Orkar inte längre

Fast det handlar inte bara om vad hon kan och inte kan göra, utan vad hon förstår och inte förstår.  det går inte att ha en normal konversation om vuxensaker med henne, för hon förstår ingenting.. skulle jag tex nämna ett namn, "Abraham Lincoln" eller "Heinrich Himmler", så vet hon inte vem det är.. hon påstår att hon inte ens hört namnen..  Hon förstår inte att socialförsäkringar kommer från skatter som vi andra betalar.  hon resonerar liksom som att alla människor som inte vill jobba kan väl få pengar ändå.. att alla borde kunna få välja själv om man vill joba. hon förstår inte hur det hänger ihop.  hon förstår inte kollektivet o.s.v...    jag slutar aldrig förundas.  det är inte bara social fobi det har o göra med...

Förstod mig inte riktigt på din text. vad är det du insinuerar?, att jag ska vara kvar,  sterilisera mig och skita i hennes känslor för barnens bästa?..  det är väl om något då barnen blir lidande. (och jag såklart) om hon upphör att fungera som människa och faller ännu mer djupare ner i sina tankar och depression..

Hon har gjort det mycket klart för mig att det aldrig kommer fungera mellan oss om vi inte får ett barn till och att hon kommer vara för evigt olycklig, och inte orka med något.

Länge har jag gått med på massa saker hon velat bara för att behålla husfriden. men det är stopp med det.. jag har äntligen börjat bli ärlig både mot mig själv och henne.. jag tänker inte gå med på fler barn, det är 100%.

problemet är att hon vägrar ta emot någon hjälp mot hennes känsloutbrott..   Hon vägrar psykolog, hon vägrar boendestöd, hon vägrar prata med någon överhuvudtaget.

Hon var 19 när vi blev ihop.  man förväntar sig inte så mycket av en 19 åring.  tänkte hon behövde tid att mogna. upplevde henne bara som lite blyg och tillbakadragen. jag vet att hon aldrig haft så mycket vänner och bott med sin farsa hela livet ute på landet. vi pratade mest om världsliga saker då, och filosoferade inte direkt, det gör man sällan i den åldern.  det är allteftersom tiden gått som jag förstått att det inte bara handlade om det. men eftersom vi fick barn ganska tidigt så..

Så hon har i princip tvingat dig att skaffa fler barn med henne? Det är ju helt sjukt. Du är medberoende och behöver komma bort från henne. Ni har ingen parrelation, utan du har rollen som hennes vårdare. Det är inte sunt. Och som sagt, självklart behöver hon hjälp, men det är inte rättvist mot dig att du ska ta allt ansvar för henne. Du har tappat känslorna och attraktionen för henne. Vad finns det då för anledning att fortsätta relationen? Jag förstår att det låter väldigt hårt att lämna någon som är deprimerad, men man kan inte vara tillsammans med någon bara för att vara snäll. Och vem vet hur länge hennes depression fortsätter? 10 år? 20 år? Ska du slösa bort hela återstoden av ditt liv på att vara hennes vårdare? Jag tycker som sagt att du ska lämna, men du kan också hjälpa henne att söka hjälp.

Hon var 19 när vi blev ihop.  man förväntar sig inte så mycket av en 19 åring.  tänkte hon behövde tid att mogna. upplevde henne bara som lite blyg och tillbakadragen. jag vet att hon aldrig haft så mycket vänner och bott med sin farsa hela livet ute på landet. vi pratade mest om världsliga saker då, och filosoferade inte direkt, det gör man sällan i den åldern.  det är allteftersom tiden gått som jag förstått att det inte bara handlade om det. men eftersom vi fick barn ganska tidigt så..