Otrogen igen?

Det vet jag mycket väl. Mitt ex blev ensam när hon höll på.

Så varför rekommenderar du TS att vara otrogen?
Är det inte bättre att råda henne att ge fan i att vara otrogen?

Jag har aldrig sagt att jag eller någon annan vill leva i en lögn.

Jag vill inte veta, i det ingår självfallet att jag vill inte misstänka. Då behöver jag inte fråga. Min fru behöver inte ljuga.
Jag vill inte veta, misstänker inget, hon har inte ljugit för mig, jag känner mig inte sviken, har inga dåliga känslor överhuvudtaget, jag är helt opåverkad, vår ömsesidiga kärlek är både djup och stark, mitt och allas liv går vidare helt opåverkade.

Vårt förhållande bygger utan tvekan på ärlighet och tillit.
Båda har vi tidigare erfarenhet av att ha varit utsatta för otrohet. Med det följer (som du själv vet) att man har höga krav på ärlighet och tillit.

Jag litar på henne och på hennes goda omdöme i allt, jag vet att hon aldrig skulle göra något för att göra mig illa eller för att skada vår familj. Om något skulle inträffa så vet jag, jag litar helt på, att hon skulle fatta de bästa beslut för oss som hon förmår och att hon skulle vidta de absolut bästa åtgärder som hon förmår. Jag litar helt och fullt på att hon är ärlig mot mig.
Om hon hade varit otrogen och jag misstänkte något så litar jag helt och fullt på att hon skulle vara ärlig i sitt svar, det råder hos mig inte ens det minsta lilla tvivel,
om jag skulle fråga henne.

Det jag inte vet mår jag inte ont av.
Som vi alla vet så är det uttrycket generellt och i alla tider betraktat som en sanning. För mig är det en alldeles självklar sanning.
Ingen har någonsin kunnat visa att det inte skulle vara sant.
Men om du av olika personliga skäl vill och lyckas med att inför dig själv tolka uttrycket på ett annat sätt så är det givetvis helt ok. Du, jag och alla har rätt till sin uppfattning.
Dock när du utgår från dig själv så lägger du alltid in din egen förutsättning, att du misstänkte och därav mådde dåligt. Men då menar jag att i så fall så visste du i vart fall tillräckligt för att fatta misstankar.
Jag förstår att tanken är på att uttrycket faktiskt är sant är obekväm för dig men du menar väl inte att alla alltid ska gå omkring med misstankar i ett förhållande som bygger på ärlighet och tillit?

I uttrycket stipuleras att man inte vet, alltså utan förbehåll. Om man gillar detta faktum eller inte spelar liksom ingen roll. Man är i detta och i alla liknande fall helt enkelt tvungen att förhålla sig till sanningen.

För tankarna och fantasin kommer hon aldrig få bort nu när hon fått smaken av det. Man lever bara en gång. Ska man leva o dö i ett tråkigt svenssonliv? Eller ska man utforska och njuta av allt gott i livet? Finns inget mer deprimerande än vakna o somna på samma sätt i 80 år hela livet blir som ett skolschemat måndag-söndag utan någon som helst spänning. Så ja jag råder henne att köra på. Med risk att förlora det hon har idag så tycker jag hon ska göra det o sköta det snyggt

Och enda sättet man kan ha kul är att bete sig som ett svin?

Hon kan väl skilja sig och knulla hur många hon vill hur ofta hon vill resten av sitt liv?

Dina lek med ord gör ingen skillnad, budskapet är densamma... svika och ljuga är ok så länge ingen vet så....

Jävla cyniskt att sitta och påstå att du tycker svek och lögner är fel samtidigt som du skriver att det är ok att göra så bara ingen vet.

Tror inte jag har berömt ts någonstans.

Jo, jag tänkte faktiskt att den som frågar gott kan vara lika öppen själv, och jag varken vill ha eller behöver någons godkännande av hur jag sköter mina relationer, annat än från de personer jag relationar med. Beklagar att du utsatts för svek och haft så svårt att komma över det. Hoppas det fungerar bättre nu.

Det är ju faktiskt inte sant. Ett förhållande där lögner förekommer kan fungera hur bra som helst, förutsatt att den som ljuger gör det tillräckligt bra för att den andra inte ska få ens minsta lilla magkänsla om att något skaver.

Jag föredrar visserligen ärlighet, det gör nog de flesta, men jag förstår också att en lögn jag inte känner till faktiskt inte påverkar min bild av verkligheten.

Men om ens partner är otrogen och väljer att inte berätta det så lever man ju i en lögn.
Även om man kanske inte vet det.
Jag tycker inte att det är ok att göra så mot sin partner.

Ja,det är samma sak med mig och min man. Vi är ärliga mot varandra och kan prata med varandra om allt.

Mitt ex var inte den som fick mig att fatta misstankar. Det var den han bedrog mig med som betedde sig märkligt.
Så jag fick ju uppenbarligen leva i en lögn ett tag.
Och nej,man ska självklart inte behöva gå omkring med misstankar i ett förhållande baserat på ärlighet.

Om man anser det vara så deprimerande att dela säng med samma person i 80 år så är det kanske bättre att leva som singel eller ha ett öppet förhållande istället för att vara otrogen?

Även om hon anser sig sköta det snyggt så kan ju andra ändå få reda på det.
Ta t ex tråden där en kvinna fick sms om sin mans otrohet från en person som varit tillsammans med systern till mannens älskarinna.
Man kan aldrig vara säker på att det inte kommer att komma fram på ett eller annat sätt.