• Anonym (Bbb)

    Tröga vuxna styvbarn

    Bor sedan 4 år med en man och hans två vuxna pojkar, 20 och 22 år. Mamman har aldrig brytt sig särskilt mkt om dom, så dom bor bara med oss.

    När vi flyttade ihop var jag tydligt med att vi skulle ha gemensamma lite nya regler.

    Men det är som om det ALDRIG går in i skallen på dom att om JAG köper hem nåt gott att ha till en kompis kommer och fikar på kvällen, så är det MITT. Nejdå , Det är borta i ett nafs.

    Jag måste ALLTID skriva en lapp på RÖR EJ, annars bara tar dom. Jag kan ha förberett en tårta till avslutning för min skrivgrupp jag har, ställt på spisen för att svalna, går ut med hundarna, vips så är halva kakan uppäten! Även min sambo norpar.

    Alltså gör man så???

    I mitt hem där jag växte upp, fick man fråga om lov, om det var något som var utöver den vanliga maten/ basfödan. Dom är dessutom vuxna! Tjänar egna pengar.

    Jag skriver numer lappar på det jag vill ha i fred, men samtidigt vill jag ju att dom ska lära sig hyfs!

    E vi bortbjudna alla, och värden gjort lax, så kan min sambos barn ta för sig två bitar direkt för att dom är hungriga. Och värden hade lagat varsin laxfile...

  • Svar på tråden Tröga vuxna styvbarn
  • Anonym (Bbb)
    Anonym (Konsekvent) skrev 2018-06-20 01:07:10 följande:

    Väldigt elak kommentar om deras intelligens. Men, de är garanterat inte "tröga". Däremot är de säkert vana vid att man får ta av allt som finns hemma. Sambon gör samma sak så det är ganska tydligt att de inte delar din åsikt om att du har egenrätt på allt du köper och tillagar. Har du själv suttit ned och pratat med sambons barn om situationen och att du önskar att de frågar innan de tar av det du har köpt eller lagat? Sambon din verkar direkt trög och alternativt elak eftersom du har pratat med honom och han struntar i det.


    Japp - första jåret vi bodde ihop bakade jag biskvier, tar en evighet.... Hade inte en tanke på att någon skulle våra röra dessa om jag försvann till tvättstugan em halvtimme. Men jodå. Jag frågade sambon var alla 12 biskvier var. Va? Men det var ju nästan ingen kvar, jag tog bara en, det var den sista, säger han. Då kallade jag upp barnen och frågade och alla skyllde på alla, att "det var ju nästan inga kvar." 
    Jag förklarade att sånt här gör mig ledsen och arg, för jag bakar för att vi ska ha mysigt tillsammans, på en gemensam fika. Sagt att jag vill att man frågar om det är sånt man inte själv bakat eller köpt, som är utöver det vanliga basen i kylen. Jodå, dom förstår, men det är som teflon, eller som med alkoholister, dom gör om det om och om igen och förnekar att det är dom! 
  • Anonym (Bbb)
    Anonym (iopå) skrev 2018-06-20 09:07:58 följande:

    Idag är jag arg på min vuxna bonus (och maken såklart). Hon jobbar deltid, bor hemma gratis och lyfter inte ett finger för att hjälpa till eller städa undan efter sig själv. Hon bränner sina pengar på skräp och gnäller över hur fattig hon är (eh, 8000 kr på nöjen är väl bra?).

    Iallafall, mensen min kom igång igårkväll (syndaflod×2) och när jag ska ta mig en nattbinda sent på kvällen... gissa vad? Jo skitungen har tagit alla!!! Utan att ens säga till. Fy fan vad taskigt. Jag fick en härligt sömnlös natt med massa springturer till toan för att inte nya sängen skulle bli förstörd...

    Jäkligt svårt att dela boende med någon man inte fått vara med och uppfostra.


