mson

Thu 27 May 2021 16:47

187 svar

Orkar inte längre

Hej!

Jag är en man på 36 år. Jag lever i ett destrukrivt samboförhållande sedan 13 år tillbaka. Vi har 6 barn mellan 1 och 14.

Min sambo har asperger syndrom och är mentalt på en mycket lägre nivå än jag vilket gör att jag inte får något intellektuellt utbyte av henne.

Hon förstår inte vanliga saker som normalbegåvade förstår. Hon kan inte sköta sin egen ekonomi. Hon vet inte hur man byter en glödlampa och hur man ändrar hdmi på rvn. Hon vet knappt vad de olika instanserna och myndigheterna är i ett samhälle.

Hon överlåter allt åt mig. Jag fick sköta hela dödsboet efter hennes far osv.

Hon har varit arbetslös hela sitt liv och med tanke på våra 6 barn har hon hittills levt på grundarvodet från föräldrapenning. Hon hade inte vetat hur det fungerar att sköta ett jobb.

Själv är jag egenföretagare och drar in all kosing till familjen.

Hon är inne i en depression och har varit det under lång tid, där hon inte gör mycket alls. Hon sköter tvätten och gör enkla grejer som att byta blöjor på barnen och ammar, men allt övrigt gällande husgöromål får jag göra.

Jag sköter hennes ekonomi, jag gör maten när jag kommer hem från jobbet då hon inte ens förberett något. Jag städar hela huset, gör läxor med barnen, kör dem till aktiviteter, sköter trädgården, diskar.. Ja i princip allt.

Hon har inget körkort så jag får köra henne överallt, hämta paket åt henne osv. Hon har social fobi och vågar inte ens gå in och handla i affärer själv så det får jag göra.

Hon är nedstämd och ledsen hela tiden och ligger för det mesta i sängen och vilar.

Mycket tråkigt har hänt i hennes liv, hennes mor dog när hon var 11 år. Hennes pappa dog också nyligen, och hennes andra släktingar hör aldrig av sig.

Hon har blivit väldigt intresserad av en förskolelärare som hon försöker bli vän med, hon säger att det är "vänskap vid första ögonkastet " och det är en slags besatthet hon har av henne. Förskoleläraren visar inget intresse tillbaka och har nekat flera gånger när hon frågat om fika och dylikt. Varje gång när hon visar ointresse mot henne så deppar hon ihop och gör ingenting. Tror det är att hon saknar en modersgestalt och försöker ersätta det med henne.

Hon påstår att hon inte kan leva utan denne person i sitt liv.

Hon vägrar söka hjälp, varje gång jag ber henne så säger hon bara att den enda hon vill prata med är denna kvinna och att så fort de blir vänner kommer allt bli bra.

Detta tar hårt på mitt psyke. Medicinerar med högsta dosen citalopram.

Tilläggas kan att jag inte har känslor kvar för henne. Enbart irritation.. jag attraheras inte heller av henne sexuellt.

Att lämna henne är ju inte heller ett alternativ då familjen skulle slitas isär. Hon har inte den erfarenheten/orken/kunskapen som krävs att sköta ett eget hem. Sen finns risken att hon hade gjort något dumt och det vill jag inte ha på mitt samvete.

Hon påstår att hon älskar mig, och hon säger att hon ska försöka bättra sig.. men det känns hopplöst. Livet glider mig förbi..

Vad ska jag göra??

Anonym (Stina)

Fri 28 May 2021 06:38

#23

Det är som att du trots att du vet om hennes svårigheter, ändå tycker att hon bara ska skärpa till sig. Det du beskriver är ju en person som fungerar på en väldigt låg nivå. Och ja, det är faktiskt rätt märkligt av dig att inte själv reflektera över om din partner ens är lämplig som mamma till ett barn. Hon ville ha fler barn så då fick hon det. Men var detta något hon borde bestämma?

Om inte hon klarar något alls så måste du ju ta huvudansvar för barnen vid en eventuell skilsmässa. Och hon måste hur som helst få igång ett ordentligt boendestöd. Hjälp henne till denna hjälp - det är vad du ska sikta på.

