• mson

    Orkar inte längre

    Hej!

    Jag är en man på 36 år. Jag lever i ett destrukrivt samboförhållande sedan 13 år tillbaka. Vi har 6 barn mellan 1 och 14.

    Min sambo har asperger syndrom och är mentalt på en mycket lägre nivå än jag vilket gör att jag inte får något intellektuellt utbyte av henne.

    Hon förstår inte vanliga saker som normalbegåvade förstår. Hon kan inte sköta sin egen ekonomi. Hon vet inte hur man byter en glödlampa och hur man ändrar hdmi på rvn. Hon vet knappt vad de olika instanserna och myndigheterna är i ett samhälle.

    Hon överlåter allt åt mig. Jag fick sköta hela dödsboet efter hennes far osv.

    Hon har varit arbetslös hela sitt liv och med tanke på våra 6 barn har hon hittills levt på grundarvodet från föräldrapenning. Hon hade inte vetat hur det fungerar att sköta ett jobb.

    Själv är jag egenföretagare och drar in all kosing till familjen.

    Hon är inne i en depression och har varit det under lång tid, där hon inte gör mycket alls. Hon sköter tvätten och gör enkla grejer som att byta blöjor på barnen och ammar, men allt övrigt gällande husgöromål får jag göra.

    Jag sköter hennes ekonomi, jag gör maten när jag kommer hem från jobbet då hon inte ens förberett något. Jag städar hela huset, gör läxor med barnen, kör dem till aktiviteter, sköter trädgården, diskar.. Ja i princip allt.

    Hon har inget körkort så jag får köra henne överallt, hämta paket åt henne osv. Hon har social fobi och vågar inte ens gå in och handla i affärer själv så det får jag göra.

    Hon är nedstämd och ledsen hela tiden och ligger för det mesta i sängen och vilar.

    Mycket tråkigt har hänt i hennes liv, hennes mor dog när hon var 11 år. Hennes pappa dog också nyligen, och hennes andra släktingar hör aldrig av sig.

    Hon har blivit väldigt intresserad av en förskolelärare som hon försöker bli vän med, hon säger att det är "vänskap vid första ögonkastet " och det är en slags besatthet hon har av henne. Förskoleläraren visar inget intresse tillbaka och har nekat flera gånger när hon frågat om fika och dylikt. Varje gång när hon visar ointresse mot henne så deppar hon ihop och gör ingenting. Tror det är att hon saknar en modersgestalt och försöker ersätta det med henne.

    Hon påstår att hon inte kan leva utan denne person i sitt liv.

    Hon vägrar söka hjälp, varje gång jag ber henne så säger hon bara att den enda hon vill prata med är denna kvinna och att så fort de blir vänner kommer allt bli bra.

    Detta tar hårt på mitt psyke. Medicinerar med högsta dosen citalopram.

    Tilläggas kan att jag inte har känslor kvar för henne. Enbart irritation.. jag attraheras inte heller av henne sexuellt.

    Att lämna henne är ju inte heller ett alternativ då familjen skulle slitas isär. Hon har inte den erfarenheten/orken/kunskapen som krävs att sköta ett eget hem. Sen finns risken att hon hade gjort något dumt och det vill jag inte ha på mitt samvete.

    Hon påstår att hon älskar mig, och hon säger att hon ska försöka bättra sig.. men det känns hopplöst. Livet glider mig förbi..

    Vad ska jag göra??

  • Svar på tråden Orkar inte längre
  • AndreaBD
    Anonym (Jonna) skrev 2021-05-31 12:15:23 följande:

    Fast du kan ju bedöma hennes IQ utifrån vad du kan! Bara föratt du kan vissa saker så betyder det ju inte att det har med hennes intelligens att göra, suck. Ni har väl totalt olika intressen. Jag känner inte heller till Heinrich Himmler, men vet vem Foucault, Bauman mfl är, för jag har läst om det. Alla vet inte vilka de är, inte säger jag att de är ointelligenta för det.


    Nej, det har inget med IQ att göra. Det är inte ovanligt att unga människor med Asperger bestämmer sig att de bara är intresserade av några få saker. Och de inser inte att man gör bort sig om man saknar allmänbildning, eller de bryr sig inte ifall de gör bort sig. Jag har själv försökt att få flera ungdomar med Asperger att förstå detta, men de kan vara rätt så envisa där. Det gäller förstås långt ifrån alla. Men ändå en del. 

  • Anonym (Teddy)
    Anonym (Hjälp utifrån) skrev 2021-05-31 14:42:04 följande:

    Jag tänker att TS antingen överdriver sin sambos oförmåga på sikt, eller är oerhört oansvarigt gällande vad han tillåtit sig vara delaktig i.

