Älska sin hund lika mycket som sitt barn?

Tycker synd om din sambo. Hade lämnat dig om jag var honom. Att min partner skulle älska sin hund mer än mig och vårt barn, det hade jag inte kunnat leva med. Du har rätt att känna som du gör, men tycker även synd om din sambo.

Jag är av åsikten att normalt funtade personer bör älska sitt barn mest och sin partner väldigt nära barnet. Men ingenting borde gå att jämföra med kärleken man känner för sitt barn. Tycker att allt annat låter helt sjukt. Alla jag har talat med i verkliga livet säger samma sak också. Barnet älskar man mest, sen partnern och sedan kanske djuren.

Tycker att det är helt galet att du har kvar en hund som inte går ihop med dina barn och att du måste vakta hela tiden. Hade aldrig behållit en hund som bet min bebis. Aldrig. Och skulle aldrig behålla en hund som jag känner att jag måste hålla ett vakande öga över. Har du inte uppfostrat hunden alls, eller är det något fel på den från början? Oavsett så hade jag aldrig behållit en hund som kan skada mitt barn. Aldrig. Tycker att det låter väldigt hemskt.

Jag vet att man absolut kan älska sitt djur mycket, men lika mycket eller mer än sitt barn/sambo... nä, det finns inte i min värld.

Det är ju inte som att jag går runt där hemma och säger ?mest älskar jag barnet och hunden, och sedan dig. Och därefter bilen.? Han vet ju inte om det, och lär sannolikt inte göra det heller förrän dagen han ställer ett ultimatum att välja mellan honom och hunden eller något annat tramsigt. Vilket han aldrig kommer göra. Man kan ju ha det goda förnuftet att säga till människor att de betyder mest, eftersom hundar inte lägger någon som helst vikt vid såna ord. Och sen i hemlighet och på internetforum erkänna den egentliga sanningen. ;) Det är ju en sån stigma kring att placera sina djur i samma fack som barnen att det är mycket möjligt att man inte hade varit ärlig med det i diskussioner med vänner och bekanta.

Relationen med din hund är dessutom mer pålitlig än den med din sambo. Din hund kommer aldrig vara otrogen, få en medelålderskris, börja dricka, vilja ha ett öppet förhållande osv osv osv. Haha nu drar jag det till sin spets förstås, men statistiskt sett är det dårskap att prioritera en partnerrelation framför en god hundrelation.

Det har absolut ingenting med uppfostran att göra. Om något är det isåfall bebisen som är ?ouppfostrad? och ignorerar hundens signaler. För jo, 99% av alla hundar är så pass vänliga att de varnar först, men barn/ovana uppfattar inte alltid signalerna.

Bara där är vi ju oavsett fundamentalt olika. Hunden är också en familjemedlem. Vi var som sagt fullt medvetna om att den inte gillade barn, ändå skaffade vi ett. Och så lämnade jag de obevakade för ett ögonblick. Det är ju BARA jag som har brustit. Det är MITT fel att barnet blev bitet, ingen annans. Samma ansvar som jag har att skydda mitt barn från hunden, har jag gentemot hunden.

Lika lite som jag skulle adoptera bort ett 2-årigt storasyskon som är avundsjuk på den nya bebisen och fick bebisen att gråta genom att vara för hårdhänt, lika lite tänker jag omplacera hunden. Barnet i fråga minns ingenting, är inte rädd för hundar, och det enda beviset på att det någonsin har hänt är ett 3 mm stort ärr. Jag får bara ta mitt ansvar och se till att det inte händer igen, och det har det inte heller gjort!

Om det däremot var för hundens bästa, ja då är det ju en annan fråga. Hade hon varit konstant stressad av barnet så hade jag inte haft mycket till val, men så är inte fallet nu.

Stor fortfarande fast vid att något är galet om man älskar sin hund mer än sin sambo. Tycker synd om sambon din. En hund är och kommer aldrig (för mig) vara på samma nivå som en människa som står mig nära. Kanske borde du skaffa en sambo du älskar mer, så du får uppleva den där kärleken som slår allt.

Det spelar ingen roll. Som förälder borde ditt BARNS säkerhet vara det viktigaste av allt. Om hunden är en fara för ditt barn, eller rent allmänt inte går ihop med sitt barn, hur kan du ens ha kvar hunden? Tycker att det låter förfärligt. Ditt barns välbefinnande ska vara det viktigaste! Om du är rädd för att lämna barn och hund ensamma är det ju något som är galet.

