mson

Thu 27 May 2021 16:47

187 svar

Orkar inte längre

Hej!

Jag är en man på 36 år. Jag lever i ett destrukrivt samboförhållande sedan 13 år tillbaka. Vi har 6 barn mellan 1 och 14.

Min sambo har asperger syndrom och är mentalt på en mycket lägre nivå än jag vilket gör att jag inte får något intellektuellt utbyte av henne.

Hon förstår inte vanliga saker som normalbegåvade förstår. Hon kan inte sköta sin egen ekonomi. Hon vet inte hur man byter en glödlampa och hur man ändrar hdmi på rvn. Hon vet knappt vad de olika instanserna och myndigheterna är i ett samhälle.

Hon överlåter allt åt mig. Jag fick sköta hela dödsboet efter hennes far osv.

Hon har varit arbetslös hela sitt liv och med tanke på våra 6 barn har hon hittills levt på grundarvodet från föräldrapenning. Hon hade inte vetat hur det fungerar att sköta ett jobb.

Själv är jag egenföretagare och drar in all kosing till familjen.

Hon är inne i en depression och har varit det under lång tid, där hon inte gör mycket alls. Hon sköter tvätten och gör enkla grejer som att byta blöjor på barnen och ammar, men allt övrigt gällande husgöromål får jag göra.

Jag sköter hennes ekonomi, jag gör maten när jag kommer hem från jobbet då hon inte ens förberett något. Jag städar hela huset, gör läxor med barnen, kör dem till aktiviteter, sköter trädgården, diskar.. Ja i princip allt.

Hon har inget körkort så jag får köra henne överallt, hämta paket åt henne osv. Hon har social fobi och vågar inte ens gå in och handla i affärer själv så det får jag göra.

Hon är nedstämd och ledsen hela tiden och ligger för det mesta i sängen och vilar.

Mycket tråkigt har hänt i hennes liv, hennes mor dog när hon var 11 år. Hennes pappa dog också nyligen, och hennes andra släktingar hör aldrig av sig.

Hon har blivit väldigt intresserad av en förskolelärare som hon försöker bli vän med, hon säger att det är "vänskap vid första ögonkastet " och det är en slags besatthet hon har av henne. Förskoleläraren visar inget intresse tillbaka och har nekat flera gånger när hon frågat om fika och dylikt. Varje gång när hon visar ointresse mot henne så deppar hon ihop och gör ingenting. Tror det är att hon saknar en modersgestalt och försöker ersätta det med henne.

Hon påstår att hon inte kan leva utan denne person i sitt liv.

Hon vägrar söka hjälp, varje gång jag ber henne så säger hon bara att den enda hon vill prata med är denna kvinna och att så fort de blir vänner kommer allt bli bra.

Detta tar hårt på mitt psyke. Medicinerar med högsta dosen citalopram.

Tilläggas kan att jag inte har känslor kvar för henne. Enbart irritation.. jag attraheras inte heller av henne sexuellt.

Att lämna henne är ju inte heller ett alternativ då familjen skulle slitas isär. Hon har inte den erfarenheten/orken/kunskapen som krävs att sköta ett eget hem. Sen finns risken att hon hade gjort något dumt och det vill jag inte ha på mitt samvete.

Hon påstår att hon älskar mig, och hon säger att hon ska försöka bättra sig.. men det känns hopplöst. Livet glider mig förbi..

Vad ska jag göra??

Anonym (H)

Tue 1 Jun 2021 20:32

#114

mson skrev 2021-05-31 08:48:38 följande:

Uppdatering: Jag har berättat för min sambo att jag absolut inte vill ha fler barn. men att jag är villig att kämpa för oss, om hon accepterar min vilja. hon bröt ihop totalt, och säger som tidigare, att jag fördärvar hennes liv, och att det aldrig kan bli bra mellan oss om jag inte låter henne ha ett barn till. hon pratar inte med mig, jag fick sova på soffan...

Men nej nej NEJ, ni har redan sex barn för mycket! Eller snarare, du har sju barn. Separera så har du mer tid för de riktiga barnen.

