mson

Thu 27 May 2021 16:47

187 svar

Orkar inte längre

Hej!

Jag är en man på 36 år. Jag lever i ett destrukrivt samboförhållande sedan 13 år tillbaka. Vi har 6 barn mellan 1 och 14.

Min sambo har asperger syndrom och är mentalt på en mycket lägre nivå än jag vilket gör att jag inte får något intellektuellt utbyte av henne.

Hon förstår inte vanliga saker som normalbegåvade förstår. Hon kan inte sköta sin egen ekonomi. Hon vet inte hur man byter en glödlampa och hur man ändrar hdmi på rvn. Hon vet knappt vad de olika instanserna och myndigheterna är i ett samhälle.

Hon överlåter allt åt mig. Jag fick sköta hela dödsboet efter hennes far osv.

Hon har varit arbetslös hela sitt liv och med tanke på våra 6 barn har hon hittills levt på grundarvodet från föräldrapenning. Hon hade inte vetat hur det fungerar att sköta ett jobb.

Själv är jag egenföretagare och drar in all kosing till familjen.

Hon är inne i en depression och har varit det under lång tid, där hon inte gör mycket alls. Hon sköter tvätten och gör enkla grejer som att byta blöjor på barnen och ammar, men allt övrigt gällande husgöromål får jag göra.

Jag sköter hennes ekonomi, jag gör maten när jag kommer hem från jobbet då hon inte ens förberett något. Jag städar hela huset, gör läxor med barnen, kör dem till aktiviteter, sköter trädgården, diskar.. Ja i princip allt.

Hon har inget körkort så jag får köra henne överallt, hämta paket åt henne osv. Hon har social fobi och vågar inte ens gå in och handla i affärer själv så det får jag göra.

Hon är nedstämd och ledsen hela tiden och ligger för det mesta i sängen och vilar.

Mycket tråkigt har hänt i hennes liv, hennes mor dog när hon var 11 år. Hennes pappa dog också nyligen, och hennes andra släktingar hör aldrig av sig.

Hon har blivit väldigt intresserad av en förskolelärare som hon försöker bli vän med, hon säger att det är "vänskap vid första ögonkastet " och det är en slags besatthet hon har av henne. Förskoleläraren visar inget intresse tillbaka och har nekat flera gånger när hon frågat om fika och dylikt. Varje gång när hon visar ointresse mot henne så deppar hon ihop och gör ingenting. Tror det är att hon saknar en modersgestalt och försöker ersätta det med henne.

Hon påstår att hon inte kan leva utan denne person i sitt liv.

Hon vägrar söka hjälp, varje gång jag ber henne så säger hon bara att den enda hon vill prata med är denna kvinna och att så fort de blir vänner kommer allt bli bra.

Detta tar hårt på mitt psyke. Medicinerar med högsta dosen citalopram.

Tilläggas kan att jag inte har känslor kvar för henne. Enbart irritation.. jag attraheras inte heller av henne sexuellt.

Att lämna henne är ju inte heller ett alternativ då familjen skulle slitas isär. Hon har inte den erfarenheten/orken/kunskapen som krävs att sköta ett eget hem. Sen finns risken att hon hade gjort något dumt och det vill jag inte ha på mitt samvete.

Hon påstår att hon älskar mig, och hon säger att hon ska försöka bättra sig.. men det känns hopplöst. Livet glider mig förbi..

Vad ska jag göra??

mson

Tue 1 Jun 2021 16:55

#93

Mittra skrev 2021-06-01 14:18:34 följande:

Hej!

Jag tycker att du ska hjälpa din sambo att få kontakt med sjukvården då det verkar som att hon har en depression. Depression medför att man känner sig orkeslös och såklart ledsen.

Du borde boka tid för sterilisering. Efter sterilisering kommer du fortfarande kunna få stånd och utlösning precis som vanligt.

Detta berättar du inte för din sambo. När hon vill ha fler barn kan du gå med på att försöka, det kommer inte att bli någon mer graviditet.

Vänliga hälsningar

Har försökt, men man kan ju inte direkt tvinga henne. hon vägrar ta emot hjälp av vården..

Och gällande sterilisering så har jag tänkt tanken.. men att låta henne gå och hoppas och tro för evigt och hålla en sådan sak hemligt för henne vet jag inte om jag klarar. jag har alltid varit extremt fertil eller vad man säger, nästan alltid blivit barn på första eller andra försöket, tids nog kommer hon förstå oavsett.

