Tröga vuxna styvbarn

Väldigt elak kommentar om deras intelligens. Men, de är garanterat inte "tröga". Däremot är de säkert vana vid att man får ta av allt som finns hemma. Sambon gör samma sak så det är ganska tydligt att de inte delar din åsikt om att du har egenrätt på allt du köper och tillagar. Har du själv suttit ned och pratat med sambons barn om situationen och att du önskar att de frågar innan de tar av det du har köpt eller lagat? Sambon din verkar direkt trög och alternativt elak eftersom du har pratat med honom och han struntar i det.

Idag är jag arg på min vuxna bonus (och maken såklart). Hon jobbar deltid, bor hemma gratis och lyfter inte ett finger för att hjälpa till eller städa undan efter sig själv. Hon bränner sina pengar på skräp och gnäller över hur fattig hon är (eh, 8000 kr på nöjen är väl bra?).

Iallafall, mensen min kom igång igårkväll (syndaflod×2) och när jag ska ta mig en nattbinda sent på kvällen... gissa vad? Jo skitungen har tagit alla!!! Utan att ens säga till. Fy fan vad taskigt. Jag fick en härligt sömnlös natt med massa springturer till toan för att inte nya sängen skulle bli förstörd...

Jäkligt svårt att dela boende med någon man inte fått vara med och uppfostra.

Jag håller med om att man frågar innan man tar av andras, samtidigt hur ska dom veta att en kaka som står på avsvalning inte är hushållets utan just privat.
Här gäller det att vara pragmatisk och göra det som funkar.
Tycker det är skitbra att du skriver lappar, det verkar ju funka också, så fortsätt med det. 
När barnen var små och bodde hemma så hade vi regeln att all mat var hushållets som alla fick ta av.
Var något privat fick man säga det och då rörde ingen annan just det. 

Tänker fan flytta. Orkar inte detta längre! Detta är bara toppen på ett isberg. 

Här är vi en familj och i en familj så hjälps man åt. Men gränser måste man ändå ha. Jag anser tex att jag inte ska behöva både försörja och städa efter hans vuxna barn. Men eftersom att bonus skiter fullkomligt i mig och mina önskemål så blir det maken som får försöka medla. Han får även motta all min ilska och frustration. Han erbjöd sig faktiskt att åka och köpa bindor till mig häromnatten, men det fick han inte. Jag tror inte att han fattar hur respektlöst behandlad jag blir. Han väljer att blunda för dyngan bonus sprider runt huset men det kan inte jag. *kräks och önskar en förbättring som sannolikt aldrig kommer

Tänker fan flytta. Orkar inte detta längre! Detta är bara toppen på ett isberg. 

Tänker fan flytta. Orkar inte detta längre! Detta är bara toppen på ett isberg. 

Jag har själv haft den ambitionen, att vi skulle föreställa någon slags familj och tänkt att det inte funkar att hans barn får flyta lite ovanpå då. Men med tiden har jag gett upp det tänket. Så jag förstår vad du menar, du vill att det ska fungera på ett visst sätt. Jag började fundera över det här med förväntningar, vilka förväntningar jag hade, vad hans barn kunde ha för förväntningar, och vad min man har för förväntningar på oss. Jag kom fram till att mina behov inte hade plats i deras förväntningar. Jag kom också fram till att vi inte behövde fungera som en familj, vi är ett hushåll med flera familjer, det räcker bra så för mig. Min man gillar inte att jag säger så men jag tycker inte vi får ihop det på något annat sätt.

Hade jag varit du så hade jag låtit mannen åka iväg och köpa bindorna, jag förstår inte varför han inte fick? Är det att du vill att saker och ting ska se ut på ett visst sätt? Att du vet att han köper de där bindorna och hans barn kan fortsätta att bete sig som en prinsessa utan konsekvenser? Låt honom behandla henne så då. Han är hennes pappa och det här är det föräldraskap han väljer att ha mot henne.

Jag tror du kan välja bort att känna dig så respektlöst behandlad genom att sänka förväntningarna, genom att inte göra allt det där för dom som du vill att de ska göra för dig i sin tur. Utan att veta exakt hur du har det så tänker jag lite så. Inget fel i att vilja vara familj men det är inte helt fel att släppa den tanken också.