Anonym (H)

Tue 1 Jun 2021 20:37

#115

mson skrev 2021-05-28 11:40:45 följande:

Att hon vill ha fler barn.. dock har den gränsen passerat för mig nu. jag går inte med på det igen, hur mycket hon än tjatar. men nu är vi ju redan i den situationen, med 6 barn.. sist vi hade sex hade jag kondom, men hon blev ändå gravid, vet inte vad som hände.. men hon fick missfall redan innan det ens blev något.. sen dess har jag inte ens vågat ha sex med henne. livrädd helt ärligt..

Hon hade väl gjort hål i kondomen...

Anonym (S)

Tue 1 Jun 2021 20:43

#116

Anonym (Hela sanningen?) skrev 2021-06-01 19:39:22 följande:

Har läst hela tråden, dock i omgångar så kanske minns något fel.

Vill börja med att säga att 6 barn mellan 1 och 14 år är ingen barnlek. Herregud, jag har 2 st i åldern 7 och 12 och är supertrött ibland! I tråden låter det som om TS ägnar mycket tid åt jobb, och att sambon ensam sköter allt som har med barnens skötsel att göra. Tro 17 att hon inte också ringer samtal och byter glödlampor!?

Man måste inte vara allmänbildad och kunna ringa samtal till myndigheter för att vara en bra förälder. Sen låter det lite sådär med fixeringen vid andra personer. Men det framgår faktiskt inte alls i tråden hur hon är med barnen. Hon kanske lagar jättegod mat och ägnar dom massor med uppmärksamhet...inget vi vet.

Det vi vet är att ni har gjort er beroende av varandra. Hon är ekonomiskt beroende av dig, och du hade antagligen aldrig fått ihop tillvaron utan henne. Så gör det bästa av det och var snälla mot varandra.

*Inga fler barn.

*Gör upp en långsiktig plan över hur ni ska kunna gå isär och att båda klarar sig bra, både ekonomiskt och psykiskt. Det kommer kanske krävas att ni hjälps åt under många år framöver. Ni kanske måste hitta en annan lösning under ett antal år. T.ex. en liten övernattningslägenhet där en förälder bor varannan vecka.

*Säkra hennes ekonomiska framtid. Sätter du t.ex in pengar till hennes pension som kompensation för alla år hemma?

*Barnens välmående i fokus. Barn mår bl.a bra av föräldrar som mår bra och är snälla mot varandra och mot barnen. Och de mår bra av närvarande vuxna.

Hoppas det löser sig för er.

Har kollat in i den här tråden emellanåt och jag måste säga att det här inlägget är det bästa, som ser båda sidor, och med de vettigaste råden.

Anonym (Jo)

Tue 1 Jun 2021 20:47

#117

Anonym (Hela sanningen?) skrev 2021-06-01 19:39:22 följande:

Har läst hela tråden, dock i omgångar så kanske minns något fel.

Vill börja med att säga att 6 barn mellan 1 och 14 år är ingen barnlek. Herregud, jag har 2 st i åldern 7 och 12 och är supertrött ibland! I tråden låter det som om TS ägnar mycket tid åt jobb, och att sambon ensam sköter allt som har med barnens skötsel att göra. Tro 17 att hon inte också ringer samtal och byter glödlampor!?

Man måste inte vara allmänbildad och kunna ringa samtal till myndigheter för att vara en bra förälder. Sen låter det lite sådär med fixeringen vid andra personer. Men det framgår faktiskt inte alls i tråden hur hon är med barnen. Hon kanske lagar jättegod mat och ägnar dom massor med uppmärksamhet...inget vi vet.

Det vi vet är att ni har gjort er beroende av varandra. Hon är ekonomiskt beroende av dig, och du hade antagligen aldrig fått ihop tillvaron utan henne. Så gör det bästa av det och var snälla mot varandra.

*Inga fler barn.
*Gör upp en långsiktig plan över hur ni ska kunna gå isär och att båda klarar sig bra, både ekonomiskt och psykiskt. Det kommer kanske krävas att ni hjälps åt under många år framöver. Ni kanske måste hitta en annan lösning under ett antal år. T.ex. en liten övernattningslägenhet där en förälder bor varannan vecka.
*Säkra hennes ekonomiska framtid. Sätter du t.ex in pengar till hennes pension som kompensation för alla år hemma?
*Barnens välmående i fokus. Barn mår bl.a bra av föräldrar som mår bra och är snälla mot varandra och mot barnen. Och de mår bra av närvarande vuxna.

