Knäckt av läxor

Det är inte helt dumt det du skriver.

Det som faktiskt hjälpte bäst när barnet antingen låg och stirrade framför sig timme efter timme eller ville skada sig självt var högläsning. Jag läste högt för barnet. Efter en bra stunds högläsning, kunde vi gå ut på en promenad tillsammans. Och därefter till och med få i barnet mat utan problem. 

Så för oss var litteratur en riktig räddare faktiskt! däremot hade det varit omöjligt att få barnet att läsa själv. Vi lånade böcker på biblioteket tillsammans och läste verkligen allt möjligt, men helst äldre böcker för de har ett mer njutbart språk för en som vuxen och passar bättre för högläsning. 

För ett barn i TS ålder, tänker jag t ex bokserien om Oz. Många böcker, härliga miljöer, spännande personer...  

Vi tycks vara eniga, "Anonym kämpa" och jag. Litteratur förbättrar ordförrådet och därmed självkänslan. Att plötsligt förstå sammanhang som tidigare var främmande öppnar dörrar. Nu tänker jag inte endast på läxläsning utan alla roliga och spännande upplevelser som böcker ger. Finns böcker i hemmet blir barnen nyfikna och börjar undra vilka världar som döljer sig  bakom ryggarna.                                                                                                                                                             Under min skoltid för länge, länge sen, vilket förmodligen avspeglar sig i mitt något ålderdomliga språk, kunde man i betygen se hur man förhöll sig gentemot de övriga eleverna i klassen. Vi var trettio elever, jag var tolv år gammal och den enda med litet a i läsning och skrivning. Jag berättade då för mina klasskamrater att de alla var dumma i huvudet, vilket de förmodligen också var, men det skulle jag inte gjort. Det renderade mig mycket stryk på rasterna varför jag slapp gå ut. Jag satt i klassrummet,  magistern gav mig ofta nya trevliga böcker.                                                                   
Vid tretton års ålder slutade jag i folkskolan och gick i första hand vidare till realskolan, en utmärkt frivillig skolform som fanns på den tiden.                                                                                                        Det jag vill jag säga till TS: Försök att intressera dottern för böcker! Jag brukar säga till dem som inte läst så mycket i sina liv: Härligt, nu har du allt framför dig! 

Såklart jar jag försökt med böcker, men hon kan inte läsa själv och vill inte att jag högläser. Försöker presentera ljudböcker men det finns inget som helst intresse. Hon slulle aldrig starta en ljudbok på eget initiativ och om jag gör det får hon utbrott, fast jag försöker hitta rätt tillfälle. Men det finns inte rätt tillfälle för något. 

Jag har kollegor som pratar om att de gör läxor med sina barn och det låter så mysigt, jag blir så avundsjuk. Lätt att gilla läxor om man lever deras lyxlirarliv. De behöver inte parera sparkar och slag eller få kläderna sönderrivna av läxor.

Bland det sorgligaste jag har läst här på FL, en flicka som inte vill ta emot hjälp och som inte tror att hon kommer att uppnå vuxen ålder; ändå har hon ju hela livet med alla dess möjligheter framför sig!                                                                                För oss som såg böcker som en belöning kan barnets attityd vara svår att förstå, men TS har förklarat hur det förhåller sig och då får man ta det ifrån.                                                                                   Detta ärende borde ha hög prioritet hos BUP, flickan hotar ju att ta livet av sig; detta måste TS betona i sin ansökan. Det man kan utläsa här är  att det rör sig om en depression som kräver  professionell hjälp. För att bryta mönstret med aggressionerna kanske hon skulle behöva bo ett tag hos en stödfamilj. En annan möjlighet som man inte alltid tänker på vore att träffa en diakon; en vänlig men bestämd äldre person som lyssnar och engagerar sig. Läxhjälp ska man heller inte glömma; sommarlovet nalkas och många studenter behöver tjäna en slant. Sker läxläsningen i hemmet borde RUT-avdrag kunna göras.

Jag vill på inget sätt förminska ert problem och jag hoppas verkligen att ni får den hjälp din dotter behöver snart, men skippa läxorna ett tag.

Inget skolarbete i världen är värt att offra din dotters mående eller er relation för. Under nästa vecka eller månad så avsätter du fortfarande en timme av din tid, som du skulle gjort om ni hade läst läxor, men istället gör ni något kul eller mysigt tillsammans. Exakt vad ni gör är oviktigt så länge din dotter tycker om det och ni gör det tillsammans: spela något (dator-)spel, baka kakor, poppa popcorn och se en film, lägg pussel, gå och bada, ta en promenad och köp glass. Mutor är helt ok, så länge ni faktiskt får en trevlig timme tillsammans dagligen.

När du har fått in rutinen och ni har hittat ett sätt att ha mysigt och trevligt tillsammans så kan du än en gång introducera läxor. 

Läxor har jag lagt ner för länge sedan. Hon vill inte göra något och gillar inte mitt sällskap. Vill inte gå ut. Det går inte att muta, vad skulle jag muta med, hon vill inget ha.

Har du kollat upp privata alternativ till BUP, har du hittat något?

Skoltiden för barn med inlärnings- eller läs- och skrivsvårigheter är rent fruktansvärd. 12 års känsla av ständigt underläge. 
Om man tänker tillbaka på hur mycket av vår identitet som skapas av vad vi jobbar med, hur utbildade i är osv, så inser man hur otroligt svårt det måste vara att kämpa sig fördärvad och ändå alltid halka efter.
Stor kram till både mamman och flickan.
Vet inte alls vad jag skall säga.
Sök all hjälp ni kan få.

Vd menar du med att hon inte kan läsa? Är det för att hon mår för dåligt eller har hon aldrig kunnat? Varför reagerar inte skolan? 

TS, det låter ju som att hon är deprimerad. Ni söker hjälp, jag ska inte skriva nåt mer om det. 

Men som förälder till fd deprimerat barn så tänker jag på vad du skriver om att hon inte vill ha något. Det gäller att lista ut vad hon ändå kan tänkas ta emot på ett positivt sätt. Som jag skrev tidigare, var det för vår del högläsning. Men för er del är det troligen något annat. Du behöver lista ut vad. 

En annan sak som hjälpte oss var att gå tillbaka till samsovning, hur konstigt det än kan låta när de flesta tycker det är självklart att barn sover i egen säng i eget rum här i Sverige när de nått några års ålder. Eftersom jag är ensamstående var det inte stor sak att låta barnet sova tillsammans med mig när hen mådde dåligt. Jag märkte att vi båda sov mycket bättre då. Jag oroade mig mycket annars och hade svårt att sova då jag behövde vara på vakt om barnet skulle gå upp på natten och skada sig själv. Barnet kände sig tryggare att sova med mig tror jag Hen sov bra ihop med mig. Jag kunde hålla en hand på barnet om hen var orolig.

Mitt barn sov med mig (oregelbundet, när hen mådde dåligt) tills hen var ungefär 16 år. 

Så det är ett tips till från mig.