Anonym (Inga)

Äldre 7 Mar 18:23

1048 svar

Styvmamma-upproret

Är det inte dags för oss styvmammor/bonusmammor att sätta stopp nu? Många av oss kämpar med pappor som lever varannan vecka med sin första kull med barn och som styrs av dåligt samvete i sitt föräldraskap. Som curlar och curlar och låter bonusbarnen göra vad dom vill. Addera ett ex som beter sig likadant mot barnen ovanpå det så är soppan komplett. Har man gemensamma barn i en sådan här konstellation så får man snabbt vänja sig vid att de gemensamma barnen alltid kommer sist. Håller ni med?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-03-17 10:42
Detta inlägg riktar sig alltså till andra styvföräldrar som upplever problem i sina styvfamiljer och vill ventilera dessa problem. Om andra vill kommentera, vänligen respektera vår rätt att diskutera våra problem och bidra med något konstruktivt till tråden, inte det gamla utslitna kommentarerna: Du är en styvhäxa/du visste vad du gav dig in på när du valde en partner med barn/skilj dig då.

Anonym (Inga) Trådstartaren

Äldre 19 Mar 08:20

#850

Tappadstekspade skrev 2020-03-18 23:19:14 följande:

Jag levde länge i tron att min man skulle se på födelsen av vårat gemensamma barn som lika speciellt som hans första barn. Jag tänkte att det vore normalt. Att det är så det är. Men jag blev så förvånad när han en dag var lite deppig, jag frågade varför och han svarade att han har dåligt samvete för att han inte har ika starka känslor för sitt första barn som för vårat gemensamma när det första var i samma ålder som vårt gemensamma är i nu. Han kände som så att eftersom han älskade mig och vårat barn var ett kärleksbarn så kände han starkare för det. Hans första barn fick han bara för att det var något som skulle göras. Han älskar givetvis båda sina barn, men andra gången kände han ett större engagemang. Han läste på och bondade med bäbisen redan när den var i magen, något han aldrig gjorde med sitt första barn.

Det är ett oerhört laddat ämne, han skämdes när han berättade detta. Och det bär mig emot att ens skriva detta. Men eftersom andra inte drar sig ett ögonblick för att inbilla styvmammor att deras barn inte är älskade för att dessa inte kommit först så måste jag ge lite perspektiv. För det är varken sant eller okej att inbilla styvmammor att deras gemensamma barn är värdelösa i jämförelse med det första barnet.

Jag tror att många föräldrar som får en andra chans att skaffa barn, men pga kärlek och vilja (inte bara något som ska göras) känner att det är lite mer speciellt. De fattar liksom poängen med att få barn. Men jag är säker på att kärleken till slut jämnar ut sig. Men för min man var det mer maxat (som han kallar det) när vår flicka kom än då hans första flicka kom.

Så trött på svartsjuka satkärringar som gör allt för att få styvmammor att må dåligt. De ägnar inte en tanke åt styvmammans barn, fast de gömmer sig bakom "barnets bästa"-mantrat. För inte fan har dessa satkärringar någonsin brytt sig om ALLA barn oavsett, utan endast skilsmässobarnen, dvs deras egna barn. Mig lurar ni inte era manipulativa, svartsjuka, lögnaktiga, onda och galna kärringar. =)

Tack för att du är med och bidrar med ett annat perspektiv, precis så som sextiotalist och Brumma m.fl. Det finns lika många historier som det finns styvmammor! Det är viktigt att komma ihåg. Bara för att jag har upplevt problem och startat tråden pga det så betyder det inte att alla styvmammor upplever dessa problem.

Anonym (Inga) Trådstartaren

Äldre 19 Mar 08:27

#851

Tappadstekspade skrev 2020-03-19 01:16:11 följande:

Suck. Du har inte läst tråden. Förstår förövrigt inte hur förstagångskänslan ens är relevant för något som diskuteras. Det var ett bittert ex som tog upp det från början.

Hursomhelst tycker jag synd om min styvunge. Hon blev till för att hennes morsa tjatade. Och se hur det gick, deras förhållande sprack.

Jag förstår inte heller varför dessa ex sitter och inbillar sig att vi ska tro att våra gemensamma barn är mindre välkomna eller mindre älskade, mindre speciella? Det är en tanke som aldrig någonsin slagit mig faktiskt. Jag ler lite åt det. Både jag och min sambo har varit galet kära och vårt kärleksbarn har varit otroligt efterlängtat. Däremot har vi i min familj haft problem med att exet har motsatt sig vår nya familj, att styvbarnen varit avvisande och att min sambo har haft sjukt dåligt samvete över separationen och försökt överkompensera sina äldsta barn. DET har ställt till det för oss varannan vecka. DET har gjort situationen både orättvis och frustrerande. Men grundkärleken mellan mig och min sambo är väldigt stark och det är därför som jag väljer att gå i parterapi med honom och försöka förlåta honom.

