Anonym (Orättvis?) skrev 2023-09-25 15:27:34 följande:
Måste va väldigt jobbigt för barnet när EN professionell i taget uppmuntrande försöker få hen att cykla. Inte långt, inte lång tid, bara visa att hen kan cykla.
Ett stort problem med detta barnet är att hen fått särbehandling från start pga sina diagnoser. Viss särbehandling är ett måste, andra förutsättningar, men det har gett hen inställningen att allt som är svårt går att skrika sig ur. Har fått noll disciplin och vet att inget förväntas av hen. Speciellt i skolan. Dålig särbehandling som gör barnet mindre förberedd på de krav som kommer ställas när hen blir äldre.
Hade velat se dig hantera det här barnet med lugn och tålamod om så bara för en dag.
Den dedikerade extraresurs han har i skolan består av flera lärare som växlar. Aldrig mer än en lektion i taget. Pga utmaningen att jobba med just detta barnet.
Det jag egentligen ifrågasätter är väl din inställning och din syn på barnet, även om jag hög förståelse att det är tufft att leva med detta.
Å ena sidan har barnet diagnoser och uppenbart stora svårigheter, både intellektuellt och neuropsykatriskt och å andra sidan har du förväntningar att hen ska klara allt som andra barn i samma ålder klarar. Barnet är lat och kan om hen vill.
Inte med ett ord, vad jag har läst har du beskrivit barnets positiva sidor eller några bra stunder.
Om du tänker att de inte finns så tycker jag verkligen att du ska fundera vad du behöver göra för att förändra den synen. Du har det relationellq ansvaret och sånt lyser igenom...
Skulle du vilja tvingas leva med en person som tänker så om dig?
Vi har olika barnsyn, helt klart. Men jag tror även att vi har olika erfarenheter.
Jag har ägnat 20 år med att jobba på olika sätt i familjer och i förskola/skola för att stötta barn föräldrar och pedagoger.
Att möta dessa situationer som du beskriver är min vardag...och frågar du mig så är inte det tuffaste att hantera barnet utan faktiskt att hantera frustrerade vuxna som hamnar i ett svartvitt tänkande hur det borde vara och skuldbeläggande när det inte uppfylls...ofta känns de som stenmurar av föreställningar om barnet.
Men det är i deras bemötande som oftast nycklarna till att lyckas ligger...
Jag tror till skillnad från dig att barn gör så gott de kan men saknar de förutsättningar att lyckas så spelar det ingen roll hur mycket vilja som de eller de runtomkring har. De kommer att misslyckas och det kommer i sin tur att påverka deras självbild och benägenhet att utmana sig själv.
Jag tycker att det är klokt att de vuxna turas om i skolan så att barnet så långt som det är möjligt får möta vuxna med tålamod och ork så att hen får så mycket förutsättningar som möjligtatt lyckas. Men du behöver sänka nog sänka förväntningarna om vad som är ett bra utfall...
Att hen ens närmade sig cykeln idag kanske egentligen var ett lyckande men förväntningarna var för höga så det förvandlades till ett misslyckande.
För om ni tycker att det är tufft med alla dessa svårigheter, tänk hur det är för barnet som brottas med dem varje sekund. Hen kan ALDRIG ta en paus från det svåra...
Och även om du tänker att barnet inte borde blivit fött så lever det och det har rättigheter att bli sett och behandlad med respekt och äkta omsorg av de närmsta omsorgspersonerna.
