Kvinnor, känner ni skuld?

Om du själv var snygg som en fotomodell och tog hand om din man väl är jag beredd att lyssna. Annars blir du bara en i raden av alla människor som skyller sina misstag på andra.

Är det vad jag skrev?
Det är självklart en skillnad på att vilja och att inte vilja ha sex.
Men oavsett vem det är som inte vill ha sex så är det väl ok att lämna om man inte trivs med det. Oavsett kön.
Man är inte tvingad att stanna kvar.

Exakt så! Tack! 

Hans behov av att knulla någon som ligger där och hatar det?

Endast en reflektion på inlägget ställt till annan skribent när essensen löper som en röd tråd i din kommunikation.

Det är väl i modern tid relativt få partners som skuldbelägger den andre när relationer är på upphällningen. De allra flesta är väl numera upplysta om att det krävs två för att dansa en tango (grovt förenklat), vilket gör att många på djupet rannsakar sig själva - utöver partnern - i det pussel som läggs när förhållandet tar slut.

Om båda har gett järnet - kvinnan och mannen - vilken anledning finns det till skuld?  Med att göra sitt yttersta menar jag öppna samtal om vad som känns fel, barnledigt, parterapi, romantiska weekends, utlandsvistelser, besök hos sexterapeut, orgasmskurs för kvinnan vid behov mm.

Vilken anledning till överdrivna skuldkänslor (ett mått av dem sunt när lojaliteten kvarstår starkt till exet) i så fall om kärleken, attraktionen och lusten uppstår i en annan konstellation om äktenskapet/förhållandet redan brutits? Alla korten på bordet och eventuellt en balanserad vänskap uppnåtts mellan parterna.

Varför menar du kvinnan i ett upplöst äktenskap ska känna mer av skuldkänslor än mannen i mötet med en ny partner? Sannolikheten är dessutom statistiskt större att skilda mannen är den som gängar sig allra först; beroende på  ensamhetskänslor oftast slår hårdast mot honom, plus att han i allmänhet mindre kräsmagad än kvinnan i nya valet.   

Jag tycker absolut att man ska tala om relationen, men det viktigaste är inte just attraktionen. Det viktiga är att ta reda på om personen man lever med vill stanna och jobba med relationen. Om man har problem med just sex kan lika väl den som har mer lust fråga om ens partner vill jobba med sexlivet. Vill hen inte det räcker det som svar. Jag tror egentligen dessutom det ofta handlar om kärlek och den som har mer lust kan också känna mindre kärlek för sin partner. Om män vore ärliga skulle de ibland behöva säga "jag älskar inte dig längre. Vi är mer som kompisar, men jag knulla dig gärna ändå, för jag gillar, sex"

För min del var det känslorna som saknades och sex var egentligen inte det svåra. Det kan man ju ha för att man har en sexdrift. Det svåraste var den emotionella närheten och glädjen, och det var från båda. Det dalade långt innan sexlivet. Självklart var det även olika delar i mitt och hans beteende som ändrats över alla år. Nu i efterhand vet jag jättemånga olka delar i mitt liv som är bättre än det förra, men det är svårt att se. Sex är inte en isolerad händelse, och för mig skulle just ditt synsätt förstöra sexlivet. Sexet och hur bra det är, är ofta ett resultat av hela relationen.

Jag tror många som skiljer sig känner sorg, misslyckande och skuld, oavsett sexlust, särskilt om man har barn.

Mina barn har dock sagt att de ser att jag mår bättre nu. De ser också att relationen till min nya kärlek är mycket bättre. Dom har fokuserat på kärlek och glädjen mellan oss.

Eftersom han blev väldigt kränkt när jag lämnade så har han faktiskt ändrat på en hel del beteenden.
Varför det var tvunget att bråkas med mig i många år kring dessa saker som nu flyter på bra mycket bättre än när vi levde tillsammans är för mig oklart, men orkar inte bry mig. Han fick chansen i många, många år och tog den inte förens papprena var påskrivna.
Han skaffade sig omgående en ny kvinna som sköter hem, hushåll och ungdomarna, men han verkar lite bättre på att prioritera dem nu än vad han prioriterade oss. Mig pratar han fortfarande inte med. Inte ens det som rör barnen.

Och jag är superglad för hans och barnens skull att de har denna fantastiska kvinna i sitt liv och jag håller tummarna för att han ändrat sig så mycket att hon ska vilja vara kvar. Hon passar honom mycket bättre än vad jag gjorde.

Lite kul ändå att han skaffade eller gör sådant som jag önskade i flera år, men han inte hade tid för/med eller intresse av. 
Senaste som jag skrattade åt när barnen berättade var att han ville ha en katt av den kattras jag pratat om i flera år. 

En gång undrade han varför jag gnällde på honom eftersom han aldrig gnällde på mig.
Då svarade jag att jag skulle inte heller ha mage att gnälla om jag kunde komma och gå som jag ville, någon annan tog hand om barnen, hemmet, sociala livet. Lagad mat på bordet varje kväll, rena underkläder i byrån och alltid fullt i kyl och frys utan min inblandning.
Då blev han faktiskt tyst, så jag var väl inte helt ute och cyklade.

Jag skötte hem, barn, trädgård, bilar, renovering, semester/socialt liv osv till 95%
Även när jag jobbade 150%! Och det har alltid vara prydligt hemma.

Sedan måste man väl inte vara snygg som en fotomodell för att vara värd att lyssnas på i frågan om att man tappar attraktionen till någon som inte tar ansvar vare sig för familjelivet eller sin egen hälsa. Två väldigt oattraktiva val i mina ögon. Kräver inte att någon ska vara modellsnygg och synliga magmuskler utan normal och bry sig och inte bara äta kakor och vägra allt som innebär annan rörelse än i och ur ett fordon...

Men sluta var så offerbenägen. Om man nu hatar att vara nära sin partner har man gjort allt fel själv. Annars hamnar man inte där.

Det är ingen slump att bra människor förblir gifta medan andra kan gifta sig 10 gånger och skilja sig lika många gånger. Och varje gång är det partners fel. Vissa vill inte se sina egna misstag så de inbillar sig att de inte gör några.

Dom två felen jag gjorde var att gifta mig med honom och vänta alldeles för länge innan jag drog, resten av felen gjorde mannen :)