    Fy fan, kan man inte tänka på andra än sig själv?
  • Anonym (Bbb)
    Anonym (Katie) skrev 2018-06-20 11:24:15 följande:

    Jag håller med om att man frågar innan man tar av andras, samtidigt hur ska dom veta att en kaka som står på avsvalning inte är hushållets utan just privat.
    Här gäller det att vara pragmatisk och göra det som funkar.
    Tycker det är skitbra att du skriver lappar, det verkar ju funka också, så fortsätt med det. 
    När barnen var små och bodde hemma så hade vi regeln att all mat var hushållets som alla fick ta av.
    Var något privat fick man säga det och då rörde ingen annan just det. 


    Men ingen vettig person står väl och bakar en hel kaka och tycker "ja visst denna kan två av ungarna sno åt sig direkt, vi behöver inte dela till de andra två barnen? och jag behöver ingen, helt ok att den försvinner i ett nafs"
    Alltså vuxna barn fattar väl att en kaka som någon annan bakat, är inte till för EN VUXEN SNORUNGE TILL TONÅRING??? Då är man TRÖG - och det är fan inte elakt. Det som är elakt är tonåringen som inte tänker på andra!!!
  • Anonym (Bbb)

    Tänker fan flytta. Orkar inte detta längre! Detta är bara toppen på ett isberg. 

  • Anonym (iopå)
    Anonym (Bbb) skrev 2018-06-21 17:09:08 följande:

    Tänker fan flytta. Orkar inte detta längre! Detta är bara toppen på ett isberg. 


    Jag tycker att du helt klart ska överväga det!
  • Anonym (anne)
    Anonym (iopå) skrev 2018-06-21 15:52:53 följande:

    Här är vi en familj och i en familj så hjälps man åt. Men gränser måste man ändå ha. Jag anser tex att jag inte ska behöva både försörja och städa efter hans vuxna barn. Men eftersom att bonus skiter fullkomligt i mig och mina önskemål så blir det maken som får försöka medla. Han får även motta all min ilska och frustration. Han erbjöd sig faktiskt att åka och köpa bindor till mig häromnatten, men det fick han inte. Jag tror inte att han fattar hur respektlöst behandlad jag blir. Han väljer att blunda för dyngan bonus sprider runt huset men det kan inte jag. *kräks och önskar en förbättring som sannolikt aldrig kommer


    Jag har själv haft den ambitionen, att vi skulle föreställa någon slags familj och tänkt att det inte funkar att hans barn får flyta lite ovanpå då. Men med tiden har jag gett upp det tänket. Så jag förstår vad du menar, du vill att det ska fungera på ett visst sätt. Jag började fundera över det här med förväntningar, vilka förväntningar jag hade, vad hans barn kunde ha för förväntningar, och vad min man har för förväntningar på oss. Jag kom fram till att mina behov inte hade plats i deras förväntningar. Jag kom också fram till att vi inte behövde fungera som en familj, vi är ett hushåll med flera familjer, det räcker bra så för mig. Min man gillar inte att jag säger så men jag tycker inte vi får ihop det på något annat sätt.
    Hade jag varit du så hade jag låtit mannen åka iväg och köpa bindorna, jag förstår inte varför han inte fick? Är det att du vill att saker och ting ska se ut på ett visst sätt? Att du vet att han köper de där bindorna och hans barn kan fortsätta att bete sig som en prinsessa utan konsekvenser? Låt honom behandla henne så då. Han är hennes pappa och det här är det föräldraskap han väljer att ha mot henne.
    Jag tror du kan välja bort att känna dig så respektlöst behandlad genom att sänka förväntningarna, genom att inte göra allt det där för dom som du vill att de ska göra för dig i sin tur. Utan att veta exakt hur du har det så tänker jag lite så. Inget fel i att vilja vara familj men det är inte helt fel att släppa den tanken också. 
  • Anonym (anne)
    Anonym (Bbb) skrev 2018-06-21 17:09:08 följande:

    Tänker fan flytta. Orkar inte detta längre! Detta är bara toppen på ett isberg. 


