Krig med bonusdotter....

Låter som en vanlig tonåring skulle jag säga.

Hu stackars sig. Det låter absolut inte som en "vanlig" tonåring.

Jag hade det ungefär så, det slutade med att jag och det gemensamma barnet flyttade. Då ville pappan inte ha kvar huset utan sålde och skaffade en tvåa och illbattingen till unge fick vackert flytta hem till sin mamma igen.

Det viktigaste är väl att försöka besöma om det är en normal frigörelseprocess som många unga går igenom i den åldern, ellerom ni tror att detändrade beteendet beror på att flickan mår dåligt på ett djupare plan.

Kan det vara så att hon känner sig lite åsidosatt pga bebisen på 7 månader?

Att hon märker att varken pappan eller du har samma tid för henne längre.

Blir hon oftare uppmanad till att göra saker, än hon blir sedd, uppmärksammad och får höra positiva saker om hennes person/bedrifter?

Är hon orolig för något?

Det kom i samband med att ni skulle få barn säger du? En klassiker, helt plötsligt kommer det en konkurrent och din roll som enbart pappas flickvän uppgraderas. Hon är väl svartsjuk?

Varför säger han inte ifrån mot henne? Du får säga åt honom det att du har en bebis hemma som du behöver lägga energi på och du accepterar inte att hans dotter kommer och beter sig aggressivt i hemmet. Annars får väl du bita ifrån själv nästa gång, styvmorsor kan väl också tappa det ibland och fräsa ifrån? Säg ifrån och säg det till henne att precis som hon blir sur över att någon som inte är hennes morsa säger åt henne så på samma sätt blir du arg över att hon hellre hugger på dig än på pappa.

Låter som en bra förälder, när det inte passar att leka kärnfamilj längre så släpper man helt föräldraansvaret för sina tidigare barn. Kan väl inte vara så att barnet kände av att varken pappan eller du egentligen ville ha henne där?

Förlåt för att jag ler.
Men jag tror att just tonårsdöttrar är värre än tonårssöner.
Dessutom är det ju lite mer komplicerat när det gäller bonusfamiljer.
Vill bara berätta om när min alldeles egna dotter var 14 år och vi hade ett tjafs som jag inte ens kommer ihåg vad det var om. Förmodligen nån petitess.
Hon pratade inte med mig på 7 veckor!!

Nåja, nu är hon äldre och en fantastisk ung kvinna, men nog kan de vara dramaqueens i den åldern.

Beväpna dig med tålamod, tålamod och lite mer tålamod.....

Kan det vara så att hon är på väg in i tonåren? Tonårstjejer sägs ju vara riktigt jobbiga? Det positiva är att deras humör och beteende är övergående. Annars kan hon ju ha en krisrraktion för att ni fått barn. Eller vara deprimerad.

Förändringen har ju skett i direkt anslutning till att hon fått ett nytt syskon så det ligger väl nära till hands att tänka att det har med det att göra.

Det är ju en stor omställning för alla i en familj när det kommer ett nytt barn så utgå från att det varit en förändring för henne och att den inte enbart varit positiv. Och försök fundera ur hennes perspektiv: vad har varit negativt för henne sen syskonet kom? Mindre uppmärksamhet, mer krav etc är ju klassiker. När det blir så kan man försöka öka uppmärksamheten där det går och minska kraven där det går. T ex inte tjata om en tänd lampa. Kan tyckas fånigt men ur barnets perspektiv så kan det vara tjat nr 100 den dagen. Och tjat upplevs ALLTID, av ALLA barn som klagomål på den egna personen. Det hjälper inte att föräldrar säger det med snäll röst osv, det är ändå ett påpekande av saker som barnet gjort fel och ibland blir det för mycket.

Så: lite mer positivt, lite mindre negativt så ska du se att ni vänder det här!

Skitjobbigt MEN i mina öron låter det som tonårsbeteende kombinerat med en rädsla för att du skall överge henne..

Inte logiskt att bete sig illa mot den man är rädd att förlora men barn och tonåringar är sällan logiska i sina beteenden när känslorna styr..

Hon började bete sig såhär precis innan du skulle få ett "eget" barn. Så hon testar och ser om du nu kommer finnas där eller bara bry dig om ditt biologiska barn. Inte medvetet men undermedvetet.. I kombination med det normala "tonårsfrigörelsebeteendet" blir det lätt outhärdligt :/

Min äldsta gick igenom treårstrotsen samtidigt som han blev storebror. Hans beteende mot mig blev än värre än mot andra, för det var jag som ammade lillebror, sov med lillebror osv.. blev inte bättre av att lillebror hade problem med ätandet och ammades säkert 8-9 timmar om dygnet :/

Så emellan amningarna var det oerhört viktigt att jag lämnade lillebror till pappan och gjorde saker själv med den äldsta..

Även min bonusdotter oroade sig när jag o hennes pappa fick vårt första gemensamma barn. Som tur är kom oron upp i samtalet innan förlossning och vi kunde prata om det. Fokuserade mkt på att visa henne att hon fortfarande var en självklar del i mitt liv och INTE förlorade sin relation med mig pga att jag fick ett biologiskt barn.

OM detta ligger o gnager i henne kan det vara en förklaring... Undrar - gjorde ni saker själva innan barnet föddes? Och har ni fortsatt göra saker själva efteråt?

Oavsett så föreslår jag att du lägger lite egentid med henne.. inte världens roligaste med en sur tonåring men kanske värt det i längden? Gå ut på stan o fika, gå på bio, ta en weekend i en närliggande stad bara ni.

Visa att hon inte förlorat dig även om du fått ett "eget" barn..