Anonym (svårt) skrev 2022-09-24 07:24:44 följande:
Om du på allvar vill skapa förståelse kanske du bör sluta med att medvetet misstolka vad andra skriver, som du t.ex. gjorde ovan när du påstod att jag skrivit att de som tar initiativ alltid vill veta vad den andre känner, fast jag upprepade gånger skrivit att de ofta eller generellt vill det. Det gör att du inte direkt framstår som trovärdig och du bidrar snarast till motsatsen till det du påstår att du vill uppnå.
Problemet är, som jag skrivit ovan, de som inte vill ha sex men inte vill anstränga sig för att ta reda på roten till problemet och kommunicera med sin partner eller söka professionell hjälp. Även om de som saknar sex verkligen kämpar för att vara förstående och kommunicera på ett bra sätt får de inte alltid samma ansträngning tillbaka. Jag tycker att det är dålig stil att inte våga närma sig det som kan vara smärtsamt i ett förhållande eftersom jag anser att det är något som man bör klara av när man är i ett förhållande som vuxen. Att ha inte vilja skuldbelägga någon för respektlöst beteende mot dem som står en närmast anser jag är att frånta människor det egna ansvaret.
Jag undrar var du tycker att gränsen går för när man förväntas ha förståelse för någon som inte beter bra mot sin partner. Om t.ex. en kvinna startar en tråd om att hennes man dricker för mycket alkohol men att han avfärdar henne när hon tar upp problemet och vägrar söka hjälp, skulle du tycka att hon inte ska skuldbelägga honom utan måste ha förståelse och oändligt med tålamod, fast han förnekar problemet och helst inte vill prata om det?
Nej, det är klart att ordet "alltid" är väldigt specifikt. Det kan man ju egentligen sällan använda. Jag har inte menat "alltid" i den exakta betydelsen, för så strikt är ju saker och ting sällan. Det är ju omöjligt att veta hur många av dem som föreslår terapi som verkligen vill veta hur den andre känner. Jag har trots allt mött på fler exempel där det INTE är så.
Det jag argumenterar med dig om är ju motsatsen till det du så tydligt proklamerar, även om jag borde undvikit ordet alltid. I inlägg 128 skriver du :
*min
poäng är att de som tar initiativ till parterapi för att lösa problemet med partnerns avsaknad av sexlust visar att de är beredda att verkligen anstränga sig för att ta itu med problemet och ta reda på hur partnern känner. *
Du använder inte ordet alltid, men innebörden blir densamma. Även om du menar oftast.
När det gäller förståelse så pratar jag ju om par. Hade du och jag varit ett par hade jag lämnat dig omedelbart, för kärleken hade definition varit stendöd från båda
. Detta är ett öppet forum och det är därför jag skriver. Visst vore det kul om du förstod, men om inte du gör det kanske någon annan läser och kan ta till sig något, eller förstå. Jag tänker att du och jag har olika uppfattningar, och så kan det vara. Det måste bli så ibland.
Jag förstår att man kan vilja stanna i en
relation, om man trivs som vänner och har en bra familjesituation, trots att man inte vill ha sex. Jag tycker inte att man "måste" något. Om personen säger att den inte vill ha sex och inte vill jobba på det, inte vill gå i terapi, anser jag att den inte behöver göra mer. Om man inte vill finns det ju ingen anledning att gå i terapi. Viljan måste ju finnas.
Mitt ex var tydlig med att han tyckte vi kunde bo ihop som vänner. Det tyckte du var bra. Hade han föreslagit terapi för att "man som vuxen måste närma mig smärtsamma saker" hade jag sagt nej. Jag hade i flera år stannat i relationen mest pga barnen, så jag förstår att det kan bli så ibland. Ska jag skuldbeläggas? Vårat sexliv var på slutet mer som någon typ av toalettbesök. Borde jag, eller mitt ex , skuldbeläggas för att vi inte jobbade på sexliv och närhet. Vi pratade inte ens om det heller. Vi sökt inte "roten".
Nu kanske du skriver. "ja, men ni var i en annan situation". Alla par är i olika situationer, och de som vill ha sex, de som inte vill, kan ändå ha samma känslor som oss. Dvs att det inte går att jobba med sexlivet. Att man inte vill, fastän man kanske önskade att man kände annorlunda. Jag vet inte "roten" till att det blev så och kände ingen anledning att försöka hitta den.
Nu kanske du stör dig på att jag jämför med mig själv, men det är ju det jag verkligen kan beskriva bäst. Jag har gett andra exempel också.
Om man, som ditt ex, hela tiden "lovar" att ha mer sex men inget händer är ju det egentligen ett svar nog. Visst kan man ge personen en till chans genom att påtala detta, (... "du säger att du vill ha mer sex, men inget händer... hur ska vi gå vidare? Jag vill inte leva i vår relation om det är så här"... ) men annars är det ju upp till den som inte trivs att lämna.
Du har missuppfattat mig. Det jag skriver är att:
OM det går att rädda relationen,
OM man KAN få igång sexlivet tror jag att viljan att förstå varandra är den absolut viktigaste grunden.
Däremot tror jag många sexlösa relationer inte går att rädda, och många gånger går det inte att få igång sexliv och lust. Ofta pga att känslor saknas, men det kan även vara andra komplicerade situationer.
Jag tycker det finns massor av olika saker man inte behöver känna förståelse för, (det går inte ens att räkna upp, för det är allt mellan himmel och jord, och det är ju helt individuellt) och det finns massor av saker som gör att man vill skiljas.