Orkar inte längre

Men du verkar lite fixerad vid att hon ska vara glad och kär? Du beskriver en tillvaro som är outhärdlig, du har inget utbyte av henne, känner inget för henne, du är inte sexuellt attraherad av henne. Det är väl nästan bra att det HÄNDER något? Det är väl inte konstigt att du sover på soffan med tanke på hur allt är?

Jag blir lite bekymrad över att läsa att du skaffar 6 barn med en kvinna som inte verkar förstå hur man är vuxen och som närmast verkar ha en intellektuell funktionsnedsättning och så tycker du att problemet är att hon blir arg om hon inte får fler barn och det enda du ser som en lösning om ni skiljer er är att en ny kvinna axlar modersrollen (något du inte heller tror kommer hända). Du får steppa upp nu som sagt. Sterilisera dig. Sök boendestöd. Låt inte era barn ha det så här längre.

För det låter liksom inte som att det bara är konflikträdsla det handlar om - det låter som att ingen av er har koll på vad barn behöver. Hon är fast i sina nojor och vanor. Du är fast i att inte behöva ta ett enda beslut. Kvar är sex barn som inte kan påverka sin situation och självklart mår otroligt dåligt. Vill ni vara föräldrar till dessa barn? Vill ni ta hand om dem? Eller vill ni skaffa hundra barn till för att slippa bråka med varandra och slippa se de enorma bristerna i ert föräldraskap?

Förstod mig inte riktigt på din text. vad är det du insinuerar?, att jag ska vara kvar,  sterilisera mig och skita i hennes känslor för barnens bästa?..  det är väl om något då barnen blir lidande. (och jag såklart) om hon upphör att fungera som människa och faller ännu mer djupare ner i sina tankar och depression..

Hon har gjort det mycket klart för mig att det aldrig kommer fungera mellan oss om vi inte får ett barn till och att hon kommer vara för evigt olycklig, och inte orka med något.

Länge har jag gått med på massa saker hon velat bara för att behålla husfriden. men det är stopp med det.. jag har äntligen börjat bli ärlig både mot mig själv och henne.. jag tänker inte gå med på fler barn, det är 100%.

problemet är att hon vägrar ta emot någon hjälp mot hennes känsloutbrott..   Hon vägrar psykolog, hon vägrar boendestöd, hon vägrar prata med någon överhuvudtaget.

Du såg det inte komma trots 6 barn... 
Ok att en person kanske inte visar vad hen går för innan första barnet, men du skaffar fem till. Och nu är det som det är.

Vad du ska göra? Ja eftersom separation inte är ett alternativ så får du väl fortsätta som du alltid gjort och fortsätta ta hand om allt. Kanske ha en plan vad som händer den dan du kraschar?
Du får helt enkelt acceptera att det var det här du valde, och väljer. Du valde henne och att skaffa så många barn, och där du gör allt i princip.

Personligen tror jag inte på att stanna i en relation som dödar en själsligt. Men du får väl försöka hitta sätt att stå ut, finns säkert personer i samma sits som kan ge tips.

Jag tror på att lämna. Hur hon hanterar det är faktiskt inte ditt ansvar, men jag tycker du ska prata lite med henne om saken. Vill hon inte separera så måste hon börja anstränga sig. Våga ställ krav! Och ge dig inte. Du måste vara bestämd och konsekvent. Du kan stötta henne om hon vill jobba för er, men finns inte viljan hos henne så måste hon ju vara medveten om att du kan lämna. Och då står hon där, utan någonting och med sex barn varannan vecka och ta hand om.

Gå och prata med någon som kan hjälpa dig komma fram till en lösning och ge dig perpektiv!!!

Eftersom hon även har en intellektuell nedsättning tror jag inte du kan förvänta dig att hon ska kunna lära sig så mycket mer angående familj och hushållet än vad hon redan kan. Som hon är/det hon bidrar med nu är vad hon klarar av. Utgå ifrån det.

Fast risken är att hon inte kan ha barnen, och att han får ha dem på heltid.

Förstod mig inte riktigt på din text. vad är det du insinuerar?, att jag ska vara kvar,  sterilisera mig och skita i hennes känslor för barnens bästa?..  det är väl om något då barnen blir lidande. (och jag såklart) om hon upphör att fungera som människa och faller ännu mer djupare ner i sina tankar och depression..

Hon har gjort det mycket klart för mig att det aldrig kommer fungera mellan oss om vi inte får ett barn till och att hon kommer vara för evigt olycklig, och inte orka med något.

Länge har jag gått med på massa saker hon velat bara för att behålla husfriden. men det är stopp med det.. jag har äntligen börjat bli ärlig både mot mig själv och henne.. jag tänker inte gå med på fler barn, det är 100%.

problemet är att hon vägrar ta emot någon hjälp mot hennes känsloutbrott..   Hon vägrar psykolog, hon vägrar boendestöd, hon vägrar prata med någon överhuvudtaget.

Vad är hon intresserad av och gillar att göra? Är barnen hennes specialintresse?

Undrar annars om det kan ha att göra med att hon är rädd att bli uttvingad på någon aktivitet med social fobi om hon inte har ett litet barn som tillåter henne vara hemma.Jag skulle tro att många av de sakerna hon inte klarar av, snarare har med social fobi att göra, möten med folk, boendestöd, läkartider osv

Ts, du kanske måste i slutändan välja, antingen lägga ner företaget och skaffa ett vanligt jobb, eller stå ut med relationen och situationen som den är. Jag hade valt att skaffa ett annat jobb om jag inte såg stor potential hos företaget och klarade av att anställa någon så jag kunde vabba.

Det kan såklart gå riktigt illa och hon verkligen inte klarar av situationen när/om du lämnar, och den enda skillnaden blir att du kan träffa någon ny och bo separat, men att hon fortsätter tjata om hjälp från dig och ringer dig hela tiden. Det kan ju också hända att hon tvingas till hjälp från sociala myndigheter.