Hunden är en familjemedlem, ja, men om hunden inte gillar barn, hur kan du ens skaffa en sådan hund då? Tycker att det låter helt galet att behöva vaka på det sättet. Låter otryggt. Man skulle aldrig lämna bort sitt barn, men en hund kan man faktiskt lämna bort om det inte fungerar mellan barn och hund. Det viktigaste är faktiskt ändå ditt barn?

Det mest troliga är ju att hon säger sådär endast för att hon varken har partner eller barn nu, utan är ensam med sin hund som då blir hennes allt. Hon kommer inte förstå hur kopplingen mellan förälder och barn, hur stark kärleken man känner för sitt barn är, innan hon själv har ett barn. Inte heller kan hon förstå hur mycket man älskar sin partner, sin livskamrat, fören hon har hittat en som faktiskt är hennes livskamrat.

Den dagen hon väl hittar någon hon älskar och få barn med, då kommer hon att ändra sig. Om inte, så är hon inte normalt funtad. För nej, jag hävdar att det inte är normalt att älska sin hund lika mycket som sin sambo eller barn och det är _definitivt_ inte normalt att älska hunden mer.

Jag har full förståelse för att man kan älska sin hund väldigt mycket (och andra husdjur), men det ska ej gå att mäta med kärleken man känner för sin livskamrat eller barn. För mig finns det inte på kartan och de allra flesta tycker samma sak gällande detta.

Min sambo är min livskamrat och kärleken jag känner för honom är otroligt stark, men inte riktigt lika stark som kärleken jag känner för vårt barn. Vårt barn har jag burit i min kropp, uppfostrat, har ett helt annat ansvar för. Mitt barn är mitt allt och jag skulle välja mitt barn framför alla, varje dag i veckan. Vår hund älskar jag också, men hunden är inte på samma nivå som varken sambo eller barn. Kärleken jag känner för min sambo och vårt barn är starkare, precis som det ska vara.

Precis som någon annan skrev: det kommer att vara hemskt den dagen man förlorar sitt älskade husdjur, men det är hanterbart. Att förlora mitt barn... kan inte tänka mig något värre. Livsglädjen skulle vara nere på en väldigt låg nivå. Samma om jag förlorade min sambo, fast ännu värre om vi förlorade vårt barn.

Det är så jävla skenheligt alltsammans. Känns som att hela situationen handlar om att trycka till de som älskar sina djur mer än genomsnittet - det vill säga, människor som egentligen borde hyllas för sin sympatiska förmåga. Men nej, istället ska det heta att det är något fel på dem. Eller att de inte har upplevt riktig kärlek. Eller inte kommer att uppleva riktig kärlek.

Kommer du fortfarande känna att livet är förstört för alltid om din sambo träffar någon annan? Eller kommer det smärta i några månader, men om fem år kommer du ha träffat någon ny och tänker good riddance!

Jag börjar fortfarande gråta helt otröstligt när jag tänker på min hund som gick bort för tio år sedan. Och när jag tänker på att min nuvarande kommer att gå bort en dag. Min pojkvän för tio år sedan? Jag skrattar bara och är jäääävligt lättad över att det tog slut. Och om det skulle ta slut med min sambo? Svinjobbigt, för jag har glömt hur ett liv utan honom ens är. Men det är inte alls samma jag-vet-inte-hur-jag-nånsin-ska-kunna-bli-glad-igen känsla.

Sen varierar det från hund till hund också. Jag älskar alla mina hundar, men det är bara en jag känner såhär starkt för.

Så kort sagt; istället för att starta såna här trådar så tänk vad fint att du känner en sån empatisk människa som känner då extremt starkt för en individ som inte delar varken dna eller art! Varför bli provocerad av en sån sak?

Jag har en kompis som inte har några barn än, men som vill ha det i framtiden. Däremot har hon en hund, som hon älskar otroligt mycket.

Hon säger att den dagen hon får barn så kommer hon älska hunden exakt lika mycket som sitt barn. Hon säger även att hon kommer älska sin framtida kille lika mycket och det kan jag förstå, men hunden?

Jag har själv hund och barn, även sambo. Mitt barn och min sambo älskar jag såklart mest, men mitt barn allra mest. Självklart älskar jag även vår hund, men i min värld kan jag inte älska någon mer än vårt barn. Min sambo resonerar likadant.

Hur tänker ni?

Så bra för honom då, men hade min partner sagt så, då hade jag lämnat direkt.

Det finns ett liv före barn och ett annat efter och de två må ej förenas. Hon har ingen aning om vad hon snackar om. Fråga hennes nya jag igen efter att hon fått sitt första barn så kommer med all sannolikhet hon svara annorlunda.