Rudbeckius

Äldre 19 Mar 08:28

#852

Anonym (Inga) skrev 2020-03-19 08:14:26 följande:

Jag tycker inte att serien Bonusfamiljen är så idyllisk över lag, men i vissa avseenden som i hur de skildrar den barnlösa styvmamman t.ex. Jag har också sett Dejta och reagerade starkt på när exet fick veta att den nya skulle få gemensamt barn. Jag fick ont i magen när jag såg det. Var det SÅ min sambos ex reagerade när jag gick och bar på mitt kärleksbarn? Kände hon som en sorg över det, blev hon helt knäckt? Jag vet inte. Jag vet bara att hon har varit askylig mot mig och min familj sedan jag blev gravid. Och bitter, lite som bio-mammorna som skriver i den här tråden. Jag förstår hennes perspektiv mer när jag ser serier som Dejta.

Jag och sambon reagerade med. Sambon menade att jag skulle reagerat likadant om mitt ex blev med barn och jag funderade noga.

Det skulle jag inte, jag skulle bli glad för exets skull och hoppas att det gjorde att hon kom över all konstig långsint onödig bitterhet och kunde bete sig mer vuxet mot våra barn och mig. Den här känslomässiga gränslösheten och bristen på förståelse är en sorts pandemi det också-

Har man sådan bitterhet och sorg som den virriga och härliga singelmamman i Dejta, jag då har man inte alla kommit över sitt ex. Det är ett känsomässigt eget job at tgöra - att släppa relationen, komma ihåg det som var fint, att kunna samverka i nutid respektfylld och kunna ha överseende med den jobbiga skilsmässan i det förflutna. För allas skull. Det man måste leva med är ju nån sorts sorg över att man gemensamt misslyckades så illa att rasera en trygg familj.

Anonym (Inga) Trådstartaren

Äldre 19 Mar 08:47

#853

LukeStairwalker skrev 2020-03-19 01:05:20 följande:

Däremot har man diskuterat varför mannens släkt behandlar nya barnet som ett i mängden och kallar det sladdis när det är första barnet för styvmamman.

Vilket då är naturligt för mannen har ju barn sen tidigare och svärföräldrarna har alltså barnbarn sen tidigare.

Även att känslan av att få sin tredje eller fjärde kotte gör pappan förmodligen lika glad som över de andra barnen men att förstagångskänslan uteblir för honom.

Förstagångskänslan som ändå är lite speciell infinner sig naturligtvis vid första barnet. Om nu inte pappan skaffat sitt första barn av andra skäl än kärlek och barnaönskan.

Diskussionen har rört allt från att vi styvföräldrar ska hålla tyst, att våra problem är självförvållade och det är bara att skilja sig eller skärpa till sig, till att bonusbarnen far illa, att vi är styvhäxor och att vi borde lämna våra män för alla inblandades skull. Däremellan har orättvisa mellan halvsyskonen diskuterats, män som har dåligt samvete för sin första kull med barn och drivs av det, styvmammor som drabbas av förlossningsdepression och styvmammor som mår dåligt varannan vecka. Olika styvmammor har diskuterat hur man kan lösa detta och få det bättre. Vidare så har ekonomin i bonusfamiljer diskuterats, exen har diskuterats litegrann och mannens släkt d.v.s. svärföräldrar har nämnts helt kort. Ett tag handlade diskussionen om att min sambo psykiskt misshandlar mig och om att jag ger mitt barn en nattsvart barndom genom att stanna kvar i bonusfamiljen och att jag måste lämna för alla inblandades skull. Sedan har tråden handlat lite om att det är vi styvföräldrar som tråden är till för och att om andra vill komma in och skriva så får de respektera de förhållningsregler som står i Ts. Just nu diskuteras serien Bonusfamiljen.

Anonym (Inga) Trådstartaren

Äldre 19 Mar 09:08

#854

Rudbeckius skrev 2020-03-19 08:28:25 följande:

Jag och sambon reagerade med. Sambon menade att jag skulle reagerat likadant om mitt ex blev med barn och jag funderade noga.

