Orgasmfritt

Men Guldnovan hade ju redan beskrivit hur hett och passionerat hennes sexliv är och att orgasm inte är nödvändigt för det, så jag förstår inte varför man inte nöjer sig med det utan måste ställa ytterligare frågor.

Du skriver här att man ska vara tydlig med hur man själv känner, men när någon gör det hittar du alltid en massa fel på det oavsett hur man uttryckt sig. Den som inte alls vill prata eller mörkar anledningarna till sin bristande lust och inte vill göra något åt problemet ska man dock ha förståelse för in absurdum som om han eller hon vore ett barn som inte kan ta ansvar för sin egen kommunikation.

Jag tror det är bra att partnern själv uttrycker att hen vill veta hur den andre känner.
Att bara föreslå terapi kan uppfattas som att det är "fel" på en, och  behöver ändras. Jag tror  är lättare att få lust att gå till terapi om man vet och känner att partnern vill lära, möta varandra och lyssna, och att man båda ska förstå varandra bättre. 

Terapi kan ju ersätta att man tar upp problemen med varandra  och det kan ju vara jättebra. Det jag tycker är ovanligt är att personer berättar om samtal de haft i hemma, som syftar till att ta reda på vad den som har mindre lust känner inför sexuella  situationer, att ta initiativ mm

Vet du varför han  sa nej, när du tog initiativ?
Du skriver att han var ointresserad av att tillfredställa dig. Var det någpt ni pratade om? 

Jag tycker att du är väldigt orättvis. Jag har inte sagt något om att du har ett halvkrasst sexliv. 
Jag tycker inte det, men du väljer dessvärre att se det så. 

Jag trodde bara att den meningen(nedan) hade lett till samma svar som jag fick efter första frågan, men nu förstår jag att jag antagligen hade fel där. 

Så du ställer jag den frågan :

Du har berättat om sköna orgasmer vid onani och vid några tillfällen med en man. Ditt sexliv är ändå mestadels orgasmfritt. Vad tänker du om det?"

Jag ska inte diskutera med någon annan skribent. Problemet är ju att hon skriver till mig om vår konversation, men jag kommer inte svara henne. 

Men om man tar initiativ till terapi är det underförstått att man vill veta hur den andre känner. Varför skulle man annars göra sig besväret att lägga tid och pengar på att tillsammans diskutera sina problem med en utomstående? Om man tar det som ett angrepp på en själv istället för att se det som en chans att reda ut problemen i förhållandet med hjälp av en medlare är man väldigt barnslig och omogen. Särskilt om man nu är så rädd för att förhållandet ska ta slut borde man ta alla chanser att försöka rädda det. Jag fattar inte hur du kan försvara så respektlöst beteende.

I mitt tidigare förhållande hade mannen alltid andra saker för sig som var viktigare än sex, som fritidsintressen eller att surfa på nätet eller se på tv. De få gånger han kunde tänka sig sex var alltid sent på kvällen när jag var trött. Jag försökte prata med honom om och visa vad jag ville ha i sängen, men han visade väldigt litet intresse och hade alltid glömt bort det till nästa gång.

Vilket beteende menar du att jag försvarar?

Det låter som ett väldigt trist liv, och en trist man du hade tidigare. Förstår VERKLIGEN att du lämnat
Jag kan inte fatta att du ens kände sexllust och längtan efter sex med denna man, under de omständigheterna, men man är ju olika. 

Jag börjar nästan tro att du är ute efter att provocera eftersom jag tycker att det är väldigt tydligt vilket beteende jag syftar på. Jag har en känsla av att det är din grej att avsiktligt missförstå det folk skriver och trötta ut dem med en massa frågor om det som redan förklarats, men jag gör mig trots detta besväret att upprepa att du försvarar dem som är rädda för att förhållandet ska ta slut men ändå inte vill anstränga sig för att lösa problemen genom att diskutera dem, t.ex. i parterapi. Är man så inkonsekvent är man på ett barns emotionella nivå, anser jag.

Vad gäller mitt tidigare förhållande så ville jag inte kasta in handduken direkt utan hade något slags hopp om att jag skulle kunna få det att vända till det bättre. Jag är inte en sån som ger upp så fort det uppstår problem.

Problemet  är att du inte läser det jag skriver. Du vill hela tiden missförstå mig.

Jag försvarar ingen. Det enda jag skriver är att alla relationer inte går att rädda med terapi. DET upplever du som provocerande.
Jag vet att det är så ibland. Finns många exempel på det.

Jag är däremot INTE emot att fråga om terapi. Jag är INTE emot att testa terapi. Jag tror det kan vara jättebra många gånger.

Hade min man velat ha terapi hade jag sagt nej därför att känslorna saknades och med det även viljan. Betyder det att jag inte försökt vända vår realtion? Nej det betyder det inte. Det vara bara det, att vi kom till en punkt när det inte fanns något att bygga på längre. Så kan det vara. Ingen behöver skuldbeläggas. Vi levde ihop i många år. Vi "försökte" kämpa, men till slut dog det. 

Jag vet många som känner ungefär som jag men ändå går med på terapi. (Fast de egentligen inte har de rätta känslorna, eller viljan) Som ett bevis på att man "gjort allt".

