Styvmamma-upproret

Jag levde länge i tron att min man skulle se på födelsen av vårat gemensamma barn som lika speciellt som hans första barn. Jag tänkte att det vore normalt. Att det är så det är. Men jag blev så förvånad när han en dag var lite deppig, jag frågade varför och han svarade att han har dåligt samvete för att han inte har ika starka känslor för sitt första barn som för vårat gemensamma när det första var i samma ålder som vårt gemensamma är i nu. Han kände som så att eftersom han älskade mig och vårat barn var ett kärleksbarn så kände han starkare för det. Hans första barn fick han bara för att det var något som skulle göras. Han älskar givetvis båda sina barn, men andra gången kände han ett större engagemang. Han läste på och bondade med bäbisen redan när den var i magen, något han aldrig gjorde med sitt första barn.

Det är ett oerhört laddat ämne, han skämdes när han berättade detta. Och det bär mig emot att ens skriva detta. Men eftersom andra inte drar sig ett ögonblick för att inbilla styvmammor att deras barn inte är älskade för att dessa inte kommit först så måste jag ge lite perspektiv. För det är varken sant eller okej att inbilla styvmammor att deras gemensamma barn är värdelösa i jämförelse med det första barnet.

Jag tror att många föräldrar som får en andra chans att skaffa barn, men pga kärlek och vilja (inte bara något som ska göras) känner att det är lite mer speciellt. De fattar liksom poängen med att få barn. Men jag är säker på att kärleken till slut jämnar ut sig. Men för min man var det mer maxat (som han kallar det) när vår flicka kom än då hans första flicka kom.

Så trött på svartsjuka satkärringar som gör allt för att få styvmammor att må dåligt. De ägnar inte en tanke åt styvmammans barn, fast de gömmer sig bakom "barnets bästa"-mantrat. För inte fan har dessa satkärringar någonsin brytt sig om ALLA barn oavsett, utan endast skilsmässobarnen, dvs deras egna barn. Mig lurar ni inte era manipulativa, svartsjuka, lögnaktiga, onda och galna kärringar. =)

Jag är inte helt säker på att någon har kallat styvmammornas barn värdelösa eller tvivlat på att de får kärlek precis som de övriga barnen.

Jag å min sida är övertygad om att de allra flesta bonusfamiljerna fungerar bra. Det är ju just i den här tråden som det blir fokuserat på problemen.

Då har du inte läst tråden.

Håller med dig, de flesta familjer med tidigare barn fungerar. Min gör det.

Däremot har man diskuterat varför mannens släkt behandlar nya barnet som ett i mängden och kallar det sladdis när det är första barnet för styvmamman.

Vilket då är naturligt för mannen har ju barn sen tidigare och svärföräldrarna har alltså barnbarn sen tidigare.

Även att känslan av att få sin tredje eller fjärde kotte gör pappan förmodligen lika glad som över de andra barnen men att förstagångskänslan uteblir för honom.

Förstagångskänslan som ändå är lite speciell infinner sig naturligtvis vid första barnet. Om nu inte pappan skaffat sitt första barn av andra skäl än kärlek och barnaönskan.

Suck. Du har inte läst tråden. Förstår förövrigt inte hur förstagångskänslan ens är relevant för något som diskuteras. Det var ett bittert ex som tog upp det från början.

Hursomhelst tycker jag synd om min styvunge. Hon blev till för att hennes morsa tjatade. Och se hur det gick, deras förhållande sprack.

Rätt tydligt att de som spyr galla härinne är bittra biomammor som är svartsjuka på exets nya. Varför annars så mycket hat?

Jag kan känna igen mig en hel del i rollkaraktärerna, ännen och i kvinnorna. Men inte i Sima. Dom har porträtterat henne på ett så mesigt sätt, som om hon inte har en egen vilja eller personlighet. Som en ung tjej som nöjer sig med lite typ, och anpassar sig till en stor brokig bonusfamilj direkt. Inte så likt verkligheten. Jag gissar att det är för provocerande att porträttera Sima som en kvinna med en egen vilja eftersom hon är styvmamma. Det lyser av frånvaro av styvmammors erfarenheter i serien, även om de två styvpapporna tillåts ta plats och irritera sig på sina styvbarn och bli ignorerade av sina styvbarn.