Anonym (F)

Tue 1 Jun 2021 17:02

#94

mson skrev 2021-06-01 16:55:40 följande:

Har försökt, men man kan ju inte direkt tvinga henne. hon vägrar ta emot hjälp av vården..

Och gällande sterilisering så har jag tänkt tanken.. men att låta henne gå och hoppas och tro för evigt och hålla en sådan sak hemligt för henne vet jag inte om jag klarar. jag har alltid varit extremt fertil eller vad man säger, nästan alltid blivit barn på första eller andra försöket, tids nog kommer hon förstå oavsett.

Eftersom du planerar att fortsätta ha sex med henne?

Och fortsätta låta henne tro att det blir barn nummer 7?

Istället för att sluta tro att någon här på forumet eller du själv kan trolla med knäna och tro att hon kommer ändra sig utan väldigt obekväma åtgärder?

Det här blir bara konstigare och konstigare.

mson

Tue 1 Jun 2021 17:03

#95

AndreaBD skrev 2021-06-01 13:49:32 följande:

Det är läge att ställa krav på henne. Fattar hon inte om man verkligen kopplar ihop det på den mest konkreta nivån? Inga fler barn om hon inte kan göra mer. Hon får visa först att hon kan hantera dem som hon redan har. Förresten - tar hon hand om barnen? Du ska naturligtvis även kräva att hon ska göra hälften hemma om hon vill ha stor familj.

Du kanske måste trappa upp, typ: Blir det fler barn, så kanske soc. tar barnen. Eller att du lämnar henne om det blir fler.

Vad jag än säger, så fortsätter hon bara tjata. hon vill liksom ha kakan och äta upp den, oavsett vad jag säger. hon får det till att det är jag som är envis och elak, som inte bryr mig om hennes känslor och är "kall" och hård. och att jag då förstör hennes liv etc.

Jag vet inte hur många gånger jag förklarat för henne att det är mitt beslut, precis som att det hade varit hennes beslut om hon vill göra abort om hon skulle varit gravid.. men hon lyssnar inte på det örat alls.

Hon försöker istället få mig till att "åtminstone" säga att "kanske längre fram".. allt för att hon ska ha en förhoppning.. men jag köper inte det.. det är verkligen definitivt från min sida.

Jag har även "skrämt" henne med att soc kan ta barnen o.s.v., men hon försöker hela tiden låta så positiv "Nej det kommer inte hända, jag kommer ta mer ansvar och sköta det, vi kan det här nu" o.s.v..

Ja, hon tar hand om barnen när hon är hemma med dem. det är mer resten som inte tas om hand.. städning, huset, telefonsamtal med myndigheter, ekonomin o allt annat..

mson

Tue 1 Jun 2021 17:10

#96

Anonym (F) skrev 2021-06-01 17:02:33 följande:

Eftersom du planerar att fortsätta ha sex med henne?

Och fortsätta låta henne tro att det blir barn nummer 7?

Istället för att sluta tro att någon här på forumet eller du själv kan trolla med knäna och tro att hon kommer ändra sig utan väldigt obekväma åtgärder?

Det här blir bara konstigare och konstigare.

Förstod inte riktigt vad du ville ha sagt i detta..

nej det är sant att jag inte tänder på henne sexuellt längre eller har några sådana känslor för henne. men jag har sagt till henne att om hon accepterar att det inte bli fler barn och försöker ta mer ansvar i hemmet o.s.v., så är jag villig att försöka på nytt att jobba för det, dvs att försöka bygga upp känslorna (för de har ju funnits om än ganska länge sedan),

men att hon då måste lägga av med detta snack om fler barn..

men inte ens det biter på henne....

Hur jobbig hon än är så tror jag ändå inte samvetet tillåter mig att hålla en sådan sak som sterilisering hemlig för henne, för trots allt har jag respekt för hennes känslor.. men jag hade hellre sett att hon löser dem med vården.. men inte ens det vill hon ju :S

Väldigt knepigt detta..

Anonym (Teddy)

Tue 1 Jun 2021 17:11

#97

mson skrev 2021-06-01 17:03:03 följande:

Vad jag än säger, så fortsätter hon bara tjata. hon vill liksom ha kakan och äta upp den, oavsett vad jag säger. hon får det till att det är jag som är envis och elak, som inte bryr mig om hennes känslor och är "kall" och hård. och att jag då förstör hennes liv etc.

Jag vet inte hur många gånger jag förklarat för henne att det är mitt beslut, precis som att det hade varit hennes beslut om hon vill göra abort om hon skulle varit gravid.. men hon lyssnar inte på det örat alls.