Det är lite oroande att du inte skriver ett ord om hur barnen mår. De är alltså hemma med en mamma som inte klarar något alls och får vänta till pappa kommer hem för att saker ska hända. Hur påverkar det dem tänker du? Har de ändå roliga eller mysiga stunder med sin mamma? Är hon kärleksfull? Känner de äldre barnen till mammans diagnos? Får de prata om den? Förklarar ni att svårigheterna och konflikterna som kan uppstå runt detta inte är deras fel?

mson

Fri 28 May 2021 07:08

#24

Anonym (Stina) skrev 2021-05-28 06:38:04 följande:

Det är som att du trots att du vet om hennes svårigheter, ändå tycker att hon bara ska skärpa till sig. Det du beskriver är ju en person som fungerar på en väldigt låg nivå. Och ja, det är faktiskt rätt märkligt av dig att inte själv reflektera över om din partner ens är lämplig som mamma till ett barn. Hon ville ha fler barn så då fick hon det. Men var detta något hon borde bestämma?

Om inte hon klarar något alls så måste du ju ta huvudansvar för barnen vid en eventuell skilsmässa. Och hon måste hur som helst få igång ett ordentligt boendestöd. Hjälp henne till denna hjälp - det är vad du ska sikta på.

Det är lite oroande att du inte skriver ett ord om hur barnen mår. De är alltså hemma med en mamma som inte klarar något alls och får vänta till pappa kommer hem för att saker ska hända. Hur påverkar det dem tänker du? Har de ändå roliga eller mysiga stunder med sin mamma? Är hon kärleksfull? Känner de äldre barnen till mammans diagnos? Får de prata om den? Förklarar ni att svårigheterna och konflikterna som kan uppstå runt detta inte är deras fel?

Det är svårt att förklara. Hon har inga problem rent intellektuellt att klara av att städa huset, diska, ge barnen mat, prata med dem om känslor och leka med dem.. Det handlar främst om ork, depressionen osv. det föreligger aldrig någon direkt fara för barnen. Det hennes intellekt begränsar henne i är mer saker som hör till vuxenvärlden och inte direkt påverkar barnen, så länge jag sköter det dvs. Kontakt med alla instanser i samhället.. föräldrapenning, bank, ekonomi, läkarbesök, deklaration, sparande och fonder, försäkringar, gravrätt, avtal osv osv.. Hon kan inte se en vanlig film utan att tappa intresset då hon upplever den för svår att förstå.

Anonym (*)

Fri 28 May 2021 07:18

#25

Du har tappat känslorna och attraktionen för henne. Dessutom får du ta orimligt mycket ansvar i er relation och er vardag. Du får ta hand om henne som om hon vore ett litet barn. Det är inte hennes fel att hon är så hjälplös, men hon är faktiskt inte ditt ansvar heller. Du ska inte behöva lägga hela ditt liv på att ta hand om en vuxen människa. Du har ju också intressen och behov. Jag tycker att du ska lämna henne. Jag förstår att det är svårt, men det är ju jätteviktigt att hon får hjälp i form av boendestöd efter separationen. Du kan hjälpa henne att ansöka om den hjälpen. Jag tror säkert att boendestöd kan vara till stor hjälp för henne. Hon insåg det bara inte själv när hon hade det. Om hon ogillade boendestödet pga sin sociala ångest, så behöver hon ju få behandling för det också. Sedan är det nog bäst att barnen bor på heltid hos dig efter separationen, men att de självklart fortsätter att träffa sin mamma.

Anonym (*)

Fri 28 May 2021 07:23

#26

mson skrev 2021-05-27 18:55:48 följande:

Ja vad ska man säga. Jag har varit väldigt naiv hela tiden, och trott att allt skulle bli bättre om man bara ger det lite tid. Sen är jag väldigt konflikträdd, har svårt o säga nej. De gånger jag försökt har jag fått en verbal käftsmäll och blivit skuldbelagd. Jag förstör hennes liv osv.. har inte orkat ta den fajten :(

Det här är inte ett ok beteende från hennes sida. Hon kan inte rå för sin funktionsnedsättning, men den ursäktar inte dåligt beteende. Självklart ska du ha rätt att säga nej utan att bli skuldbelagd och få höra att du förstör hennes liv. Det låter ganska manipulativt från hennes sida, måste jag säga. Vad är det du har sagt nej till som hon inte accepterar?

Jonnynilsson

Fri 28 May 2021 07:43

#27

mson skrev 2021-05-27 17:13:42 följande:

Vi träffades när hon var 20 och jag 23. hon hade bott med sin pappa själv, och hennes pappa har gjort allt åt henne, jag tänkte ju såklart att hon behövde tid att mogna, och växa upp, lära sig ta ansvar o.s.v och att det skulle komma med tiden, precis som ett barn som växer upp och lär sig bli självständig..

då hade hon inte heller fått diagnosen asperger. vi bodde inte ens ihop när hon blev gravid och jag såg hennes "problematik" enbart som att hon var lite blyg och svårt att ta egna initiativ. men jag hade aldrig i min värld kunnat tro att problemen skulle vara så stora.

