Knäckt av läxor

Nu är ju inte bara läxorna problemet här utan hela skolgången har ju kraschat. Ts dotter gör ju inget alls i skolan, ligger långt efter vad som är förväntat i åk 6 och vägrar ta emot hjälp. 

Extremt konstigt att inte reagera i åk 3 om en elev fortfarande knappt kan läsa. Men det är ju inte ditt fel utan skolan som Brustit totalt. 

Ni kanske får vänta flera år på utredning för npf via bup om det nu är så lång väntetid. Men med tanke på åldern, alla problem kring henne så borde skolan oxå göra anmälan både till bup och soc. Du behöver få hjälp och stöd med din dotter ( i all välmening nu, menar inte att de ska flytta din dotter utan du behöver hjälp att hantera henne). Du kan ju även själv söka hjälp för att gå olika utbildningar och kurser via familjecentralen eller liknande. 

Jag förstår att det är en tuff situation och att du kämpar men dessa problem har ju inte börjat nu utan varit en del av hela skolgången om jag fattat det rätt. Tycker alla borde reagerar för längesen. 

Har dottern någon psykologkontakt? Det borde hon verkligen få annars med tanke på att hon skadar sig själv, det är en stor varningsklocka. Din dotter ligger i en rejäl riskzon för att bli hemmasittare och för att få bestående psykisk ohälsa. Hon kommer ju även att hamna utanför samhället. Jag tror som en del andra att hon behöver läsa mot särskolans mål Med tanke på hur långt efter hon ligger och de blir ju inte bättre nu när hon inget gör och kommer ännu mer efter. 

Märklig jämförelse. Nej det är inte samma sak och tror inte du läst tråden med en sådan jämförelse. 

Du för ju sätta upp rimliga saker begriper du väll? Ingen ber ju att ts dotter ska göra alla läxor eller uppgifter i skolan som övriga. Hon vill ju inte ta emot hjälp trots att den erbjuds om jag fattar rätt varken från skolan, hemmet, psykolog? Hon vill inte va annorlunda och vägrar därför göra ANPASSADE uppgifter. Hon får ju alltså anpassningar utefter sin förmåga men vägrar ta emot. Snarare så att en rullstolsbunden skulle vägra rullstolen och kräva att gå i trappan som alla andra,. 

Har du egna barn? Få de isf bete sig och göra som de vill utan att du blir arg och att deras beteende får en rimlig konsekvens? Att uppfostra är svårt men vilka samhällsmedborgare vill vi ha? Föräldrar har blivit slappa och det speglar sig väldigt bra i samhället i stort .. 

Så inga problem på lågstadiet förutom att hon var väldigt sen med att läsa? Hur gick nationella proven? Det verkar så märkligt att problemen accelererade så mycket nu i fyran?

Nej, det får man inte i Sverige. Han skrev ju alla prov i skolan. Samtidigt så har man ju ingen lösning för såna här situationer. Och för två månader hade man ju inte ens hunnit sätta igång någon annan lösning. Dessutom funkade just då inget annat. 

Det låter sorgligare. Mitt barn slutade också gå i skolan och var borta mycket även när det var där som mest. Men det visar bara att ts barn behöver mötas på ett annat vis, om nu ts vet eller hellre barnet vet vad det vill. Jag behövde backa, inte tvinga mitt barn eller hålla på och pusha, jag hade mer närvaro i skolan än mitt barn på grund av alla möten och ändå hjälpte det inget. Jag hoppas ts får hjälp.

Det har inte blivit ett dugg bättre .

Det går inte att motivera till skolarbete. Hon säger att hon inte behöver kunna något för hon kommer ändå inte bli vuxen, hon ska dö innan dess. 

Nej, det går inte alls att få förtur på BUP som vissa tror. Man måste ha gjort ett aktiv självmordsförsök först.
Soc ger bara urusla råd som belöningssystem och liknade. Hon vill inget ha och vill inget göra. 

Jag hade ett barn med stor livsglädje men skolan förstörde detta. Har bara ett vrak kvar. Så här ser Sverige ut 2023.

Det där är definitivt en depression. För att komma ur det överhuvudtaget behövs medicin. Om jag vore du skulle jag kolla med barnläkare eller husläkare om någon av dessa kan skriva ut en antidepressivum. Det skulle kunna hjälpa. 