Återigen är det du som missförstår mig. Jag har aldrig, jag upprepar, aldrig någonsin påstått att alla relationer går att rädda med terapi. För femtielfte gången: min poäng är att de som tar initiativ till parterapi för att lösa problemet med partnerns avsaknad av sexlust visar att de är beredda att verkligen anstränga sig för att ta itu med problemet och ta reda på hur partnern känner. Att det sen inte finns några garantier för att det hjälper är en annan sak. Anledningen till att jag tagit upp detta är att du påstår att de som saknar sex sällan bryr sig om att ta reda på hur den andr känner. Är detta tydligt nog för dig?

Om man inte är intresserad att prata med sin partner om att lösa problemen, med eller utan terapi, men ändå prompt vill vara kvar i förhållandet till varje pris, medan partnern gör allt för att försöka lösa problemen och ta reda på vad som är fel, då förtjänar man att skuldbeläggas eftersom man inte tar sitt ansvar för förhållandet. Jag anser att det är viktigt att båda tar ungefär lika ansvar och bidrar ungefär lika mycket i ett förhållande, och den situation som beskrivs ovan innebär total ojämlikhet, vilket jag inte kan ställa upp på. Jag tycker att man har en väldigt sorglig syn på förhållanden om man anser att den som uppför sig så mot sin partner inte ska skuldbeläggas.

Det jag har skrivit handlar om hur människor beskriver samtalen med sin partner här på FL, och några irl. Jag har jag aldrig läst om att någon beskrivit att de frågat om  partnerns känslor. Hur partnern känner inför sex och sexlivet och visat intresse att förstå. 

Det är säkert ofta så att de personer som initierar terapi, som du säger, VILL veta hur den andre känner, men det är verkligen inte alla.

Jag diskuterade med en man här på FL berättade att han hade tagit initiativ till terapi för att han ville visa för omgivningen, släkt och barn, att han hade försökt allt. Egentligen var han otrogen, och hade varit så länge. 

Jag har haft kontakt med ganska många män här på FL tidigare där de öppnat sig för mig. De har berättat att de inte tänder på sina fruar. De har berättat om flera olika otrohetsaffärer och velat sexchatta med mig mm. Utåt (i trådar) skriver de att de vill "satsa på relationen" och skriver att de föreslår terapi. Vissa ser förslag om terapi  som ett sätt att "rentvå" sig och skölja över problemen mot kvinnan utan lust. Andra föreslår terapi med syftet att terapeuten ska kunna "tala kvinnan till rätta" så hon ändrar inställning till sex. Vissa män föreslår terapi i samband med att de klagat på fruns lust. Nästan som ett hot. Så nej alla som föreslår terapi gör det inte för att förstå partnerns känslor.

Jag känner även en kvinna, i min närhet, som ville gå i terapi för att hon störde sig på sin mans beteende. När terapeuten började prata om hennes sätt att vara, och ställde frågor om henne, avslutade de terapin. Hon var så säker på att det var mannen som var problemet i relationen. Jag pratade även med mannen, som hade köpt kvinnans uppfattning . Han hade också uppfattningen att han behövde ändra sig, men allt eftersom tiden gick, insåg han att han inte kände sig älskad, och att det nog var där problemet egentligen låg. Inget blev bättre av att han ändrade sig på alla punkter hon störde sig på. Även i detta fall hade kvinnan föreslagit terapi för att teraputen mer eller mindre få manen att ändra sig.(inte för att förstå) När frågorna började rikta sig mot henne var hon inte intresserad av terapi längre. (De avbröt efter en gång) 

Både den med sexlust och den utan kan vilja stanna i en relation pga tex barnen. 
Den med mest sexlust behöver inte vara "den bra personen" och den utan sexlust "den dåliga personen" 
Jag känner en kvinna där jag upplever mannen som väldigt otrevlig. Jag vet att han ofta klagar på henne för allt möjligt och har  ett nedlåtande sätt. Jag tycker inte han visar kärlek alls. Ändå har hon antytt att han klagat på för lite sex. Jag undrar hur han skulle framställt relationen. Kanske är han tom en av dem som skriver någonstans här på FL och får stöd av sådana som dig. Min uppfattning är att han är ett riktigt svin. (Men mer sexlust har han uppenbarligen) 

Mitt ex ville att vi skulle leva ihop för barnens skull, även utan sexliv, men det ville inte jag. Är han en dålig person som promt ville stanna? Jag tycker inte det. Jag förstod honom, jag förstod att det var för barnens bästa, men jag klarade inte leva så. Inte ens om jag fick ha sex med andra. då jag ville leva i en kärleksfull relation där jag var lycklig (och hade sex.)

Vissa personer kan vilja ha sex trots att relationen är kärlekslös. Är det per automatik alltid den som inte klarar av att upprätthålla sexlusten när relationen dör som ska skuldbeläggas? Det kanske inte alltid handlar om att man inte bryr sig. Ibland går det bara inte att få sexlust om kärleken och attraktionen dött. Man behöver inte skuldbelägga dessa personer. Man behöver många gånger inte skuldbelägga någon överhuvudtaget. Ofta är båda ansvarig för hur relationer utvecklas, men ibland kan man inte säga varför kärleken dött.