Hoppas det löser sig för er.

Bra inlägg

Anonym (*)

Tue 1 Jun 2021 21:02

#118

Anonym (Hela sanningen?) skrev 2021-06-01 19:39:22 följande:

Har läst hela tråden, dock i omgångar så kanske minns något fel.

Vill börja med att säga att 6 barn mellan 1 och 14 år är ingen barnlek. Herregud, jag har 2 st i åldern 7 och 12 och är supertrött ibland! I tråden låter det som om TS ägnar mycket tid åt jobb, och att sambon ensam sköter allt som har med barnens skötsel att göra. Tro 17 att hon inte också ringer samtal och byter glödlampor!?

Man måste inte vara allmänbildad och kunna ringa samtal till myndigheter för att vara en bra förälder. Sen låter det lite sådär med fixeringen vid andra personer. Men det framgår faktiskt inte alls i tråden hur hon är med barnen. Hon kanske lagar jättegod mat och ägnar dom massor med uppmärksamhet...inget vi vet.

Det vi vet är att ni har gjort er beroende av varandra. Hon är ekonomiskt beroende av dig, och du hade antagligen aldrig fått ihop tillvaron utan henne. Så gör det bästa av det och var snälla mot varandra.

*Inga fler barn.

*Gör upp en långsiktig plan över hur ni ska kunna gå isär och att båda klarar sig bra, både ekonomiskt och psykiskt. Det kommer kanske krävas att ni hjälps åt under många år framöver. Ni kanske måste hitta en annan lösning under ett antal år. T.ex. en liten övernattningslägenhet där en förälder bor varannan vecka.

*Säkra hennes ekonomiska framtid. Sätter du t.ex in pengar till hennes pension som kompensation för alla år hemma?

*Barnens välmående i fokus. Barn mår bl.a bra av föräldrar som mår bra och är snälla mot varandra och mot barnen. Och de mår bra av närvarande vuxna.

Hoppas det löser sig för er.

Så här skriver TS i trådstarten: ?Hon sköter tvätten och gör enkla grejer som att byta blöjor på barnen och ammar, men allt övrigt gällande husgöromål får jag göra.

Jag sköter hennes ekonomi, jag gör maten när jag kommer hem från jobbet då hon inte ens förberett något. Jag städar hela huset, gör läxor med barnen, kör dem till aktiviteter, sköter trädgården, diskar.. Ja i princip allt.?

Så nej, hon sköter inte ensam allt som har med barnen att göra. Hon tvättar, ammar och byter blöjor. Allt annat i hushållet gör TS, inklusive hjälper barnen med läxorna och kör dem till aktiviteter, vilket ju är sådant som har med barnens skötsel att göra. Och vad spelar det för roll om hon kan laga god mat om hon aldrig lagar mat? Det är ju TS som lagar maten när han kommer hem från jobbet. Sedan är det ju inte bara barnen man behöver lägga tid på i ett hem. Det är ju massor av andra saker, som städa, diska, sköta trädgården, sköta ekonomin osv. Allt sånt får ju TS göra, utöver att han jobbar och sköter en massa med barnen. Och dessutom måste han ta ansvar för sin sambo, för att hon är helt hjälplös och inte kan ta ansvar för sin ekonomi, ringa myndigheter eller söka jobb. Att vara en bra förälder handlar inte bara om att ge sina barn mycket kärlek och uppmärksamhet. Det handlar också om att försörja sina barn, dvs. ge dem allt materiellt de behöver. Hur ska man kunna det om man inte klarar av att sköta sin ekonomi eller ha ett jobb? Om man inte kan vara en vuxen människa med allt ansvar som det innebär, så bör man inte skaffa barn. Det är inte ok att lämpa över hela det ansvaret på den andra föräldern.

Anonym (Stina)

Tue 1 Jun 2021 21:10

#119

mson skrev 2021-06-01 16:55:40 följande:

Har försökt, men man kan ju inte direkt tvinga henne. hon vägrar ta emot hjälp av vården..

Och gällande sterilisering så har jag tänkt tanken.. men att låta henne gå och hoppas och tro för evigt och hålla en sådan sak hemligt för henne vet jag inte om jag klarar. jag har alltid varit extremt fertil eller vad man säger, nästan alltid blivit barn på första eller andra försöket, tids nog kommer hon förstå oavsett.