    Nej, har ni inga gemensamma barn så är det nog dumt att utsätta sig mer för dessa respektlösa människor. 
    Det där med att baka biskvier, det är att kasta pärlor till svin tänker jag. De har ju ingen aning om vad bakning innebär. Du kunde ha rört ihop lite socker, smör och kakao och ställt fram i en skål åt dom, det hade vart sak samma för dom tror jag. 
  • Anonym (x)
    Anonym (Bbb) skrev 2018-06-21 17:09:08 följande:

    Tänker fan flytta. Orkar inte detta längre! Detta är bara toppen på ett isberg. 


    Ny i tråden men med massor av erfarenhet.

    Flytta, du kommer inte ångra dig.
  • Anonym (iopå)
    Anonym (anne) skrev 2018-06-21 19:48:40 följande:

    Jag har själv haft den ambitionen, att vi skulle föreställa någon slags familj och tänkt att det inte funkar att hans barn får flyta lite ovanpå då. Men med tiden har jag gett upp det tänket. Så jag förstår vad du menar, du vill att det ska fungera på ett visst sätt. Jag började fundera över det här med förväntningar, vilka förväntningar jag hade, vad hans barn kunde ha för förväntningar, och vad min man har för förväntningar på oss. Jag kom fram till att mina behov inte hade plats i deras förväntningar. Jag kom också fram till att vi inte behövde fungera som en familj, vi är ett hushåll med flera familjer, det räcker bra så för mig. Min man gillar inte att jag säger så men jag tycker inte vi får ihop det på något annat sätt.

    Hade jag varit du så hade jag låtit mannen åka iväg och köpa bindorna, jag förstår inte varför han inte fick? Är det att du vill att saker och ting ska se ut på ett visst sätt? Att du vet att han köper de där bindorna och hans barn kan fortsätta att bete sig som en prinsessa utan konsekvenser? Låt honom behandla henne så då. Han är hennes pappa och det här är det föräldraskap han väljer att ha mot henne.

    Jag tror du kan välja bort att känna dig så respektlöst behandlad genom att sänka förväntningarna, genom att inte göra allt det där för dom som du vill att de ska göra för dig i sin tur. Utan att veta exakt hur du har det så tänker jag lite så. Inget fel i att vilja vara familj men det är inte helt fel att släppa den tanken också. 


    Skuldkänslorna tynger mig, om jag släpper min önskan om att vi ska vara en familj så känns det som att jag sviker henne. Hennes mamma har totalt misslyckats med uppfostran och hennes pappa vågar inte säga ifrån av rädsla för mamman. Jo, jag försöker att ha överseende och blunda för prinsessbehandlingen men ibland blir det bara för mycket. Jag ville inte skicka ut honom på att handla för jag var bara så less på att se honom sopa undan efter henne. Jag har sänkt mina förväntningar mer än jag nånsin trodde skulle vara möjligt men blir ständigt besviken typ varje dag.

    Nej, jag får tänka om som du säger. Tråkigt men sant.
  • Anonym (x)
    Anonym (iopå) skrev 2018-06-21 23:03:12 följande:
    Skuldkänslorna tynger mig, om jag släpper min önskan om att vi ska vara en familj så känns det som att jag sviker henne. Hennes mamma har totalt misslyckats med uppfostran och hennes pappa vågar inte säga ifrån av rädsla för mamman. Jo, jag försöker att ha överseende och blunda för prinsessbehandlingen men ibland blir det bara för mycket. Jag ville inte skicka ut honom på att handla för jag var bara så less på att se honom sopa undan efter henne. Jag har sänkt mina förväntningar mer än jag nånsin trodde skulle vara möjligt men blir ständigt besviken typ varje dag.

    Nej, jag får tänka om som du säger. Tråkigt men sant.
    Sluta att utplåna dig själv för en bortskämd styvdotter!
Svar på tråden Tröga vuxna styvbarn