• Chantel

    Krig med bonusdotter....

    Jag lever med en man sen drygt 3 år. Han har 2 barn sen tidigare, en 16-årig son och en 11-årig dotter. Vi har ett gemensamt barn som nu är 7 månader.

    Det har alltid funkat jättebra mellan mig och den äldre dottern, hon har pratat med mig om sånt hon inte kunnat prata med någon annan om osv.

    Sen sisådär 8 månader har dock det ändrats helt. Vi kan knappt prata med varandra längre, allt jag säger möts av negativitet och allmänt tjafs. Hon är likadan mot både sin mamma och pappa, så det är inte bara mot mig. Men extra mycket mot mig. Jag kan inte tex be henne släcka lampan när hon går ur ett rum för då "brinner det till" hos henne och hon hatar att jag säger något åt henne. Hon har talat om för sin pappa att hon tycker väldigt illa om att jag ska säga åt henne vad hon ska göra, hon tycker allt jag gör är kasst.

    Både jag och hennes pappa har försökt prata med henne men det går inte.

    Hur kan vi komma till rätta med det här?

  • Svar på tråden Krig med bonusdotter....
  • Brumma
    Anonym (Zina) skrev 2020-09-01 06:27:43 följande:

    Det kom i samband med att ni skulle få barn säger du? En klassiker, helt plötsligt kommer det en konkurrent och din roll som enbart pappas flickvän uppgraderas. Hon är väl svartsjuk?

    Varför säger han inte ifrån mot henne? Du får säga åt honom det att du har en bebis hemma som du behöver lägga energi på och du accepterar inte att hans dotter kommer och beter sig aggressivt i hemmet. Annars får väl du bita ifrån själv nästa gång, styvmorsor kan väl också tappa det ibland och fräsa ifrån? Säg ifrån och säg det till henne att precis som hon blir sur över att någon som inte är hennes morsa säger åt henne så på samma sätt blir du arg över att hon hellre hugger på dig än på pappa.


    Men JÄTTEBRA att bemöta ett barn genom att fräsa och "säga åt hur det ska vara" istället för att ta reda på hur barnet mår och varför det beter sig illa...

    Att få syskon kan vara omvälvande även i bonusfamiljer..
  • Anonym (Själv)

    Det här gör att jag minns min egen barndom. Var ensambarn tills jag fick syskon när jag var 11 år. Helsyskon, tror inte det spelar så stor roll i sammanhanget.

    Plötsligt var det ju bebisen som tog all tid och jag skulle vara så stor och självständig. Rent objektivt kan jag inte säga att de gjorde nåt fel mot mig alls. De ägnade mig tid osv. Det var bara det att de _känslomässigt_ förändrades så mycket av bebisen.

    Ska tillägga att jag älskade mitt syskon och vi har en superbra relation.

    Jag agerade inte ut som er dotter utan vände allt inåt. Satt och grät i mitt rum varenda dag för att jag var bortglömd och värdelös. Kunde inte se mig själv i spegeln för då började jag gråta och önskade att jag inte fanns. Gick in i en depression som varade i ca 13 år. Det fanns ingen att prata med, mina föräldrar bara viftade bort allt med ?det är åldern?. Ingen hjälp i skolan. Ingen som lyssnade någonstans de få gånger jag försökte prata.

    Jag hankade mig fram och klarade skolan men missade en normal tonårstid med kompisar osv, något som fortfarande påverkar mig - är över 40. Jag har inga vänner, har inte lyckats utveckla en normal förmåga att utveckla vänskap.

    Hoppas att ni tar hand om henne på ett bättre sätt än mina föräldrar så att hon inte behöver få en framtid som min.

  • Brumma
    Anonym (Stina) skrev 2020-09-01 07:59:57 följande:

    Förändringen har ju skett i direkt anslutning till att hon fått ett nytt syskon så det ligger väl nära till hands att tänka att det har med det att göra.

    Det är ju en stor omställning för alla i en familj när det kommer ett nytt barn så utgå från att det varit en förändring för henne och att den inte enbart varit positiv. Och försök fundera ur hennes perspektiv: vad har varit negativt för henne sen syskonet kom? Mindre uppmärksamhet, mer krav etc är ju klassiker. När det blir så kan man försöka öka uppmärksamheten där det går och minska kraven där det går. T ex inte tjata om en tänd lampa. Kan tyckas fånigt men ur barnets perspektiv så kan det vara tjat nr 100 den dagen. Och tjat upplevs ALLTID, av ALLA barn som klagomål på den egna personen. Det hjälper inte att föräldrar säger det med snäll röst osv, det är ändå ett påpekande av saker som barnet gjort fel och ibland blir det för mycket.

    Så: lite mer positivt, lite mindre negativt så ska du se att ni vänder det här!


    Detta :)
  • Anonym (Biggan)

    Det var i den åldern jag började längta efter eget boende, att få sköta mig själv och göra som jag ville.

    Det kan vara en sån reaktion. Eller tvärtom - att hon känner sig åsidosatt när bebisen kommit. Eller båda delarna samtidigt, så komplext kan det ju vara. Hon vill kanske frigöra sig från vuxna när hon själv önskar (tex inte bli tillsagd om en massa småsaker) men vill få bli omhändertagen när hon känner att det behövs. Och nu känner hon kanske att ni vuxna har mindre tid för henne.