Du behöver inte låta henne vänta och hoppas. Du kan helt enkelt berätta för henne när det är gjort. Så får hon bli arg då.

Du kanske i efterhand kan få henne att förstå med rationella argument? Du säger ju att barn är hennes specialintresse så kanske kan argumentet att det är dåligt för barn att komma till världen oönskade ta skruv?

Men egentligen är det ju inte där du ska lägga energin utan du ska ta kontakt med socialtjänsten och säga att ni har sex barn, du har ingen möjlighet att vara hemma med dem, och viktiga bitar i deras omvårdnad försummas pga mammans funktionshinder. Berätta även att hon vill skaffa fler barn.

Poängtera att DU behöver hjälp. Om mamman vägrar ta emot hjälp så får du göra det.

Jag har själv barn med en man med Aspergers. Vi är separerade och det har varit TUNGT. det har varit många år där jag försökt nå fram med argument, försökt berätta hur jag känner, hur barnen känner osv ? men det är som att tala med en vägg. Så jag har lagt ner allt sånt. Jag meddelar vad han måste göra (vilket är extremt lite då jag får ta allt som har att göra med barnens omvårdnad, kontakter med skola och vård, alla samtal, all planering osv osv) och då gör han gärna det.

Jag tycker du ska förbereda dig på en separation och fundera på hur du ska lösa det. För dina barn har EN förälder som kan ta hand om dem. Mamman får du se som en viktig person i deras liv som kan ge dem vissa saker men inte allt.

En fråga: vad vet barnen om mammans diagnos?

mson

Tue 1 Jun 2021 21:12

#120

Anonym (Hela sanningen?) skrev 2021-06-01 19:39:22 följande:

Har läst hela tråden, dock i omgångar så kanske minns något fel.

Vill börja med att säga att 6 barn mellan 1 och 14 år är ingen barnlek. Herregud, jag har 2 st i åldern 7 och 12 och är supertrött ibland! I tråden låter det som om TS ägnar mycket tid åt jobb, och att sambon ensam sköter allt som har med barnens skötsel att göra. Tro 17 att hon inte också ringer samtal och byter glödlampor!?

Man måste inte vara allmänbildad och kunna ringa samtal till myndigheter för att vara en bra förälder. Sen låter det lite sådär med fixeringen vid andra personer. Men det framgår faktiskt inte alls i tråden hur hon är med barnen. Hon kanske lagar jättegod mat och ägnar dom massor med uppmärksamhet...inget vi vet.

Det vi vet är att ni har gjort er beroende av varandra. Hon är ekonomiskt beroende av dig, och du hade antagligen aldrig fått ihop tillvaron utan henne. Så gör det bästa av det och var snälla mot varandra.

*Inga fler barn.

*Gör upp en långsiktig plan över hur ni ska kunna gå isär och att båda klarar sig bra, både ekonomiskt och psykiskt. Det kommer kanske krävas att ni hjälps åt under många år framöver. Ni kanske måste hitta en annan lösning under ett antal år. T.ex. en liten övernattningslägenhet där en förälder bor varannan vecka.

*Säkra hennes ekonomiska framtid. Sätter du t.ex in pengar till hennes pension som kompensation för alla år hemma?

*Barnens välmående i fokus. Barn mår bl.a bra av föräldrar som mår bra och är snälla mot varandra och mot barnen. Och de mår bra av närvarande vuxna.

Hoppas det löser sig för er.

Jag ägnar inte särskilt mycket tid på jobbet. Jobbar bara kontorstid 8-17 då jag följer kundernas tider och sällan ligger efter i arbetet. Kanske ganska unikt för att vara egenföretagare. Jag är dessutom väldigt flexibel då jag styr arbetet själv. Varje vecka är det i genomsnitt minst ett besök hos antingen BVC, tandläkare, logoped eller annat relaterat till barnen, och eftersom jag är den enda med körkort i en ort på landsbygden så är det jag som får köra.. Så rimligen jobbar jag mindre än en vanlig genomsnittlig anställd.

Det enda min sambo gör är att ge barnen mellanmål, byter blöjor, löser konflikter osv,

och det bara halva dagarna då alla är på skola/dagis till 13 förutom 1 åringen. jag kommer hem på luncherna och gör lunchen varje dag till och med, så inte ens det gör hon.

