Konflikt med svärmor

Hej alla som stöttat mig den här veckan. 

Nu har svärmor ringt efter samtal med min sambo. Vi pratade i nästan en halvtimme och hela samtalet gick ut på att hon bad om ursäkt för allt hon sagt. Ingenting av det hon sagt ville hon längre stå bakom. Hon bad om ursäkt för allt hon sagt, varenda sak. Allt ifrån att jag inte gör något hemma till att jag kör med min sambo. Hon erkände att hon inte visste något om hur vi har det och att det var antaganden. 

Orsaken till hennes utbrott var enligt henne att hon fått obehagliga och tråkiga minnen från sin egen graviditet då hon var gravid med min sambo. Hon valde då (hon var i 6-7 månaden) att separera från svärfar efter många år tillsammans och inom kort två barn ihop. Hon orkade då inte med mer bråk och hans temperamentsfulla sätt. När hon fick veta att jag inte kommit hem på kvällen på min födelsedag utan istället valt att gå ut med min kompis så brast allt för henne och alla tråkiga minnen kom tillbaka. Hon applicerade då hela registret av missnöje över svärfar på mig. Att jag tycker så mycket om svärfar var också jobbigt för henne. Hur kan jag gilla honom, han som enligt henne, är så elak. Därför ljög hon om vad han sagt. 

Hennes förklaring till att hon aldrig sagt ett enda snällt ord till mig, aldrig frågat hur jag mår eller gratulerat till förlovning och graviditeter var att hon aldrig fått några uppmuntrande ord hemifrån eller fysisk kärlek. Detta beklagade jag dock och sa att hennes son däremot är väldigt bra på att vara kärleksfull och det är så vi kommer att uppfostra pojkarna. 

Jag tackade henne massor för att hon ringde och accepterade såklart hennes ursäkter.  Så... nu är det bara att gå vidare. Försöka förstå varandra och tycka om varandra trots våra olikheter. 

Återigen, tack alla för stöttningen <3

Hej alla som stöttat mig den här veckan. 

Nu har svärmor ringt efter samtal med min sambo. Vi pratade i nästan en halvtimme och hela samtalet gick ut på att hon bad om ursäkt för allt hon sagt. Ingenting av det hon sagt ville hon längre stå bakom. Hon bad om ursäkt för allt hon sagt, varenda sak. Allt ifrån att jag inte gör något hemma till att jag kör med min sambo. Hon erkände att hon inte visste något om hur vi har det och att det var antaganden. 

Orsaken till hennes utbrott var enligt henne att hon fått obehagliga och tråkiga minnen från sin egen graviditet då hon var gravid med min sambo. Hon valde då (hon var i 6-7 månaden) att separera från svärfar efter många år tillsammans och inom kort två barn ihop. Hon orkade då inte med mer bråk och hans temperamentsfulla sätt. När hon fick veta att jag inte kommit hem på kvällen på min födelsedag utan istället valt att gå ut med min kompis så brast allt för henne och alla tråkiga minnen kom tillbaka. Hon applicerade då hela registret av missnöje över svärfar på mig. Att jag tycker så mycket om svärfar var också jobbigt för henne. Hur kan jag gilla honom, han som enligt henne, är så elak. Därför ljög hon om vad han sagt. 

Hennes förklaring till att hon aldrig sagt ett enda snällt ord till mig, aldrig frågat hur jag mår eller gratulerat till förlovning och graviditeter var att hon aldrig fått några uppmuntrande ord hemifrån eller fysisk kärlek. Detta beklagade jag dock och sa att hennes son däremot är väldigt bra på att vara kärleksfull och det är så vi kommer att uppfostra pojkarna. 

Jag tackade henne massor för att hon ringde och accepterade såklart hennes ursäkter.  Så... nu är det bara att gå vidare. Försöka förstå varandra och tycka om varandra trots våra olikheter. 

Återigen, tack alla för stöttningen <3

Vad roligt, TS!

Då börjar det bli dags att lägga den här konflikten bakom dig och börja fokusera på din förlossning och lägga kraft och fokus där!

Jag tänker att svärmodern faktiskt måste ges en stor kredit som nu faktiskt tagit på sig hela skulden till denna konflikt. Det kan inte ha varit lätt för henne att krypa till korset och erkänna att hon felat. Men jag tror att det var helande för er båda.