Det skulle jag inte, jag skulle bli glad för exets skull och hoppas att det gjorde att hon kom över all konstig långsint onödig bitterhet och kunde bete sig mer vuxet mot våra barn och mig. Den här känslomässiga gränslösheten och bristen på förståelse är en sorts pandemi det också-

Har man sådan bitterhet och sorg som den virriga och härliga singelmamman i Dejta, jag då har man inte alla kommit över sitt ex. Det är ett känsomässigt eget job at tgöra - att släppa relationen, komma ihåg det som var fint, att kunna samverka i nutid respektfylld och kunna ha överseende med den jobbiga skilsmässan i det förflutna. För allas skull. Det man måste leva med är ju nån sorts sorg över att man gemensamt misslyckades så illa att rasera en trygg familj.

Vad fint du beskriver det. Och du verkar ha bearbetat din förra relation på ett djupgående sätt. Jag är inte säker på att jag skulle kunna vara en så pass storsint person som dig om jag separerade och min man valde en ny kvinna och skaffade ett nytt kärleksbarn. Men detta är något jag har insett först sedan jag själv blev mamma. Jag har också blivit chockad av insikten att min sambos ex inte vill mig väl och inte unnar oss vår lycka och vårt gemensamma barn. Det är en insikt som har slagit mig hårt och över tid. Jag var så naiv i början när jag var nykär i min man och träffade exet, hon var både artig och trevlig mot mig. Jag trodde på riktigt att hon var välvilligt inställd, och sedan har åren gått och jag har pusslat ihop olika saker som har hänt och fått veta att hon har stått bakom en del saker som skett i vår familj. Hon ändrade långsamt attityd när hon fick veta att jag var gravid.

Anonym (Karin)

Äldre 19 Mar 09:13

#855

Rudbeckius skrev 2020-03-19 08:28:25 följande:

Jag och sambon reagerade med. Sambon menade att jag skulle reagerat likadant om mitt ex blev med barn och jag funderade noga.

Det skulle jag inte, jag skulle bli glad för exets skull och hoppas att det gjorde att hon kom över all konstig långsint onödig bitterhet och kunde bete sig mer vuxet mot våra barn och mig. Den här känslomässiga gränslösheten och bristen på förståelse är en sorts pandemi det också-

Har man sådan bitterhet och sorg som den virriga och härliga singelmamman i Dejta, jag då har man inte alla kommit över sitt ex. Det är ett känsomässigt eget job at tgöra - att släppa relationen, komma ihåg det som var fint, att kunna samverka i nutid respektfylld och kunna ha överseende med den jobbiga skilsmässan i det förflutna. För allas skull. Det man måste leva med är ju nån sorts sorg över att man gemensamt misslyckades så illa att rasera en trygg familj.

Jag tycker det är bra att man fick se den reaktionen, jag tycker inte det är orimligt att känna en sorg när exet skaffar barn. Jag tror att separationen kan se ut så, en sorg för varje steg, en sorg när en flyttar ut, en sorg när den ena träffar en annan, ett steg vidare, en sorg när exet flyttar ihop med någon annan. Har man två barn ihop så tänker man kanske omedvetet på nåt sätt att ens ex ändå ska tycka att det räcker så och inte vill göra livet mer komplicerat. Jag får erkänna att jag har inte sett alla avsnitt, det var det här avsnittet som fångade mig, men exet träffar ju en barnlös tjej, men tjejen har svårt att få barn, jag vet inte hur huvudkaraktären ser på det, men när hon då visar sig vara gravid, jag tänker att det är det yttersta steget.

Vad kan man tänka sig att hon går igenom? Att känna att exet har ersatt henne fullkomligt? Att det där med att ha barn var i alla fall det som var unikt för dom, nu är det inte det längre? Nu kommer han att ha det med henne också? Vad kan man tänka sig?

Anonym (Karin)

Äldre 19 Mar 09:21

#856

Rudbeckius skrev 2020-03-19 08:28:25 följande:

Jag och sambon reagerade med. Sambon menade att jag skulle reagerat likadant om mitt ex blev med barn och jag funderade noga.

Det skulle jag inte, jag skulle bli glad för exets skull och hoppas att det gjorde att hon kom över all konstig långsint onödig bitterhet och kunde bete sig mer vuxet mot våra barn och mig. Den här känslomässiga gränslösheten och bristen på förståelse är en sorts pandemi det också-

Har man sådan bitterhet och sorg som den virriga och härliga singelmamman i Dejta, jag då har man inte alla kommit över sitt ex. Det är ett känsomässigt eget job at tgöra - att släppa relationen, komma ihåg det som var fint, att kunna samverka i nutid respektfylld och kunna ha överseende med den jobbiga skilsmässan i det förflutna. För allas skull. Det man måste leva med är ju nån sorts sorg över att man gemensamt misslyckades så illa att rasera en trygg familj.