Tack för förklaringen. Och nu när jag läst lite till förstår jag varför du fortsätter med henne.

Ja ni behöver helt klart hjälp. Hur det skulle gå till vet jag dock inte. Lycka till.

Anonym (Stina)

Fri 28 May 2021 09:10

#28

mson skrev 2021-05-28 07:08:24 följande:

Det är svårt att förklara. Hon har inga problem rent intellektuellt att klara av att städa huset, diska, ge barnen mat, prata med dem om känslor och leka med dem.. Det handlar främst om ork, depressionen osv. det föreligger aldrig någon direkt fara för barnen. Det hennes intellekt begränsar henne i är mer saker som hör till vuxenvärlden och inte direkt påverkar barnen, så länge jag sköter det dvs. Kontakt med alla instanser i samhället.. föräldrapenning, bank, ekonomi, läkarbesök, deklaration, sparande och fonder, försäkringar, gravrätt, avtal osv osv.. Hon kan inte se en vanlig film utan att tappa intresset då hon upplever den för svår att förstå.

Fast här tror jag du tänker fel. Mamman förstår inte enkla saker, kan inte hänga med i svårare samtal eller vara en klok vuxen. Hon blir fixerad vid barnens förskolepersonal och har inget socialt liv. Hon jobbar inte. Hon skaffar barn efter barn. Hon är dessutom deprimerad.

Detta påverkar era barn. Det påverkar små barn genom att de får leva med en oroskänsla av att något är fel. Det påverkar större barn genom att de märker att de inte har en mamma att vända sig till när det behövs, bara pappa kan fixa saker.

Alla barnen påverkas såklart också av en deprimerad förälder - sådana saker rör upp en hel del i alla familjer. Och du går på höga doser medicin för att orka.

Fundera över detta:

När du är på jobbet - hur många saker i hemmet blir ogjorda för att mamman inte fixar det? Hur många gånger har lampor slocknat, apparater slutat funka, samtal behövts ringas för att det måste vänta på att du kommer hem? Hur många gånger har barnen behövt hjälp med läxor och fått göra dem sent på kvällen för att du är den enda som kan hjälpa? Hur många gånger har något behövts handlas hem men det har fått vänta tills du kommer?

Hur många gånger har barnen varit ensamma hela dagen med en deprimerad och orkeslös mamma? Hur många jobbiga dagar i skolan har dina barn varit med om utan att få prata om det när de kommit hem?

Jag gissar att det är rätt många. Barn behöver mer än tre mål mat om dagen och ett bad då och då.

Du måste nog inse att dina barn blir djupt påverkade av er situation. Men till skillnad från er vuxna kan de inte göra något alls för att förändra den - de är fast. Hur du väljer att göra mer er relation kan bara du bestämma. Men hur barnen har det hemma MÅSTE du ta tag i. Det låter lite som strutsbeteende från din sida att bara vänta och se medan du skaffar barn efter barn efter barn med en kvinna som du själv inte vill vara med egentligen. Men som barnen istället är med hela tiden medan du jobbar.

Steppa upp nu. Ta ditt föräldraansvar - även om du är helt slut redan. Kontakta socialtjänsten. KRÄV hjälp. Du behöver inte komma på exakt vilken hjälp du behöver - men du måste be om den. Boendestöd ska inte vara något din fru kan välja bort och inte något som hon bara ska ha en kort period för att lära sig. Hon behöver antagligen stort stöd dagligen resten av sitt liv. Och får hon det klarar hon kanske andra delar lite bättre.

Man kan vara konflikträdd men man kan inte vara så konflikträdd att man offrar barnen i det.

mson

Fri 28 May 2021 10:06

#30

Anonym (Stina) skrev 2021-05-28 09:10:20 följande:

Fundera över detta:

När du är på jobbet - hur många saker i hemmet blir ogjorda för att mamman inte fixar det? Hur många gånger har lampor slocknat, apparater slutat funka, samtal behövts ringas för att det måste vänta på att du kommer hem? Hur många gånger har barnen behövt hjälp med läxor och fått göra dem sent på kvällen för att du är den enda som kan hjälpa? Hur många gånger har något behövts handlas hem men det har fått vänta tills du kommer?

