Orkar inte längre
Hej!
Jag är en man på 36 år. Jag lever i ett destrukrivt samboförhållande sedan 13 år tillbaka. Vi har 6 barn mellan 1 och 14.
Min sambo har asperger syndrom och är mentalt på en mycket lägre nivå än jag vilket gör att jag inte får något intellektuellt utbyte av henne.
Hon förstår inte vanliga saker som normalbegåvade förstår. Hon kan inte sköta sin egen ekonomi. Hon vet inte hur man byter en glödlampa och hur man ändrar hdmi på rvn. Hon vet knappt vad de olika instanserna och myndigheterna är i ett samhälle.
Hon överlåter allt åt mig. Jag fick sköta hela dödsboet efter hennes far osv.
Hon har varit arbetslös hela sitt liv och med tanke på våra 6 barn har hon hittills levt på grundarvodet från föräldrapenning. Hon hade inte vetat hur det fungerar att sköta ett jobb.
Själv är jag egenföretagare och drar in all kosing till familjen.
Hon är inne i en depression och har varit det under lång tid, där hon inte gör mycket alls. Hon sköter tvätten och gör enkla grejer som att byta blöjor på barnen och ammar, men allt övrigt gällande husgöromål får jag göra.
Jag sköter hennes ekonomi, jag gör maten när jag kommer hem från jobbet då hon inte ens förberett något. Jag städar hela huset, gör läxor med barnen, kör dem till aktiviteter, sköter trädgården, diskar.. Ja i princip allt.
Hon har inget körkort så jag får köra henne överallt, hämta paket åt henne osv. Hon har social fobi och vågar inte ens gå in och handla i affärer själv så det får jag göra.
Hon är nedstämd och ledsen hela tiden och ligger för det mesta i sängen och vilar.
Mycket tråkigt har hänt i hennes liv, hennes mor dog när hon var 11 år. Hennes pappa dog också nyligen, och hennes andra släktingar hör aldrig av sig.
Hon har blivit väldigt intresserad av en förskolelärare som hon försöker bli vän med, hon säger att det är "vänskap vid första ögonkastet " och det är en slags besatthet hon har av henne. Förskoleläraren visar inget intresse tillbaka och har nekat flera gånger när hon frågat om fika och dylikt. Varje gång när hon visar ointresse mot henne så deppar hon ihop och gör ingenting. Tror det är att hon saknar en modersgestalt och försöker ersätta det med henne.
Hon påstår att hon inte kan leva utan denne person i sitt liv.
Hon vägrar söka hjälp, varje gång jag ber henne så säger hon bara att den enda hon vill prata med är denna kvinna och att så fort de blir vänner kommer allt bli bra.
Detta tar hårt på mitt psyke. Medicinerar med högsta dosen citalopram.
Tilläggas kan att jag inte har känslor kvar för henne. Enbart irritation.. jag attraheras inte heller av henne sexuellt.
Att lämna henne är ju inte heller ett alternativ då familjen skulle slitas isär. Hon har inte den erfarenheten/orken/kunskapen som krävs att sköta ett eget hem. Sen finns risken att hon hade gjort något dumt och det vill jag inte ha på mitt samvete.
Hon påstår att hon älskar mig, och hon säger att hon ska försöka bättra sig.. men det känns hopplöst. Livet glider mig förbi..
Vad ska jag göra??