Hon försöker istället få mig till att "åtminstone" säga att "kanske längre fram".. allt för att hon ska ha en förhoppning.. men jag köper inte det.. det är verkligen definitivt från min sida.

Jag har även "skrämt" henne med att soc kan ta barnen o.s.v., men hon försöker hela tiden låta så positiv "Nej det kommer inte hända, jag kommer ta mer ansvar och sköta det, vi kan det här nu" o.s.v..

Ja, hon tar hand om barnen när hon är hemma med dem. det är mer resten som inte tas om hand.. städning, huset, telefonsamtal med myndigheter, ekonomin o allt annat..

Det låter som att detta har blivit hennes fixa idé som är vanligt att ha med den diagnosen + envisheten. Vilket bara låter ännu mer som att hon behöver stöd och samtalshjälp för att förstå hur hon själv fungerar och hur det påverkar andra. Du skulle inte kunna säga att du eventuellt kan fundera på fler barn om hon söker den hjälp hon behöver?

Anonym (Hemskt ledsen)

Tue 1 Jun 2021 17:25

#98

Detta kommer låta fruktansvärt TS, jag vet det. Jag tycker 100% att du måste lämna. För både din och hennes skull. Hon kan byta blöjor och tvätta säger du, men sen är det stopp i inlärningen.. jag tror mer att hennes depression är problemet än något annat, vilandet. Hon kommer inte heller söka hjälp eller ta emot erbjuden hjälp från kommun/landsting sålänge hennes universum (du) finns där. Detta säger jag av egen erfarenhet, jag har gjort samma mot min man. Du behöver forska i vilka åtgärder du kan sätta i rull innan du lämnar, för hennes skull... men jag tror verkligen du behöver lämna.

Anonym (*)

Tue 1 Jun 2021 17:50

#99

mson skrev 2021-06-01 17:10:23 följande:

Förstod inte riktigt vad du ville ha sagt i detta..

nej det är sant att jag inte tänder på henne sexuellt längre eller har några sådana känslor för henne. men jag har sagt till henne att om hon accepterar att det inte bli fler barn och försöker ta mer ansvar i hemmet o.s.v., så är jag villig att försöka på nytt att jobba för det, dvs att försöka bygga upp känslorna (för de har ju funnits om än ganska länge sedan),

men att hon då måste lägga av med detta snack om fler barn..

men inte ens det biter på henne....

Hur jobbig hon än är så tror jag ändå inte samvetet tillåter mig att hålla en sådan sak som sterilisering hemlig för henne, för trots allt har jag respekt för hennes känslor.. men jag hade hellre sett att hon löser dem med vården.. men inte ens det vill hon ju :S

Väldigt knepigt detta..

Du frågar i trådstarten vad du ska göra och du har fått massor av råd. Varje gång svarar du att du redan har gjort det och att det inte hjälpte. Att lämna verkar inte vara ett alternativ för dig. Så vad vill du att vi här på FL ska göra egentligen? Vi kan inte trolla så att din sambo tar sig i kragen och börjar ta ansvar.

mson

Tue 1 Jun 2021 18:04

#100

Kanske någon har något annat råd vi inte tänkt på förut...

visst har jag fått massa råd här som jag överväger. Självklart förväntar jag mig ingen magisk lösning för att kunna vara kvar och samtidigt fylla alla mina behov och önskemål. Försöker bara hitta rätt väg fram. Det som är minst dåligt för mig men framförallt för barnen.

mson

Tue 1 Jun 2021 18:07

#101

Anonym (*) skrev 2021-06-01 17:50:51 följande:

Du frågar i trådstarten vad du ska göra och du har fått massor av råd. Varje gång svarar du att du redan har gjort det och att det inte hjälpte. Att lämna verkar inte vara ett alternativ för dig. Så vad vill du att vi här på FL ska göra egentligen? Vi kan inte trolla så att din sambo tar sig i kragen och börjar ta ansvar.

Dessutom har jag inte sagt att jag absolut inte kan lämna.. men det är väl ändå att se som sista lösningen.. att få vardagen med 6 barn att fungera på olika håll, med all den utmaning min sambo har med sig själv är fan inte lätt..

Anonym (X)

Tue 1 Jun 2021 18:08

#102

Det finns ingen bra lösning.

Det är inte rimligt att fortsätta leva med ngn man inte har känslor för, och du kan inte tvinga henne att ta emot hjälp, men du måste ha en plan för barnen om du lämnar henne.
Har du det?

Orkar inte längre

INNEHÅLL