det är helt ologiskt varför jag har känslor för en man som jag tycker gör allt så fel. Som inte alls är min typ, som det aldrig skulle funka med. -
Även om jag förstår att du hellre inte velat att detta skulle hänt, men hade du känt att det vore bättre om hon inget sagt? Om du hade fått vara lyckligt ovetande, och fortfarande kunde se på henne och er relation som du gjort tidigare?.MR Human skrev 2018-01-31 08:14:10 följande:Exakt så är det för mig också. Jag fick reda på att min fru haft en 7 mån affär med min bästa vän för tre år sedan. Affären skedde 2004 och då hade vi inga barn men hade pratat mycket om det och varit tillsammans i 6 år.
När jag fick reda på det 11 år senare hade vi barn, var gift och hade precis lånat en massa pengar och höll på med en stor renovering/ utbyggnad av vårt hus!
Hela livet rasade! Min älskade kvinna som jag alltid varit så stolt över, som jag älskade och såg upp till mest i hela världen visade sig vara en av de värsta hycklare som gått i ett par skor!
Nu tre år senare sen livet gick sönder, där det första året bestod av familjeterapi, psykologer, otaliga gräl och litervis med alkohol och tårar är vi fortfarande tillsammans.
Jag kommer aldrig att förlåta, kommer aldrig få samma respekt och känslor och med en brinnande längtan efter att få uppleva känslan av att få vara kär i någon igen. Livet är ändå rätt bra. Det funkar! Jag antar att mitt liv ser ut som dom som äter prozac! Jag känner varken riktig glädje eller riktig sorg längre. Livet bara är! Men jag håller mig vid liv!