Oetiskt med äggdonation

Äggdonation vet jag inte, men spermiedonation går väl att spåra? Om det skett genom en klinik så registreras ju donatorn och barnet har rätten att kontakta dem och få reda på vem den biologiska fadern är.

Är inte hundra, vet inte vad jag skall googla på för källa, men känner mig hyfsat säker på att det är så.

Det spelar ingen roll. Barnet blir lidande. På vilket sätt är mitt synsätt problematisk enligt dig? Barn har rätt till sitt ursprung punkt.

Ursökta men vadå du har inget emot? Det är ens jäkla skyldighet som mottagare av någon annans ägg! Barn är inga leksaker som är till för att tillfredsställa någon vuxen. Barn är egna individer, anser att det är du som har en mycket konstig syn på släktskap där barnets bästa kommer sist.

Tror och hoppas gör man i kyrkan. Barn har rätt att känna till sitt ursprung lite mer ingående än så.

Man anpassar väl det efter barnets ålder. Steg 1 är att förklara hur barn blir till, sedan gå inpå hur just detta barn kom till. Barnen har ju rätt att få veta sitt genetiska ursprung vid svensk donation idag, men det stoppar ju inte föräldrar från att eventuellt hålla tyst - tyvärr.

Så vidrigt.

Nej jag har inget emot att barnet får reda på att det skett en donation. Jag tycker det är bra. Släktskap är korrekt uppfattat något som jag anser är ganska irrelevant. Det finns många många andra saker som gör relationer och familjer viktigare än just vilka gener folk delar. Jag tycker å andra sidan att din syn på just det genetiska släktskapet är väldigt överdrivet. Känner du ens några människor som kommit till via donation?

Jag håller med. Det är djupt oetiskt. Jag tycker att det borde vara förbjudet att skapa barn med donerade könsceller överhuvudtaget, av en massa skäl, som att barn har rätt att växa upp med sina riktiga föräldrar (om det inte föreligger misshandel eller missbruk, eller i fråga om U-länder stor fattigdom), och att känna sitt ursprung. Båda dessa punkter står t.o.m. i Barnkonventionen, som skulle vara lag i Sverige nu - men uppenbarligen inte är det, eftersom det här fortfarande tillåts. Personligen tycker jag också att det känns som att skapa "Frankensteins monster". Det för för långt ifrån de naturliga livsprocesserna.

...och ett möte med den riktiga mamman/pappan när barnet fyllt 18, kompenserar naturligtvis inte för någonting alls! Det kan i stället bli en svår chock, när personen inte är intresserad av vidare kontakt med en... och hans/hennes egen familj, blir kanske rädda att man är ute efter arvet. Sådana saker. Man ska inte tro att människor kan vara rationella, i en sådan känslosam situation.

Dessutom tycker jag att äggdonation är snäppet värre än spermiedonation, på grund av att det ändå har funnits ett stort antal människor i alla tider, som inte har vetat vem fadern är, eller som har trott att fel man är fadern. Detta ingår så att säga i den normala mänskliga erfarenheten. MEN människor (förutom hittebarn) har i alla fall alltid kunnat vara säkra på att mamma är mamma. (OK i en del ovanliga fall har mamma varit mormor, för att mormodern har tagit över en bebis från en ung dotter som blivit oönskat gravid, på den tiden då det var en skam. Men även i dessa fallet växte barnen i alla fall upp med sina riktiga släktingar.)

Men nu kommer människor att grubbla, trots att de har foton på sin mamma med sig själv i famnen i sängen på BB... för det är inte säkert att hon är den riktiga mamman i alla fall. Det skapar en stor osäkerhet. 

Håller med. Med det resonemanget, bör man ju även förlåta de barnlösa kvinnor som stjäl bebisar? Det är ju så synd om dem. Kanske till och med de barnlösa kvinnor som mördar en höggravid kvinna och skär ut hennes foster och stjäl det? Hormonerna svallar; de kan inte rå för att de måste ta till sådana åtgärder!

Biologiskt släktskap är viktigare för vissa än för andra, men förr eller senare brukar adopterade/donationsbarn börja grubbla över detta. Finns massor av berättelser på nätet, om du googlar lite. Ungdomar som berättar att de alltid känt sig "halva". Att de inte förstått varför de har den här stora näsan, eller den här konstiga allergin, eller den här psykiska känsligheten, eller den starka längtan att utöva musik när ingen annan i familjen eller släkten (som de känner den) har den - och därför inte heller kan förstå. De kan inte "spegla sig i" någon.

Det finns även berättelser om donatorer som har börjat grubbla, börjat oroa sig för om de har barn därute, och hur dessa barn har det. Att inte kunna hjälpa, om det är så att de blir illa behandlade. Ofta kommer dessa tankar när donatorn får sina egna barn. Då fattar de att det inte bara är några celler de har gett bort - utan sitt egna barn, som skulle ha varit ett halvsyskon till de barn som han eller hon fått nu inom äktenskapet.