Man måste kämpa enormt mycket som förälder för att få in barnet nånstans innan det gjort ett aktivt självmordsförsök. Jag väntade svenskt och snällt i olika köer i flera år för mitt barn innan jag förstod detta. 

Det som hjälpte oss till slut var:
Jag läste in mig på socialstyrelsens behandlingsprogram för barn med olika typer av psykisk ohälsa. Jag läste massor om depression och annan psykisk ohälsa hos barn så jag fick kunskap. 

Jag tog reda på vilka chefer som fanns och ringde upp dem, regelbundet, tills de måste göra något. Jag åkte med barnet till barnpsykakuten och gav mig inte förrän de pratade med oss och gjorde något som fick en fortsättning. Jag skällde och förklarade extremt tydligt för dem vilka konsekvenser det hade fått hittills att låta ett barn må såhär en längre period. 

Det bästa argumentet var att hen inte klarade av att gå i skolan. Ärligt talat så brydde de sig inte särdeles mycket om mitt barn, men att skolgången skadades såg de som allvarligt. Ett tips bara. 

Man måste ta fram tigermamman i sig. Man kommer absolut ingenstans utan att ryta och vara extremt jobbig är min erfarenhet tyvärr. Det är dock viktigt att hålla sig välartikulerad och gärna lyfta fram om du har en hög utbildning osv, för jag upplever att de lyssnar mer på personer med en högre ställning i samhället (tyvärr).

Samma med skolan. Man måste ta reda på fakta om situationen, hur skolan ska jobba i teorin. Kommunala riktlinjer som kan finnas - leta upp dem. Riktlinjer från skolverket. Osv. Och gå inte i min fälla att låta skolan skylla på barnet. Det skadade mitt barn oåterkalleligt. Säg genast ifrån om de försöker få det till att barnet gör fel (är lat, omotiverad eller annat). Skolan lyssnar i allmänhet mycket bättre på pappor, så om han kan ta initiativ där är det positivt. 

Lite tips från mig som är på andra sidan nu!

Inte lätt att vända detta, men för flickans framtida utveckling måste TS nalkas problemet på annat sätt än tidigare. Det låter ju alldeles förfärligt att ett barn känner sig så värdelöst att det börjar skada sig, i detta läget behövs professionell hjälp. Dels behövs en utredning med det snaraste och dels måste nånting göras innan den är klar.                                                                                                        Tanken att anlita läxhjälp är alldeles utmärkt, till exempel en student, men helst inte en allt för ung person utan någon med auktoritet, vänlig förstås, men bestämd. Flickan kommer då garanterat inte att sätta sig på tvären. Hennes skrikövningar och utbrott måste ju dränera henne fullständigt på kraft, de måste upphöra. Inför en utomstående kommer hon att uppföra sig.
                                                                                           Många här har antytt att TS möjligtvis utstrålar negativism inför läxorna, blir kanske spänd och nervös, och det känner flickan. Det gäller att bryta det mönstret och därför undrar jag hur det förhåller sig med läsning rent allmänt, finns det mycket böcker i hemmet? Jag menar nu böcker på svenska, vuxenböcker och barnböcker? TS måste  försöka väcka intresse för litteratur, att få läsandet att bli lite mer lustbetonat. Sedan är det kanske inte avgörande att det är engelska texter utan jag tror att det är viktigt att hon överhuvudtaget börjar läsa, vad som helst.                                                                                                                                              Den kände advokaten och författaren Jens Lapidus har nu debuterat som barnboksförfattare och skriver böcker för 6 - 9-åringar. Varför inte köpa någon trevlig bok till flickan och även själv visa att böcker är viktigt och köpa lite vuxenklassiker, svenska och engelska? Därmed skapar TS ett gott exempel; böcker är roligt och viktigt. I hennes ålder läste jag allt jag kom över, flera böcker i veckan förutom läxorna. När jag var elva år läste jag vuxenböcker, Selma Lagerlöf och Vilhelm Moberg
 Utvandrarserien innehöll åtskilligt "förbjudet", man fick ju till exempel veta hur de små barnen kom till.