Kvinnor, känner ni skuld?

Jag tycker absolut att man ska tala om relationen, men det viktigaste är inte just attraktionen. Det viktiga är att ta reda på om personen man lever med vill stanna och jobba med relationen. Om man har problem med just sex kan lika väl den som har mer lust fråga om ens partner vill jobba med sexlivet. Vill hen inte det räcker det som svar. Jag tror egentligen dessutom det ofta handlar om kärlek och den som har mer lust kan också känna mindre kärlek för sin partner. Om män vore ärliga skulle de ibland behöva säga "jag älskar inte dig längre. Vi är mer som kompisar, men jag knulla dig gärna ändå, för jag gillar, sex"

För min del var det känslorna som saknades och sex var egentligen inte det svåra. Det kan man ju ha för att man har en sexdrift. Det svåraste var den emotionella närheten och glädjen, och det var från båda. Det dalade långt innan sexlivet. Självklart var det även olika delar i mitt och hans beteende som ändrats över alla år. Nu i efterhand vet jag jättemånga olka delar i mitt liv som är bättre än det förra, men det är svårt att se. Sex är inte en isolerad händelse, och för mig skulle just ditt synsätt förstöra sexlivet. Sexet och hur bra det är, är ofta ett resultat av hela relationen.

Jag tror många som skiljer sig känner sorg, misslyckande och skuld, oavsett sexlust, särskilt om man har barn.

Mina barn har dock sagt att de ser att jag mår bättre nu. De ser också att relationen till min nya kärlek är mycket bättre. Dom har fokuserat på kärlek och glädjen mellan oss.

Anonym (min tanke) skrev följande i sitt inlägg 135:

"Det kan ju vara så att hon tappat sexlusten på grund av att det finns saker i förhållandet som hon är missnöjd med och då är det enbart på grund av den obefintliga lusten som förhållandet tar slut. Dock tycker jag att den som tappat lusten har ett ansvar att kommunicera med sin partner om vad som eventuellt inte fungerar och hur man skulle kunna lösa problemet".

Trådskaparens (En manlig man) respons:@manlig man

Din tolkning av inlägget är uppåt väggarna. Angreppssättet blir helt fel. (Min tanke) uppmärksammar dig/oss på att det kan finnas missförhållanden i relationen som kvinnan är mindre nöjd med och att den som tappar lusten därav har ett ansvar att kommunicerad bristerna. Min tolkning inbegriper mannen om det är hos honom den obefintliga lusten hamnar. Mannen har då motsvarande ansvar att kommunicera orsaken med kvinnan.

Din subjektiva övertolkning polariserar hela kvinna/man grejen i linje med dina fördomar mot kvinnliga varelsers reflektioner... När du upprepat och generellt påstår att alla kvinnor skyller på männen... "Allt är mannens fel". En sån slogan är svår att köpa rakt av för väldigt många kvinnor.     

 

Det är ju vanligt i många förhållanden att kvinnan tappar sexlusten. Orsakerna till den tappade lusten kan vara många men det påverkar ju de flesta förhållanden negativt och i många fall går man skilda vägar efter några år. Ofta med barn i bilden och med splittrade familjer som följd.

När ni sen lever singelliv eller träffar en ny partner så finns det helt plötsligt massor med sexlust. Tänker ni någon gång då att om ni bara tillfredställt er man så kunde ni fortfarande varit en kärnfamilj och bott kvar i huset tillsammans. Borde ni känna skuld? Om ni inte känner skuld så undrar jag varför inte när det kanske var den bristande sexlusten som var orsaken till att ni gick skilda vägar.

Dom två felen jag gjorde var att gifta mig med honom och vänta alldeles för länge innan jag drog, resten av felen gjorde mannen :) 

Orsaken till den tappade sexlusten var att han aldrig lyfte ett finger för att avlasta eller bidra till resten av livet med hem, barn, mat, tvätt och annat. Samt att han oftast inte brydde sig om sin hygien heller utan trodde att han kunde komma till med sin sura kropp och unkna andedräkt. Så nä, jag känner ingen direkt skuld. Han tillfredsställde inte mig och jag tillfredsställde inte honom. Känner han skuld för hur hans beteende ledde till att vår relation rasade? Nä, tror inte det, han ser sällan sig egen del i nåt scenario, utan ser sig som ett offer och att andra (kvinnan) ska ta hand om honom som en bebis. Tyvärr ännu en av hans mindre attraktiva egenskaper. 

Att jag sen träffade en fantastisk man som både inser att vi är två vuxna som hjälps åt i hemmet och familjen samt sköter sin kropp och hygien så att jag blir sugen är väl bara att gratulera mig? 

Eftersom han blev väldigt kränkt när jag lämnade så har han faktiskt ändrat på en hel del beteenden.

Varför det var tvunget att bråkas med mig i många år kring dessa saker som nu flyter på bra mycket bättre än när vi levde tillsammans är för mig oklart, men orkar inte bry mig. Han fick chansen i många, många år och tog den inte förens papprena var påskrivna.

Han skaffade sig omgående en ny kvinna som sköter hem, hushåll och ungdomarna, men han verkar lite bättre på att prioritera dem nu än vad han prioriterade oss. Mig pratar han fortfarande inte med. Inte ens det som rör barnen.

Och jag är superglad för hans och barnens skull att de har denna fantastiska kvinna i sitt liv och jag håller tummarna för att han ändrat sig så mycket att hon ska vilja vara kvar. Hon passar honom mycket bättre än vad jag gjorde.

Lite kul ändå att han skaffade eller gör sådant som jag önskade i flera år, men han inte hade tid för/med eller intresse av. 

Senaste som jag skrattade åt när barnen berättade var att han ville ha en katt av den kattras jag pratat om i flera år. 

Att attraktionen till sin man är överlägset viktigaste är solklart när man läser tråden. I ditt fall funkade sexet utan attraktion men det verkar vara otroligt viktigt för alla andra.

Så om du generaliserar istället så skulle det vara kul att höra svaret på min fråga om kvinnan borde tala om för mannen att hon inte är attraherad av honom längre?