Anonym (Hela sanningen?)

Tue 1 Jun 2021 21:17

#121

Beaniee skrev 2021-06-01 20:16:55 följande:

Säkra hennes ekonomiska framtid? Varför i allsindar skulle han göra det?

Vuxna människor har ett eget ansvar att ta ansvar för att försörja sig själva.

Det är ingen rättighet att bli ekonomisk sponsrad av sin resp.

Han säger själv att hon inte ens orkar hämta sina paket, inte gör något hemma. Hon låter som en parasit alt. djup deprimerad. Varför ska han ta hand om henne?

Hon får ju söka vård i så fall!

Tja...för att man inte är typ ond? För att man har valt att leva med en annan person och månar om henne trots allt? Men alla väljer ju förstås sin väg i livet. Vuxna människor har ju också ett ansvar att ta hand om sina barn, vilket mamman verkar ha stått för. Så de har väl antagligen bidragit med lika mycket ansvar var. Personligen hade jag varit helt färdig om jag hade varit hemma på heltid med barn i 14 år.

Anonym (Hela sanningen?)

Tue 1 Jun 2021 21:28

#122

mson skrev 2021-06-01 21:12:30 följande:

Jag ägnar inte särskilt mycket tid på jobbet. Jobbar bara kontorstid 8-17 då jag följer kundernas tider och sällan ligger efter i arbetet. Kanske ganska unikt för att vara egenföretagare. Jag är dessutom väldigt flexibel då jag styr arbetet själv. Varje vecka är det i genomsnitt minst ett besök hos antingen BVC, tandläkare, logoped eller annat relaterat till barnen, och eftersom jag är den enda med körkort i en ort på landsbygden så är det jag som får köra.. Så rimligen jobbar jag mindre än en vanlig genomsnittlig anställd.

Det enda min sambo gör är att ge barnen mellanmål, byter blöjor, löser konflikter osv,

och det bara halva dagarna då alla är på skola/dagis till 13 förutom 1 åringen. jag kommer hem på luncherna och gör lunchen varje dag till och med, så inte ens det gör hon.

Det låter verkligen som en tuff situation för er alla! Förstår verkligen om ni är helt slutkörda båda två. Har ni någonsin egentid? Är hon hemifrån ensam någon gång? Är du någonsin ensam hemma?

Det är lätt att hamna i ett sluttande plan där man bara tar energi från varandra, aldrig ger...och där verkar ni ha hamnat. Jag håller verkligen med dom som tycker att ni borde försöka separera. Ni skulle antagligen hitta ny kraft båda två om ni fick mer chans till återhämtning och eget liv.

Håller också med dom som säger till dig att sterilisera dig. Ett till barn skulle inte vara bra.

Försök tänk lite vidare...hur skulle ni kunna lösa det utan en traditionell separation (eftersom ingen av er skulle klara det speciellt bra)?

Och om det är precis så illa som du beskrivet det, m.a.o. ren misär, så behöver du ta hjälp från socialtjänsten. De kommer antagligen se det som något positivt om ni söker hjälp själva.

Anonym (Stina)

Tue 1 Jun 2021 21:28

#123

mson skrev 2021-06-01 21:12:30 följande:

Jag ägnar inte särskilt mycket tid på jobbet. Jobbar bara kontorstid 8-17 då jag följer kundernas tider och sällan ligger efter i arbetet. Kanske ganska unikt för att vara egenföretagare. Jag är dessutom väldigt flexibel då jag styr arbetet själv. Varje vecka är det i genomsnitt minst ett besök hos antingen BVC, tandläkare, logoped eller annat relaterat till barnen, och eftersom jag är den enda med körkort i en ort på landsbygden så är det jag som får köra.. Så rimligen jobbar jag mindre än en vanlig genomsnittlig anställd.

Det enda min sambo gör är att ge barnen mellanmål, byter blöjor, löser konflikter osv,

och det bara halva dagarna då alla är på skola/dagis till 13 förutom 1 åringen. jag kommer hem på luncherna och gör lunchen varje dag till och med, så inte ens det gör hon.

Då kan du ju faktiskt fixa detta själv om du skulle separera. 8-17 är det många ensamstående som jobbar. Tungt men det är nog tyngre att ha det som du har det.

Orkar inte längre

INNEHÅLL