Orkar inte längre

Hej fina du!

Hoppas verkligen att du inte tar åt dig av de som skriver så nervärderande till dig! Jag förstår att det är en tuff situation du är i. Du har kämpat på i alla dessa år och nu orkar du inte mer. Särskilt tufft blir det också då du inte har några känslor kvar i relationen. Din partner kan få hjälp med god man och Lss boende. Det är inte du som behöver ta hand om henne. Jag tror att du själv kommer att gå under om du väljer att stanna. Det är jättetufft att ta steget och det är sedan tufft ett tag. Men du kan inte ta henne på ditt ansvar. Däremot kan du till en början hjälpa henne att få den hjälp hon behöver. Det finns gott om hjälp att få om man har Aspergers och inte klarar att reda ut ditt liv. Ring kommunen och fråga vart du ska vända dig! Lycka till och se till att omge dig av personer som kan stötta dig istället för att lyssna på personer här inne som bara kastar skit på dig!

Kontakta kommunen för boendestöd.

Tänk också på dina barn. Är hemmiljön ens säker när du inte är hemma? Det är helt omöjligt att fylla 6 barns behov och samtidigt göra allt själv. Klart du inte orkar.

LSS boende är det inte säkert att hon kan få dock, men boendestöd borde gå att få samt en god man. 

Det är brist på LSS boenden på de flesta håll. Här har de tex flyttat en person med ett intellektuellt funktionshinder som har diabetes för att hen var 'för duktig' för att få bo i LSS boende. Att hen inte kan ta hand om sin diabetes själv utan äter och dricker helt olämpliga saker spelar ingen roll. Det hen får hjälp med är sprutorna, att ta hand om sitt hem och en god man. 

Det är också en del i de vansinniga lagarna om bestämmanderätt! Jag arbetar på en särskola och givetvis ska de få bestämma själva så långt det går. Men så fort de är 18 så är vissa på boendena så, ursäkta, jävla flata och korkade att de låter de boende bestämma själva vad de ska äta, helt enligt lag förvisso, men de flesta är kanske omkring fem år i huvudet medan deras fysiska ålder är 18. 

En femåring kan inte ta bra beslut kring sin mat utan stöttning och ledning. Vi får samtal från oroliga föräldrar som kommit hem till sina barns boenden och sett att det bara finns chips och en falukorv i barnens skafferi/kyl. För det var vad barnet ville handla... 

Så, nej, LSS boende är ingen självklarhet. 

Hon har haft boendestöd tidigare, men kände att det inte fungerade. Hon har svårt med det sociala och var inte bekväm med dessa boendestödjare. Dessutom säger hon att hon inte har tid med det, att det inte hjälper henne. :/

När var detta?

Tog boendestödet hänsyn till att hon hade barn och anpassade efter det? (Om honsäger att hon ?inte hinner?)

Åh vad jag lider med dig. Och vilka hemska kommentarer du får på ditt inlägg, jag var rädd för det när jag läste. Du har kämpat på bra och gör fortfarande. Det är ju faktiskt så att alla människors drag förstärks med åren så att det känns ohanterbart först nu är inte så konstigt. Det har ju utvecklats till det. Det finns stöd för de som är anhöra till någon med psykisk ohälsa. Jag tror att du skulle må bra av stöd själv, inte bara din sambo som behöver det.

Hade detta varit jag hade jag nog börjat jobba på en bra lösning. Börjat dra i trådar som kan ge henne en egen lägenhet och någonstans att ta vägen. Förbereda stöd till er båda längs vägen. Helt enkelt förberett för en smidig separation.

Skickar all styrka till dig!

Så otroligt sorgligt, för er alla!

Jag vet inte vad du ska göra men jag skulle råda dig att söka hjälp hos kurrator, terapeut eller psykolog så att DU får vägledning och stöd i detta och vad nästa steg blir. Det finns hjälp att få, våga be om hjälp

Det var säkert 3 år sedan sist. Vi bodde tidigare i en annan kommun, och där hade hon det också, under kanske ett års tid. jag kan inte direkt säga att det blev bättre av det. De gånger de var på besök hos henne hände saker, då de försökte pusha henne och sätta upp scheman osv, men hon drog aldrig någon lärdom av det. Så fort de gått så var det precis likadant.

Här måste du vara hård och säga till henne att det inte bara handlar om vad hon vill. Hon har familj som blir lidande. Du måste öva på att ta plats, argumentera med henne om att du finns också, du har känslor, du blir trött precis som hon blir. Boendestödjare är inte förhandlingsbart.

Eftersom hon även har en intellektuell nedsättning tror jag inte du kan förvänta dig att hon ska kunna lära sig så mycket mer angående familj och hushållet än vad hon redan kan. Som hon är/det hon bidrar med nu är vad hon klarar av. Utgå ifrån det.