Det är också talande att hon haft andra känslor inifrån som tagit sig uttryck genom sina anklagelser mot dig. Ofta är det så med oss människor. Allt är på sätt och vis logiskt eller åtminstone förståeligt utifrån deras erfarenheter och syn på saker och ting. Det som ser ut som ett regelrätt utbrott på en annan person kan i själva verket härröra från svåra känslor från en helt annan situation.

Tack TS för att du delgivit oss din historia och fått oss att tänka efter över hur man bäst hanterar en sådan här konfliktsituation. Jag kan tänka mig att du själv lärt dig hur välgörande det kan vara att samtala direkt med den personen man har en konflikt med, och att hur enkelt det kan bli att lösa konflikter då.

Håller tummarna att det går bra med barnet nu!

Lycka till!

Om någon ringer och skäller ut mig utan grund och anklagar mig för saker jag inte har gjort så skulle jag ha väldigt svårt att bemöta det med ödmjukhet och försiktighet.
Jag skulle säkert kunna hålla mig lugn även om jag blev arg. Men jag skulle inte bara sitta och ta emot.

Ja,det är klart. Men han borde ju ha försökt prata med TS istället för att dra in sin mamma i det hela från första början.
Det som sker mellan honom och TS är deras ensak och inget som någon annan har med att göra.
Så länge ingen skadas av det som sker.
Och även om han behövde prata av sig med sin mamma så ger det ju inte henne någon rätt att lägga näsan i blöt.
Så nu är det upp till henne att bevisa att hon är pålitlig och att hon kan be om ursäkt när hon har gjort fel.

Alla reagerar olika i själva situationen eftersom vi alla har olika temperament och olika sätt att hantera jobbiga situationer. Jag har full förståelse för det.

Men kanske du kunde vara ödmjuk och försiktig efter att ha bearbetat situationen och tänkt över hur du kunde agera på klokaste sätt. Det är skillnad mellan att efter noga övervägande ringa och samtala om de tankar man haft och att i vredesmod ösa ut sig saker som kan få ödesdigra konsekvenser och som man kanske ångrar längre fram.

Jag tycker det fortfarande är svårt för TS sambo att veta innan vilka katastrofala följder hans samtal med modern kunde få. Alla har rätten att bearbeta sina inre upplevelser med andra. T.ex. anser jag att man har rätt att anförtro sig åt en vän eller någon annan om högst personliga saker som rör sin relation i syfte att få råd och stöd. Åtminstone så länge man inte har anledning att tro att den informationen kommer att misstolkas eller missbrukas.

Hej alla som stöttat mig den här veckan. 

Nu har svärmor ringt efter samtal med min sambo. Vi pratade i nästan en halvtimme och hela samtalet gick ut på att hon bad om ursäkt för allt hon sagt. Ingenting av det hon sagt ville hon längre stå bakom. Hon bad om ursäkt för allt hon sagt, varenda sak. Allt ifrån att jag inte gör något hemma till att jag kör med min sambo. Hon erkände att hon inte visste något om hur vi har det och att det var antaganden. 

Orsaken till hennes utbrott var enligt henne att hon fått obehagliga och tråkiga minnen från sin egen graviditet då hon var gravid med min sambo. Hon valde då (hon var i 6-7 månaden) att separera från svärfar efter många år tillsammans och inom kort två barn ihop. Hon orkade då inte med mer bråk och hans temperamentsfulla sätt. När hon fick veta att jag inte kommit hem på kvällen på min födelsedag utan istället valt att gå ut med min kompis så brast allt för henne och alla tråkiga minnen kom tillbaka. Hon applicerade då hela registret av missnöje över svärfar på mig. Att jag tycker så mycket om svärfar var också jobbigt för henne. Hur kan jag gilla honom, han som enligt henne, är så elak. Därför ljög hon om vad han sagt. 

Hennes förklaring till att hon aldrig sagt ett enda snällt ord till mig, aldrig frågat hur jag mår eller gratulerat till förlovning och graviditeter var att hon aldrig fått några uppmuntrande ord hemifrån eller fysisk kärlek. Detta beklagade jag dock och sa att hennes son däremot är väldigt bra på att vara kärleksfull och det är så vi kommer att uppfostra pojkarna. 