    Jag betvivlar inte alls att hon NU är i en situation där hon har stora svårigheter i vardagen, men tänker att TS också lägger en del av sina brister på mamman till barnen.

    Självklart får man inte boendestöd om man inte behöver detta, men till saken hör ju också att man faktiskt kan behöva stöd i vardagen och ändå inte vara intellektuellt funktionsnedsatt intellektuellt. På samma sätt som att man kan klara sig alldeles utmärkt och ändå ha brister.

    Utifrån TS beskrivning tycker jag det är anmärkningsvärt att han fokuserar på sin sambos tillkortakommanden, snarare än att ser till att barnen får den störning som behövs.

    Jag är helt övertygad om att TS inte menat något illa med att stötta sin sambo, men genom att faktiskt betala räkningar, ta myndighetskontakter och framförallt låta henne bli gravid har han utsatt sig själv och barnen för ett situation där mamman inte vill ta emot hjälp. Eftersom barnen verkar fara illa behöver han ta ansvar på ett annat sätt så att barnen inte behöver leva på det sätt han beskrivit.

    Efter egen föräldraledighet har jag också en bild av att det inte alltid är så att man hunnit laga mat och bytt glödlampa under dagen, utan att man ibland faktiskt inte hinner sådant. Jag tänker också att det är lättare att se sin partners tillkortakommanden än sina egna. Jag förutsätter att TS faktiskt behöver olika perspektiv på sin situation och att det är därför han ställt frågan. Är det så att hans barn far illa förtjänar han rimligtvis kritik i frågan.

    Så antingen överdriver han hennes oförmåga, eller så är han oerhört oansvarig.


    Jag tror på det senare; att ts oansvarigt och passivt har låtit det gå så här långt. Sambons oförmåga tycker jag han beskriver sant och rakt.
  • Anonym (fer)
    Anonym (Teddy) skrev 2021-05-31 12:49:04 följande:
    Det är rätt vanligt att man om man har autism också har nedsatt intellekt i varierande grad. En del är högfungerande, en del normalfungerande och andra lågfungerande. Jag förstår inte varför ni inte tror på vad ts beskriver.
    Men just diagnosen asperger antyder att hon inte har nämnvärt nedsatt intellekt, för på den tiden man fick aspergerdiagnos var just intellektet det som avgjorde skillnaden mellan en asperger-diagnos och en autismdiagnos.

    Jag saknar också ganska mycket allmänbildning, men jag har en examen i ett ämne inom naturvetenskap ändå. Jag tror det finns normalsmarta människor som varken kan mycket inom ett smalt område eller är allmänbildade. 
  • Miss Skywalker

    Fattar inte hur man kan skaffa 6(!) barn med någon man inte har något intellektuellt utbyte av. Låter som ett övergrepp..

  • AndreaBD
    Anonym (fer) skrev 2021-05-31 20:36:20 följande:
    Men just diagnosen asperger antyder att hon inte har nämnvärt nedsatt intellekt, för på den tiden man fick aspergerdiagnos var just intellektet det som avgjorde skillnaden mellan en asperger-diagnos och en autismdiagnos.

    Jag saknar också ganska mycket allmänbildning, men jag har en examen i ett ämne inom naturvetenskap ändå. Jag tror det finns normalsmarta människor som varken kan mycket inom ett smalt område eller är allmänbildade. 
    Precis. Jag tänkte också på det. Framför allt tidigare när man kunde få en Asperger-diagnos (numera är den ju på väg ut), så krävdes det normal intelligens för att få den diagnosen. Så därmed kan man ju egentligen utesluta nedsatt begåvning. 
  • AndreaBD

    TS, jag vill också försöka ge dig något råd, istället för att bara kommentera detaljer.

    Jag tycker att det är viktigt att du säger mycket tydligt till henne, säger ifrån, när hon t.ex. gör planer på fler barn. Hitta bra argument! Det finns ju gott om. Säg till henne att hon måste kunna ta hand om dem barnen som ni redan har, och halva hushållet. Så länge detta inte funkar kan man omöjligt ha fler barn. Jag vet du har inte avsikt att skaffa fler barn, men det vore ett sätt att kanske få henne att inse att hon inte har förmåga till att bidra. Och du har faktiskt all rätt att säga att du inte orkar dra hela lasset själv. KRÄV att hon måste göra hälften av allt! Det kommer hon inte att klara, men då borde hon ju förstå att hon inte kan skaffa fler.

    Och vänd dig till socialen och be om hjälp. Ta inte så mycket hänsyn till vad hon tycker om det. Kanske kan du avgöra vad ni behöver hjälp med. Låt inte henne styra och ställa och tycka en massa. Det fungerar ju inte i praktiken.