    Även den som är äldst känner sig liten ibland.

  • Anonym (Zina)
    Brumma skrev 2020-09-01 08:18:23 följande:

    Men JÄTTEBRA att bemöta ett barn genom att fräsa och "säga åt hur det ska vara" istället för att ta reda på hur barnet mår och varför det beter sig illa...

    Att få syskon kan vara omvälvande även i bonusfamiljer..


    Att få sitt första barn är också omvälvande och eftersom jag antar att det är TS som är den som är hemma och är föräldraledig så förtjänar hon inte att vara nån sorts mänsklig slagpåse, då får pappan ta över föräldraledigheten alternativt att flickan får bo mer hos mamman för ts ska inte behöva ta det där. Man kan ju också fråga sig varför dottern är mer bekväm med att skälla på sin styvmamma hon har känt i två år istället för på sina föräldrar som hon borde vara mer trygg med? Antingen är hon tryggare med TS men mer logiskt så är det nog så att flickan är allmänt bortskämd och ohyfsad.
  • Anonym (Stina)
    Anonym (Zina) skrev 2020-09-01 09:02:57 följande:

    Att få sitt första barn är också omvälvande och eftersom jag antar att det är TS som är den som är hemma och är föräldraledig så förtjänar hon inte att vara nån sorts mänsklig slagpåse, då får pappan ta över föräldraledigheten alternativt att flickan får bo mer hos mamman för ts ska inte behöva ta det där. Man kan ju också fråga sig varför dottern är mer bekväm med att skälla på sin styvmamma hon har känt i två år istället för på sina föräldrar som hon borde vara mer trygg med? Antingen är hon tryggare med TS men mer logiskt så är det nog så att flickan är allmänt bortskämd och ohyfsad.


    Men vadå mänsklig slagpåse? Det hon beskriver är ju vanligt tjafs i barnfamiljer. Det känns som folk lägger in så otroligt mycket i situationen bara för att det är en bonusmamma det handlar om. Herregud, ungar blir sura i alla familjer, det kan man inte ta så personligt. Det handlar om en 11-åring som nyss fått syskon och nu är grinig. Det är helt normalt och handlar inte om att det är en bonusfamilj.
  • Anonym (Jojo)
    Anonym (Fd styvmor) skrev 2020-09-01 05:01:46 följande:

    Hu stackars sig. Det låter absolut inte som en "vanlig" tonåring.

    Jag hade det ungefär så, det slutade med att jag och det gemensamma barnet flyttade. Då ville pappan inte ha kvar huset utan sålde och skaffade en tvåa och illbattingen till unge fick vackert flytta hem till sin mamma igen.


    Wow, klyftig pappa. Så han vill inte att dottern kommer och bor mer hos honom? Föräldraskapet at its best.

    FL bara flödar med IQ-befriade puckon.

    Sjukt tragikomiskt.
  • Anonym (Zina)
    Anonym (Stina) skrev 2020-09-01 09:38:41 följande:

    Men vadå mänsklig slagpåse? Det hon beskriver är ju vanligt tjafs i barnfamiljer. Det känns som folk lägger in så otroligt mycket i situationen bara för att det är en bonusmamma det handlar om. Herregud, ungar blir sura i alla familjer, det kan man inte ta så personligt. Det handlar om en 11-åring som nyss fått syskon och nu är grinig. Det är helt normalt och handlar inte om att det är en bonusfamilj.


    Jag lever inte i nån styvfamilj själv så inte det jag reagerade över. Reagerar faktiskt mer på att en småbarnsmamma ska ta emot mer hugg och utbrott från ett barn som inte är hennes medans pappan och mamman inte drabbas i lika hög grad. Det är faktiskt inte ok, i sunda familjer så är det föräldrarna som får ta de smällarna eller får styra upp situationen.

    Tro mig, jag har tre tonårsdöttrar och den ena har värre temperament än någon annan på denna planet men hon tar ut det på mig, pappan och systrarna men skulle hon få utbrott på andra så skulle jag ta itu med det direkt. Det är ouppfostrat och ren ohyfs.

    Nu blir jag väl hatad här men alla här måste få ha en egen åsikt och detta är min.
  • Pope Joan II

    Vem är den äldre dottern? Han har en son som är 16 och en dotter som är 11 och tillsammans har ni ett gemensamt barn som är 7 månader?

  • Anonym (Fd styvmor)
    Anonym (?) skrev 2020-09-01 06:35:48 följande:
    Låter som en bra förälder, när det inte passar att leka kärnfamilj längre så släpper man helt föräldraansvaret för sina tidigare barn. Kan väl inte vara så att barnet kände av att varken pappan eller du egentligen ville ha henne där?
    Att jag inte ville ha henne där märkte hon säkert, pappan såg hennes som ansvarig för att vår familj splittrades. Därför gjorde han som han gjorde. Och det var de facto pga henne som det blev så.
Svar på tråden Krig med bonusdotter....