Allt för många gånger tyvärr.. du beskrev det på pricken. men att socialen skulle hjälpa oss, annat än att omplacera dem, finner jag osannolikt.. jag är fullt kapabel att ta hand om barnen själv, men det gör knappast mitt liv mer uthärdligt, då man utöver det man redan gör, dessutom får ta ansvar för tvätt, vara hemma och passa sjuka barn o.s.v, vilket hade lett till ökad frånvaro från jobbet till den nivå att jag inte längre kan sköta det som jag ska (är som sagt egen företagare utan några andra anställda). Enda sättet jag hade klarat det är att hitta en ny, som helt plötsligt vill ta sig an rollen som plastmamma till 6 barn, jo men tjena..

Anonym (Stina)

Fri 28 May 2021 10:35

#31

mson skrev 2021-05-28 10:06:48 följande:

Allt för många gånger tyvärr.. du beskrev det på pricken. men att socialen skulle hjälpa oss, annat än att omplacera dem, finner jag osannolikt.. jag är fullt kapabel att ta hand om barnen själv, men det gör knappast mitt liv mer uthärdligt, då man utöver det man redan gör, dessutom får ta ansvar för tvätt, vara hemma och passa sjuka barn o.s.v, vilket hade lett till ökad frånvaro från jobbet till den nivå att jag inte längre kan sköta det som jag ska (är som sagt egen företagare utan några andra anställda). Enda sättet jag hade klarat det är att hitta en ny, som helt plötsligt vill ta sig an rollen som plastmamma till 6 barn, jo men tjena..

Det är där boendestödet kommer in. Din fru behöver stöd för att leva självständigt. Med boendestöd kan hon kanske klara tvätt, inköp, matlagning. Då blir det mindre för dig att fixa när du kommer hem. Och även om ni går skilda vägar så kommer ju mamman behöva hjälp.

Och obs: boendestödet är inte bara träning. Många behöver det konstant för att fixa vardagen. Tänk dig att din fru var förlamad. Då skulle hon inte få hjälp några månader för att lära sig och sen få klara sig själv.

Antagligen behöver dina barn också en kontaktfamilj så att de får uppleva lite annat och ni får avlastning. Du måste BE om hjälpen. Den finns men man måste själv be om den. Så gör det genast. Beskriv er ohållbara situation och säg det du skriver här - du orkar inte längre. Barnen har rätt till ett fungerande liv. Det är inte en olösbar situation!

mson

Fri 28 May 2021 11:40

#32

Anonym (*) skrev 2021-05-28 07:23:33 följande:

Det här är inte ett ok beteende från hennes sida. Hon kan inte rå för sin funktionsnedsättning, men den ursäktar inte dåligt beteende. Självklart ska du ha rätt att säga nej utan att bli skuldbelagd och få höra att du förstör hennes liv. Det låter ganska manipulativt från hennes sida, måste jag säga. Vad är det du har sagt nej till som hon inte accepterar?

Att hon vill ha fler barn.. dock har den gränsen passerat för mig nu. jag går inte med på det igen, hur mycket hon än tjatar. men nu är vi ju redan i den situationen, med 6 barn.. sist vi hade sex hade jag kondom, men hon blev ändå gravid, vet inte vad som hände.. men hon fick missfall redan innan det ens blev något.. sen dess har jag inte ens vågat ha sex med henne. livrädd helt ärligt..

Anonym (*)

Fri 28 May 2021 11:59

#33

mson skrev 2021-05-28 11:40:45 följande:

Att hon vill ha fler barn.. dock har den gränsen passerat för mig nu. jag går inte med på det igen, hur mycket hon än tjatar. men nu är vi ju redan i den situationen, med 6 barn.. sist vi hade sex hade jag kondom, men hon blev ändå gravid, vet inte vad som hände.. men hon fick missfall redan innan det ens blev något.. sen dess har jag inte ens vågat ha sex med henne. livrädd helt ärligt..

Så hon har i princip tvingat dig att skaffa fler barn med henne? Det är ju helt sjukt. Du är medberoende och behöver komma bort från henne. Ni har ingen parrelation, utan du har rollen som hennes vårdare. Det är inte sunt. Och som sagt, självklart behöver hon hjälp, men det är inte rättvist mot dig att du ska ta allt ansvar för henne. Du har tappat känslorna och attraktionen för henne. Vad finns det då för anledning att fortsätta relationen? Jag förstår att det låter väldigt hårt att lämna någon som är deprimerad, men man kan inte vara tillsammans med någon bara för att vara snäll. Och vem vet hur länge hennes depression fortsätter? 10 år? 20 år? Ska du slösa bort hela återstoden av ditt liv på att vara hennes vårdare? Jag tycker som sagt att du ska lämna, men du kan också hjälpa henne att söka hjälp.

Orkar inte längre

INNEHÅLL