Fifen skrev 2019-08-28 23:00:23 följande:
Hur går det för alla ruvare?
Jag håller på att tjata sönder min stackars sambo efter att vi kommit hem från jobbet. Han verkar inte vilja prata om det alls, verkar tycka att det är jättejobbigt medan jag har superbehov av att prata. Stackars min kompis som jag berättat om insättningen för, hon kommer nog snart tröttna på mig också!
Min mamma är jag redan lite trött på. Jag ringde och kollade om hon skulle med på en promenad i naturreservatet på kvällen. Men då satt hon på aw med alla sina jobbarkompisar uppe på stan och frågade "Hur går det med magen" vi har ju bara berättat för mamma, pappa, Robins föräldrar och våra två bästa vänner. Orka att hon sitter och skriker ut den frågan mitt på stan bland allt folk! Jag är bara på RD2 och hon har redan börjat fråga. Blir så trött! Dessutom tror hon att hon är med och försöker eftersom hon har donerat livmodern till mig. Hon har ju ingen som helst aning om vad jag går igenom i IVF processen. Blir så less på alla som ska tro att de vet vad man går igenom utan att veta något alls!
Jag ruvar inte än men har gjort det 4 gånger tidigare, så jag förstår ungefär vad du går igenom. Behovet av att prata prata prata hela tiden hade jag också. Och mannen hade det inte. Tyvärr är det ofta så, och man krockar lite för man har så olika behov. Vi har haft många diskussioner om det under åren. Jag har sagt till honom att jag måste få ur mig det, jag kräver inte att han ska svara och komma med massor bra pepp, men han måste lyssna. Det är trots allt det minsta männen kan göra med tanke på vad vi går igenom.
Det jag märkt efter tre behandlingar är att det är rätt skönt att inte berätta för någon om vart man är i processen. Det blir en extra press när fler vet om. Det räcker med att ens partner vet, sen kan man berätta för vänner eller familj senare om man behöver det.
Hoppas du kan förmedla till din mamma att hon behöver backa lite, och att det verkligen inte är okej att skrika som hon gjorde!