  • mson
    AndreaBD skrev 2021-06-01 10:17:42 följande:

    TS, jag vill också försöka ge dig något råd, istället för att bara kommentera detaljer.

    Jag tycker att det är viktigt att du säger mycket tydligt till henne, säger ifrån, när hon t.ex. gör planer på fler barn. Hitta bra argument! Det finns ju gott om. Säg till henne att hon måste kunna ta hand om dem barnen som ni redan har, och halva hushållet. Så länge detta inte funkar kan man omöjligt ha fler barn. Jag vet du har inte avsikt att skaffa fler barn, men det vore ett sätt att kanske få henne att inse att hon inte har förmåga till att bidra. Och du har faktiskt all rätt att säga att du inte orkar dra hela lasset själv. KRÄV att hon måste göra hälften av allt! Det kommer hon inte att klara, men då borde hon ju förstå att hon inte kan skaffa fler.

    Och vänd dig till socialen och be om hjälp. Ta inte så mycket hänsyn till vad hon tycker om det. Kanske kan du avgöra vad ni behöver hjälp med. Låt inte henne styra och ställa och tycka en massa. Det fungerar ju inte i praktiken.


    Jag jobbar på det..  Har sagt att det definitivt inte blir fler barn, och gett hundratals motiveringar, och förklarat så pedagogiskt jag kan. men hon ger sig inte. hon är arg och rasande, och enda gången hon pratar med mig, är när hon försöker övertala mig, gång på gång..  hon säger att hon ska ta mer ansvar, sköta sig mer, hjälpa till mer och allt, bara hon får ett barn till..   Jag vet ju med viss erfarenhet (!) att det inte blir så... snarare tvärtom.  men hon är resistent mot mina motiveringar och motstånd, det är som att tala med en vägg.
  • Anonym (*)
    mson skrev 2021-06-01 12:38:49 följande:

    Jag jobbar på det..  Har sagt att det definitivt inte blir fler barn, och gett hundratals motiveringar, och förklarat så pedagogiskt jag kan. men hon ger sig inte. hon är arg och rasande, och enda gången hon pratar med mig, är när hon försöker övertala mig, gång på gång..  hon säger att hon ska ta mer ansvar, sköta sig mer, hjälpa till mer och allt, bara hon får ett barn till..   Jag vet ju med viss erfarenhet (!) att det inte blir så... snarare tvärtom.  men hon är resistent mot mina motiveringar och motstånd, det är som att tala med en vägg.


    Jag tycker inte du ska ge dig in i några argumentationer. Säg bara att du inte vill ha fler barn, punkt. Huruvida hon kommer att sköta sig bättre och hjälpa till mer är ovidkommande. Man är två om att skaffa barn och om den ena inte vill så blir det inget. Hon kan ju knappast gnälla heller, för du har ju redan gett henne sex barn.

    Inte för att det spelar någon roll, men får jag fråga av ren nyfikenhet vad hennes motivering är till att vilja ha så många barn? Hur menar hon att hennes liv blir förstört om hon inte får det?
  • AndreaBD
    mson skrev 2021-06-01 12:38:49 följande:
    Jag jobbar på det..  Har sagt att det definitivt inte blir fler barn, och gett hundratals motiveringar, och förklarat så pedagogiskt jag kan. men hon ger sig inte. hon är arg och rasande, och enda gången hon pratar med mig, är när hon försöker övertala mig, gång på gång..  hon säger att hon ska ta mer ansvar, sköta sig mer, hjälpa till mer och allt, bara hon får ett barn till..   Jag vet ju med viss erfarenhet (!) att det inte blir så... snarare tvärtom.  men hon är resistent mot mina motiveringar och motstånd, det är som att tala med en vägg.
    Det är läge att ställa krav på henne. Fattar hon inte om man verkligen kopplar ihop det på den mest konkreta nivån? Inga fler barn om hon inte kan göra mer. Hon får visa först att hon kan hantera dem som hon redan har. Förresten - tar hon hand om barnen? Du ska naturligtvis även kräva att hon ska göra hälften hemma om hon vill ha stor familj. 

    Du kanske måste trappa upp, typ: Blir det fler barn, så kanske soc. tar barnen. Eller att du lämnar henne om det blir fler. 
  • Mittra

    Hej!

    Jag tycker att du ska hjälpa din sambo att få kontakt med sjukvården då det verkar som att hon har en depression. Depression medför att man känner sig orkeslös och såklart ledsen.

    Du borde boka tid för sterilisering. Efter sterilisering kommer du fortfarande kunna få stånd och utlösning precis som vanligt.

    Detta berättar du inte för din sambo. När hon vill ha fler barn kan du gå med på att försöka, det kommer inte att bli någon mer graviditet.

    Vänliga hälsningar

Svar på tråden Orkar inte längre