Ifrågasätta beslut, barn

Definiera "svår diagnos".
Och som sagt, mitt hus, mina regler. Om det inte uppskattas när sambons barn är 18 så får båda flytta.
Nu är dock jag och sambon överens om att efter 18 så ska den unga vuxna personen ut.

Barnets mor har som mål att hen ska bli tillräckligt självständig att klara av att bo själv. Tills barnet fyller 18.
Om det är på anpassat boende med tillsyn eller inte får framtiden avgöra, men det är det som gäller.
Och alla barn måste lära sig hantera ilska på ett eller annat tidspunkt. Dålig självkontroll riskerar skada barnet självt och andra i dess närhet.

Din syn och inställning till detta barn är så tragisk.
Det känns knappt som att du förstår att det är en individ, en människa utan du beskriver hen mer som en apparat som inte fungerar enligt instruktionsboken.
Lite obehagligt blir det när man tänker att barnet är fast i ett hem som hen inte är fullt önskad i.

Du verkar ha lite svårt att sätta dig in i andras situation, anar faktiskt lite bristande mentaliseringsförmåga.
Du verkar utgå från en mall hur barn SKA vara och verkar bli arg när hen inte är som mallen..men hen är ju en individ..våga se vad just detta barn klarar och inte klarar istället för att hela tiden jämföra med andra. 

Sen vill jag tillägga att alla barn tycker inte alls tycker om att cykla. (Jag hatade det som barn..och gör fortfarande)
Dessutom är det väldigt få barn som tycker att det är roligt att tvingas göra saker som man tycker är svårt, som en del i kartläggning.
Vem tycker det är roligt att utsättas för det?

Du själv beskrev hur tufft det var med tålamodet i vissa situationer kring det här barnet..
Tänk dig in i att du ska testas i hur väl du kan hantera dessa samtidigt som ett gäng proffesionella ska glo på dig medan du känner hur du närmar dig bristningsgränsen och totalt misslyckande...
Skulle du tycka att det var roligt?

Detta barn tycker vissa saker är svårt, jobbigt etc som kanske är lätt för andra barn. Men blir det lättare för detta barn för det??? 
Jag tycker faktiskt inte det är särskilt svårt att bemöta barn med diagnoser med lugn och tålamod men det gör det väl ändå inte lättare för dig eller hur?? Du brottas med ditt ändå...och du är vuxen.
Detta är ett barn.

Som jag sagt tidigare. Ta vuxenansvar och sök hjälp alternativt lev som särbo om du inte fixar detta.
Barnet förtjänar stöttande vuxna. Hen kan faktiskt inte välja sitt sammanhang men det kan du.

Då hoppas jag verkligen att samma regler kommer att gälla eventuella gemensamma barn också.

Självklart har man som mål att ens barn ska bli självständiga och vilja flytta hemifrån men jag skulle aldrig tänka tanken på att kasta ut barnen så fort de slutat gymnasiet (eller på 18-årsdagen när de har över 6 månader kvar på gymnasiet). För att underlätta för barnen så kommer de, om de så önskar, att få bo kvar hemma även när de pluggar på högskolan för att slippa ta studielån. 

Tillägg till detta: Mitt mål är att mina barn inom två år ska kunna laga middagar (enklare) från grunden. De kommer då vara 12 år gamla. Detta för att underlätta för dem om de fortsätter med sin idrott. Då kan de laga bra mat när de kommer hem från skolan innan de ska iväg på träning och vi föräldrar kommer inte behöva stressa hem från jobbet etc. 

Det finns så många olika sätt som man kan se till att barnen blir självständiga utan att kasta ut dem på 18-års dagen. 

Ja, det är inte så smart att skaffa barn under de förhållandena, men nu fallerade ju preventivmedlet så det var ju inte planerat av henne, dessutom var hon väldigt ung i vilket fall, hade hon haft bättre omdöme så hade hon aldrig valt en sådan man från början.

Nu finns barnet och känner man att det är så hopplöst med den situationen så beblandar man sig inte med den kvinnan och barnet från början. Det är ju du som har valt att inleda något intimt med henne så du har själv valt in situationen i ditt liv. Ta ansvar för det eller avsluta. Och i så fall ju tidigare du bryter desto bättre, det är inte juste mot kvinnan och barnet att stanna med den inställningen som du har.

Måste va väldigt jobbigt för barnet när EN professionell i taget uppmuntrande försöker få hen att cykla. Inte långt, inte lång tid, bara visa att hen kan cykla.
Ett stort problem med detta barnet är att hen fått särbehandling från start pga sina diagnoser. Viss särbehandling är ett måste, andra förutsättningar, men det har gett hen inställningen att allt som är svårt går att skrika sig ur. Har fått noll disciplin och vet att inget förväntas av hen. Speciellt i skolan. Dålig särbehandling som gör barnet mindre förberedd på de krav som kommer ställas när hen blir äldre.
Hade velat se dig hantera det här barnet med lugn och tålamod om så bara för en dag.
Den dedikerade extraresurs han har i skolan består av flera lärare som växlar. Aldrig mer än en lektion i taget. Pga utmaningen att jobba med just detta barnet.

Naturligt att pusha för att barn, egna eller ej, ska bli självständiga och flytta när de är vuxna. 

Ja, men inte att kasta ut dem när de fyller 18 (eller direkt efter studenten)

Nej, finns det?! Självklart ska alla barn lära sig laga mat.