Jag tackade henne massor för att hon ringde och accepterade såklart hennes ursäkter.  Så... nu är det bara att gå vidare. Försöka förstå varandra och tycka om varandra trots våra olikheter. 

Återigen, tack alla för stöttningen <3

Rent logiskt fallerar du, om du både hävdar att svärmor inte ska känna ansvar för relationen och att "Man kan inte gå runt och känna ansvar för relationen med människor som flippar ur."

Du vet inte vad svärmodern lägger i beteckningen "flippar ur". Hon tycker som sagt säkert att TS har flippat ut som inte behandlar sin man på ett respektfullt sätt.

Du får ändra ditt uttalande till: "Man kan inte gå runt och känna ansvar för relationen med människor som jag anser flippar ut":

Det verkar ju vara det du menar. Det blir dock ganska omständligt att alla ska fråga dig först vad du tycker innan de kan dra slutsatsen om de kan gå runt och känna ansvar för en relation eller ej.

Det är lätt att polemisera och tro att en vilja att lösa en konflikt, är samma sak som att inte förstå vem som har ansvar för vad. Svärmodern har ett ansvar att bemöta sin omgivning med respekt. Detta ansvar har hon brustit i. Det kan man både inse och tycka, samtidigt som man försöker lösa konflikten med verktyg som gör att man lyckas med största möjliga sannolikhet.

Det här kan man även överföra på andra aspekter av livet. Vill man lyckas med något, kanske man behöver tänka i mer ovana och andra banor, och därefter agera på ett annat och ovant sätt än den allmänna meningen. Vill du bli bra på att spela musik, kanske du behöver sträva mot ett arbete med låg lön och lite krav på engagemang för att kunna öva mycket på din fritid. Tvärtom mot den allmänna bilden att man ska försöka skaffa sig ett så bra jobb som möjligt och att man ska vara engagerad i sitt jobb. Bara för att ta ett exempel i en annan kontext.

Hej alla som stöttat mig den här veckan. 

Nu har svärmor ringt efter samtal med min sambo. Vi pratade i nästan en halvtimme och hela samtalet gick ut på att hon bad om ursäkt för allt hon sagt. Ingenting av det hon sagt ville hon längre stå bakom. Hon bad om ursäkt för allt hon sagt, varenda sak. Allt ifrån att jag inte gör något hemma till att jag kör med min sambo. Hon erkände att hon inte visste något om hur vi har det och att det var antaganden. 

Orsaken till hennes utbrott var enligt henne att hon fått obehagliga och tråkiga minnen från sin egen graviditet då hon var gravid med min sambo. Hon valde då (hon var i 6-7 månaden) att separera från svärfar efter många år tillsammans och inom kort två barn ihop. Hon orkade då inte med mer bråk och hans temperamentsfulla sätt. När hon fick veta att jag inte kommit hem på kvällen på min födelsedag utan istället valt att gå ut med min kompis så brast allt för henne och alla tråkiga minnen kom tillbaka. Hon applicerade då hela registret av missnöje över svärfar på mig. Att jag tycker så mycket om svärfar var också jobbigt för henne. Hur kan jag gilla honom, han som enligt henne, är så elak. Därför ljög hon om vad han sagt. 

Hennes förklaring till att hon aldrig sagt ett enda snällt ord till mig, aldrig frågat hur jag mår eller gratulerat till förlovning och graviditeter var att hon aldrig fått några uppmuntrande ord hemifrån eller fysisk kärlek. Detta beklagade jag dock och sa att hennes son däremot är väldigt bra på att vara kärleksfull och det är så vi kommer att uppfostra pojkarna. 

Jag tackade henne massor för att hon ringde och accepterade såklart hennes ursäkter.  Så... nu är det bara att gå vidare. Försöka förstå varandra och tycka om varandra trots våra olikheter. 

Återigen, tack alla för stöttningen <3

Ofta handlar det dessutom om en reaktion på något helt annat som först måste rätta upp sig för att personen öht ska vara talbar..

Jag har aldrig sagt att svärmor inte ska känna ansvar för relationen. Du läser fortfarande in saker som inte har sagts. Jag kan inte bemöta dina fantasier om vad du anser jag verkar ha sagt/menar och särskilt inte när du trasslar in dig i flera led av fantasier.