Oetiskt med äggdonation

Isf är ju surrogatmammorna i Indien också de biologiska mammorna trots att barnet inte bär deras gener?

I Sverige, ja. Jag har läst artiklar om svenska kvinnor som åkt till Danmark eller andra länder med annan lagstiftning, för att de vill ha en anonym donator.

Som jag skrev ovan har det här med anonyma donatorer debatterats, just eftersom man anser att det inte är i barnens intresse med anonymitet.

Dessutom, om man ska gå på en av de studier jag läste i samband med denna tråd, så är 18 år för sent för att få reda på detta. Som jag skrev så säger den studien att de som fick reda på att de blivit till via donation som små, hade mycket lättare att acceptera detta, än de som fick reda på det i tonåren eller senare.

En annan dimension av detta, är de idag väldigt lätta DNA-testerna som finns tillgängliga för privatpersoner, och de databaser som byggs upp kring detta. Det gör att även om donatorn är anonym, så kan de hittas via dessa databaser om någon släkting till dem lagt upp sin information där.

Jag bär hellre någon annans embryo (med någon annans ägg och spermier), föder fram det och ger bort det till de biologiska föräldrarna - än att donera mina egna ägg - MINA gener.

Jag skulle aldrig kunna leva med att jag har barn där ute som jag inte känner. För det ÄR mina barn om det är mina ägg. De barnen har lika mycket genetik från mig som mitt eget barn har.

Så mycket hellre är jag surrogat än äggdonator.

En annan tanke är ju t ex om ett vitt par får ägg och spermier från ett svart par skulle ni då också tycka att de är biologiska föräldrar trots att barnen skulle bli svarta?

Väljer man som vitt par medvetet ut ägg och spermier från vita personer med exakt samma ursprungsland med tanken att barnen då skulle kunna "likna" dem själva..Förstår ju att så är fallet men resonemanget att man är barnets biologiska förälder gäller det endast om man tar ägg från en person med samma "ursprung"?. Var går gränsen för detta? Poängen är ju att det är en annan persons gener man bär på oavsett ursprung. Man kan ju knappast vara mer biologisk förälder för att man bär på någon av samma "ursprungs" gener.

Att vara biologisk mamma är ju inte en fråga om tyckande. Om min kropp är gravid och föder ett barn är barnet rent biologiskt mitt. Har jag genomgått ÄD/ED rent juridiskt också. Det är som det är och helt odiskutabelt. Surrogatmammor är också biologiska mammor. Sällan genetiska däremot och beroende på lagstiftning i olika länder inte juridiska mammor. Inte sen allt lagligt gått igenom i alla fall. Då har de inga rättigheter och är ju i praktiken inte mammor i den bemärkelsen vi menar mammor. Jag vet för lite för att uttala mig om huruvida alla surrogatmammor i alla länder kan ångra sig och behålla barnet rent juridiskt. Det är en annan diskussion. 

Det finns nåt som heter epigenetik. Mycket intressant och bara i början av forskningen. Det innebär kortfattat att jag som bär ett foster kommer sätta spår i hur barnet blir även om barnet inte genetiskt är mitt. Om en annan kvinna burit barnet hade barnet blivit annorlunda. Det är alltså själva miljön i min livmoder och min moderkaka som påverkar hur barnet blir och inte enbart generna från ägget och spermierna. 

Vad gäller utseende kvittade det för oss. Våra barn liknar inte oss, en har annan ögonfärg. De flesta väljer donatorer som liknar dem, men inte alla. De flesta kliniker väljer donatorer som har samma hudfärg, men det finns ÄD-mammor med barn av annan hudfärg. Jag ser inte skillnaden mot att ett par som adopterat får ett barn av annan hudfärg och ögonfärg.

Känner att detta får bli mitt sista inlägg. Ts och andra som tvärsäkert uttalar sig har garanterat aldrig varit ofrivilligt barnlösa i åratal, kämpat med IVF.er och hormoner och sprutor och haft missfall på missfall och sett andra runt om en få barn efter barn efter barn och själv står man där utan med en gränslös sorg inom sig. Att då efter massor med år äntligen få barn och få uppleva den enorma lyckan det kommer ni aldrig fatta.

Vilken orimlig vikt folk lägger vid sina och andras gener.... känns helt galet att gener på någotvis skulle trumfa relationer.

Känns väldigt ytligt på nåt vis.

Undrar om det är samma typ av människor som säger att om de fick veta att deras femåring blivit förväxlad på BB så skulle de vilja byta tillbaks.

Fanns en sådan tråd för ett tag sedan och jag var fullständigt chockad över hur många föräldrar som skulle vilja byta bort det barn som de trott var sitt under många år.

Detta har väl ändå inte med saken att göra överhuvudtaget? Ingen i tråden är emot ägg/spermiedonationer. Endast emot om barnet inte får tillgång till information om donatorn.

Ytligt? Kanske, men för mig känns det snarare djupt. Släktskap är för många människor mycket starka band. Även om jag personligen känner att nära relationer är viktigare än att man är släkt så kan jag mycket väl förstå att man vill känna till sina släktingar, se skillnader och likheter, och eventuellt skapa nära relationer även till dem.
Mitt syskon är viktigt, och hade jag i vuxen ålder fått reda på att jag har ett hittills okänt halvsyskon skulle jag gärna lära känna det.

Vi är formade av både arv och miljö. Arvet kanske är mest tydligt i själva utseendet, men det finns också exempel på nära släktingar (syskon/barn/föräldrar) som vuxit upp skilda från varandra och i vuxen ålder träffas och då noterar hur lika de är vad gäller kroppsspråk, uttryck, känsloregister osv.

Bara fenomenet släktforskare (som det finns rätt gott om) visar att det kan finnas ett väldigt starkt driv att ta reda på mer om dem man är genetiskt närmast.

Självklart finns det också de människor som fullkomligt struntar i sin genetiska bakgrund, men jag tycker inte man kan ta för givet att just alla donerade ägg/spermier tillhör dessa människor.

Personligen har jag både gett och tagit emot blod. Jag är uppsatt som organdonator och skulle inte tveka att ta emot ett organ om jag behövde. Däremot skulle jag aldrig donera mitt genetiska barn till någon annan. För mig vore det som att ge bort mitt eget barn. Huruvida jag skulle kunna ta emot ett donerat ägg eller inte har jag aldrig behövt fundera över. Jag tror inte jag skulle göra det, men har inte varit med om förtvivlad barnlöshet. Skulle jag tagit emot ett donerat ägg skulle jag självklart vilja att mitt barn när det vuxit upp har möjlighet att få reda på mer om donatorn, samt även träffa denna och eventuella halvsyskon, halvkusiner, genetiska äldre släktingar osv.

Du kan vara lugn, ingen har sagt att gener trumfar relationer. Tror du det, då har du missförstått ganska rejält det som sagts.

Det som har sagts, det är att gener är en del av människors identitet, och att förneka detta går emot gängse kunskap.