Hur gör ni med stora bonusbarn?

Nu ska jag säga spontant vad jag tycker. Det är givetvis självklart att sonen tar sitt pick och pack och flyttar in på heltid hos den tomma lägenheten hos pappan, inget snack om saken. Hade inte resonerat lika hårt om alla barnen haft egna rum men nu får du stå upp för era gemensamma barns rätt till varsitt rum. Din fru verkar enbart kämpa för sin stora bebis, säkert inte medvetet men hon jobbar för hans trevnad och skiter fullkomligt i era barns behov. Därför är det dags att du positionerar dig och tar upp kampen för era barns rätt till egna rum, det är din skyldighet som pappa och du får strunta i att hon blir arg. Gör det för era barns skull.

Sen undrar jag vad det är för fel på dagens unga vuxna? Vem sjutton vill bo hos mamma, styvpappa och småsyskon i en trång lägenhet när det finns en tom lägenhet att husera i? Snacka om patetiska jättebebisar.

Naturligtvis vill han hellre bo hemma hos er där han blir servad och slipper städa, det är ren bekvämlighet och då motiverar det ingenstans att han ska bo hos er istället för hos sin pappa, eftersom ni nu är trångbodda.

Ser inte mamman själv att hon är orättvis mot sina yngsta barn, som tvingas bo trångt fast storebror har flera valmöjligheter - att bo hos pappan eller skaffa eget boende - medan de fortfarande måste bo hemma och inte kan påverka sin situation?

Jag är faktiskt i situationen att jag håller på och sparkar ut båda mina barn ur boet (med kärleksfulla knuffar och studsmatta under) just pga att vi är trångbodda och jag vill ha mer plats och privatliv. Vi har jättebra relation och är överens om att de ska flytta så snart de hittar något, de vill der själva också. Då har jag ändå skötsamma döttrar som både städar, handlar och lagar mat i precis samma utsträckning som jag själv.

Tack och det är så jag känner idag. Jag ska ta med ditt inlägg och visa upp det för henne när hon tycker att jag är en hemsk människa som inte vill hennes son väl. 

Jag tror tom att jag visar hela tråden så att hon själv får ta del av diskussionen. 

Jag gick med på detta för ett par år sedan och då var syskonen fortfarande ok med att dela rum. Den mellersta är 12 och sedan i somras när hon fick sin första mens så har hon förändrats på ett sådant sätt som inte jag kunde förutspå. Hon har mognat och hon har stor integritet och behöver komma ifrån lillebror och detta hade jag ingen kännedom/kunskap om. Därför har det för egen del blivit väldigt påtagligt nu på senare tid. 

Sedan så ska jag ärligt erkänna att jag sover väldigt lätt och med tanke på att han har mycket sena vanor så blir jag väckt stup i ett och när jag har blivit väckt en gång så har jag otroligt svårt att somna om. Vi har tjatat jätte mycket om att han måste komma in i vår rytm och rutiner men utan resultat. Sömnen har påverkat mig och jobbet. 

Har du lust att utveckla ditt resonemang och hur du tänker?

Hur ser ert sexliv ut? I vilken utsträckning är ni ett par eller har ni fastnat i föräldrarollen där ni även beter er som föräldrar år varandra och tar beslut över varandras huvud? Hon verkar ju behandla dig som sitt äldsta barn iaf eftersom du själv skriver att hon tog beslutet utan att involvera dig.

Av någon anledning gör din fru ett medvetet eller omedvetet val att ha sonen nära och vara kvar i sin mammaroll. Kanske vet hon inte vad hon ska göra med tomheten när sonen lämnar? Det är hon som mest behöver ha honom, inte tvärtom. En vuxen kvinna sparkar ut vuxna ungar ur boet.

Två vuxna hanar delar aldrig på ett revir/hem, så om hon ser dig som ett av sina barn, alltså inte man enough.

Och du finner dig i det, eller hur?

Det låter så primitivt när du skriver om hanar och revir.. Det här är ju civiliserade människor vi pratar om!