LLW skrev 2019-08-29 08:00:57 följande:
Jag ruvar inte än men har gjort det 4 gånger tidigare, så jag förstår ungefär vad du går igenom. Behovet av att prata prata prata hela tiden hade jag också. Och mannen hade det inte. Tyvärr är det ofta så, och man krockar lite för man har så olika behov. Vi har haft många diskussioner om det under åren. Jag har sagt till honom att jag måste få ur mig det, jag kräver inte att han ska svara och komma med massor bra pepp, men han måste lyssna. Det är trots allt det minsta männen kan göra med tanke på vad vi går igenom.
Det jag märkt efter tre behandlingar är att det är rätt skönt att inte berätta för någon om vart man är i processen. Det blir en extra press när fler vet om. Det räcker med att ens partner vet, sen kan man berätta för vänner eller familj senare om man behöver det.
Hoppas du kan förmedla till din mamma att hon behöver backa lite, och att det verkligen inte är okej att skrika som hon gjorde!
Jo, det är ganska jobbigt ibland att vi inte har samma behov av att prata. Samtidigt är det nog bra också för annars skulle vi inte göra annat än att prata.
Mm om det blir fler gånger ska jag inte berätta. Efter den kommentaren igår känner jag att jag inte orkar att någon frågar en massa. Jag berättar när jag vill istället. Samtidig är det så svårt med mamma eftersom det är genom henne som jag ens har denna chans. Ibland känns det som att hon tycker att jag står i skuld till henne på något sätt. Så jobbig känsla!