Huvudpersonen i Dejta hanterar väl det ändå hyfsat bra? Hon håller masken inför exets kvinna, hon söker sedan upp exet för att skälla ut honom och vet inte att alla de där människorna står bakom henne. Kan ju i och för sig bli intressant att se om hon i kommande avsnitt kommer att kräva att deras gemensamma barn måste vara hos honom mer nu när det ska komma ett barn, om hon passar på att boka en resa lagom till förlossningen, nu när hon vet att de ändå bara kommer att vara hemma, eller om hon kommer att hålla en välkomstceremoni med sina barn på deras trappa när de anländer från bb samtidigt som hon meddelar att hon ska driva sin cateringfirma i Västindien i tre månader från och med nu, men det passar ju bra för deras gemensamma barn läääängtar ju efter att få bonda med den lilla bebisen.

Vad tror ni att de har skrivit in i manuset?

Anonym (Karin)

Äldre 19 Mar 09:33

#857

Anonym (V) skrev 2020-03-19 08:18:40 följande:

Det har du helt rätt i om vi ska gå in o diskutera karaktärerna. Patrik och Eddies friktionsfyllda relation görs med glimten i ögat o folk tycker att den är lite kul, det är väl t o m som så att folk tycker synd om Patrik o att Eddie är jobbig o obstinat? Däremot så hade det väl för provokativt med en styvmorsa istället som hamnar i liknande sits?

Eddie har ju lämpligt nog någon npf-diagnos, så alla ska förstå vilken utmaning Patrik har.

Katjas kille Henrik får ju däremot ett bryt över William men det är under en väldigt kort period.

Jag håller med dig, jag tror inte att manusförfattarna vågar visa en styvmorsa med större problem än Sima.

Anonym (Karin)

Äldre 19 Mar 09:45

#858

Anonym (Inga) skrev 2020-03-19 08:10:45 följande:

Jag kan känna igen mig en hel del i rollkaraktärerna, ännen och i kvinnorna. Men inte i Sima. Dom har porträtterat henne på ett så mesigt sätt, som om hon inte har en egen vilja eller personlighet. Som en ung tjej som nöjer sig med lite typ, och anpassar sig till en stor brokig bonusfamilj direkt. Inte så likt verkligheten. Jag gissar att det är för provocerande att porträttera Sima som en kvinna med en egen vilja eftersom hon är styvmamma. Det lyser av frånvaro av styvmammors erfarenheter i serien, även om de två styvpapporna tillåts ta plats och irritera sig på sina styvbarn och bli ignorerade av sina styvbarn.

Jag håller med. Sima känner lämpligt nog Eddie sen tidigare. Hon finner sig i att flytta in i Martins pojkhem men de har ju faktiskt ett sovrum där de vårdar vuxenrelationen och Martin säger ifrån om nån av ungarna rusar in. Vi får inte se hur Martin av skuldkänslor låter barnen kliva in och bli välkomnade ner i deras säng samtidigt som Sima får titta på medan Martin övergår till att mysa med sina stora barn i stället. Vi får inte se hur Bianca och Eddie mer och mer börjar klistra sig på sin pappa och vill vara med hela tiden. Bianca och Eddie fortsätter att leva sina egna liv med kompisar och sina egna problem som tidigare.

Ess

Äldre 19 Mar 09:57

#859

LukeStairwalker skrev 2020-03-19 01:05:20 följande:

Däremot har man diskuterat varför mannens släkt behandlar nya barnet som ett i mängden och kallar det sladdis när det är första barnet för styvmamman.

Vilket då är naturligt för mannen har ju barn sen tidigare och svärföräldrarna har alltså barnbarn sen tidigare.

Även att känslan av att få sin tredje eller fjärde kotte gör pappan förmodligen lika glad som över de andra barnen men att förstagångskänslan uteblir för honom.

Förstagångskänslan som ändå är lite speciell infinner sig naturligtvis vid första barnet. Om nu inte pappan skaffat sitt första barn av andra skäl än kärlek och barnaönskan.

Jag skrev det, men det var inte mannens släkt utan hans vänner. De som fanns i min yttre krets tyckte mer att det var snällt av honom att skaffa ett barn till.

Men ditt resonemang haltar lite eftersom svärföräldrarna kanske har fler än ett barn och barnbarn i blandade åldrar. Menar du att alla barnbarn födda efter ett visst datum blir sladdisar då eller?

Varför förändras synen på att va den nya och få en sladdis och bli ansedda som några som åker "snålskjuts" på den gamla familjen, till att bli en riktig familj när det kommer fler barn?

Styvmamma-upproret

INNEHÅLL