Brumma skrev 2020-08-20 18:17:44 följande:
Håller fullständigt med.
Vi har både gemensamma och bonusbarn i familjen - vi får alla ta plats och allas relationer behöver vårdas. Vi gör saker själva (inte så ofta dock eftersom vi har ett barn som fortfarande är yngre), vi glr saker med bara ett barn, en förälder och ett barn, två föräldrar o ett barn, båda barnen osv. Jag har rest själv med min man, min mamma, min äldsta son, min bonusdotter o min yngsta. Man får inte fastna i att ngn är viktigare än ngn annan, då dör relationen tillslut..
Så där bra har inte vi/jag haft det. Det har tagit väldigt lång tid för mig att inse att det inte alls handlar om att jag är svartsjuk på hans barn, vilket är en tankevurpa som är lätt hänt att fastna i, särskilt som hela samhället, inklusive man själv, verkar vara beredda på att kalla dig för den Elaka Styvmodern. Det är bara att ta en titt på reaktionerna i den här tråden så ser man hur lätt kreti och pleti hoppar in för att berätta hur fel hon är.
Eftersom vi har gemensamma barn så har jag varit tvungen att gå till botten med problemen, och är inte det ironiskt, det är jag som har gått till botten med problemet, när det i själva verket är mannen som har ansvar för att se till att parrelationen också får plats. Vad det är som har hindrat honom vet jag inte, dåligt samvete, förväntan att jag som "sist in" (ur hans synvinkel) ska anpassa mig mest, jag vet inte. Men för mina barns skull har jag varit tvungen att se till att jag som deras mamma håller hela vägen, för jag har varit på väg in i väggen. Det var när jag insåg att mina barn blir lidande som jag satte stopp för det.
Går man in i en relation så som ts verkar ha gjort, inga egna barn in i hushållet, en dotter som fortfarande bor hemma, ja, då är det kanske någon gång när dottern blir 23 och när dottern och mannen ska åka iväg på en resa som ts förmodligen gärna hade sett sig själv och mannen på för länge sen, det är väl då den berömda droppen infinner sig.
