Otrogen igen?

Det är ju faktiskt inte sant. Ett förhållande där lögner förekommer kan fungera hur bra som helst, förutsatt att den som ljuger gör det tillräckligt bra för att den andra inte ska få ens minsta lilla magkänsla om att något skaver.

Jag föredrar visserligen ärlighet, det gör nog de flesta, men jag förstår också att en lögn jag inte känner till faktiskt inte påverkar min bild av verkligheten.

Tror inte jag har berömt ts någonstans.

Jo, jag tänkte faktiskt att den som frågar gott kan vara lika öppen själv, och jag varken vill ha eller behöver någons godkännande av hur jag sköter mina relationer, annat än från de personer jag relationar med. Beklagar att du utsatts för svek och haft så svårt att komma över det. Hoppas det fungerar bättre nu.

Men om de undersökningar du har hört visar att ungefär varannan är otrogen så kan du väl ändå inte mena att otrohet skulle vara något direkt ovanligt?

Tror inte jag har berömt ts någonstans.

Jo, jag tänkte faktiskt att den som frågar gott kan vara lika öppen själv, och jag varken vill ha eller behöver någons godkännande av hur jag sköter mina relationer, annat än från de personer jag relationar med. Beklagar att du utsatts för svek och haft så svårt att komma över det. Hoppas det fungerar bättre nu.

Jag har aldrig sagt att jag eller någon annan vill leva i en lögn.

Jag vill inte veta, i det ingår självfallet att jag vill inte misstänka. Då behöver jag inte fråga. Min fru behöver inte ljuga.
Jag vill inte veta, misstänker inget, hon har inte ljugit för mig, jag känner mig inte sviken, har inga dåliga känslor överhuvudtaget, jag är helt opåverkad, vår ömsesidiga kärlek är både djup och stark, mitt och allas liv går vidare helt opåverkade.

Vårt förhållande bygger utan tvekan på ärlighet och tillit.
Båda har vi tidigare erfarenhet av att ha varit utsatta för otrohet. Med det följer (som du själv vet) att man har höga krav på ärlighet och tillit.

Jag litar på henne och på hennes goda omdöme i allt, jag vet att hon aldrig skulle göra något för att göra mig illa eller för att skada vår familj. Om något skulle inträffa så vet jag, jag litar helt på, att hon skulle fatta de bästa beslut för oss som hon förmår och att hon skulle vidta de absolut bästa åtgärder som hon förmår. Jag litar helt och fullt på att hon är ärlig mot mig.
Om hon hade varit otrogen och jag misstänkte något så litar jag helt och fullt på att hon skulle vara ärlig i sitt svar, det råder hos mig inte ens det minsta lilla tvivel,
om jag skulle fråga henne.

Det jag inte vet mår jag inte ont av.
Som vi alla vet så är det uttrycket generellt och i alla tider betraktat som en sanning. För mig är det en alldeles självklar sanning.
Ingen har någonsin kunnat visa att det inte skulle vara sant.
Men om du av olika personliga skäl vill och lyckas med att inför dig själv tolka uttrycket på ett annat sätt så är det givetvis helt ok. Du, jag och alla har rätt till sin uppfattning.
Dock när du utgår från dig själv så lägger du alltid in din egen förutsättning, att du misstänkte och därav mådde dåligt. Men då menar jag att i så fall så visste du i vart fall tillräckligt för att fatta misstankar.
Jag förstår att tanken är på att uttrycket faktiskt är sant är obekväm för dig men du menar väl inte att alla alltid ska gå omkring med misstankar i ett förhållande som bygger på ärlighet och tillit?

I uttrycket stipuleras att man inte vet, alltså utan förbehåll. Om man gillar detta faktum eller inte spelar liksom ingen roll. Man är i detta och i alla liknande fall helt enkelt tvungen att förhålla sig till sanningen.

Det är ju faktiskt inte sant. Ett förhållande där lögner förekommer kan fungera hur bra som helst, förutsatt att den som ljuger gör det tillräckligt bra för att den andra inte ska få ens minsta lilla magkänsla om att något skaver.

Jag föredrar visserligen ärlighet, det gör nog de flesta, men jag förstår också att en lögn jag inte känner till faktiskt inte påverkar min bild av verkligheten.

Så om man ljuger tillräckligt bra så är det ok att bete sig som man vill mot sin partner,menar du?

Nej, det är inte alls vad jag menar. Men då påverkar det inte förhållandet, är vad jag menar, och då är det faktiskt fullt möjligt att en relation som båda tycker är toppen är det just för att en av parterna ljuger tillräckligt bra. Det är inte likställt med att jag tycker att det är bra att ljuga. Jag bara konstaterar att det är precis så det fungerar.

Men det kan ju påverka förhållandet.

Sanningen kan komma fram från annat håll t ex.

Vad har man då haft för alla lögner och svek?

Klart att det KAN påverka. Och det kommer att påverka OM sanningen kommer fram. Men om man ljuger tillräckligt bra så påverkar det inte negativt här och nu. Kanske påverkar det förhållandet positivt om personen i fråga mår bättre av att ha en vid sidan om.