Ifrågasätta beslut, barn

Såklart det inte är lätt. Jag tror det är ännu svårare för dig som kommer in mitt i ett barns uppväxt och ska försöka hitta din roll och ditt förhållningssätt i detta.

Har du och mamman pratat om hur ni ska ha det, vad som är rimligt och vilken roll du ska kring barnet?

Och har ni bestämt 18.årsgränsen tillsammans? Eller har du bestämt det? 
Det är ju då viktigt att vara medveten om försörjningsplikten sträcker sig fram till att barnet gått ut gymnasiet (som längst till 21-års ålder).

Och jag förstår frustrationen. Tror de flesta som har barn kan känna i igen sig i detta. Man blir gaaaaalen ibland och då har mina barn inga svårigheter eller hinder. Men de är barn som håller på att lära sig och då kan vi inte ha krav att det ska bli rätt hela tiden. I ett lärande ingår att göra fel...och ibland vet barn att de gör fel men det vet inte i stunden hur de ska göra för att göra rätt.
Och då gör de fel ändå...för de måste göra något...

Jag får en känsla av att du lägger ett vuxen-ansvar på detta barn, i ditt sätt att resonera och försöka förstå hens handlingar. Och då blir det så klart helt oförklarligt varför hen gjorde som hen gjorde.

Men nu är ju barnet inte vuxet och har även funktionsnedsättningar som kan förklara och kanske hjälpa en att förstå hur det blev så här tokigt. ADHD gör en mer impulsiv och IF kan göra att det är svårare att förstå konsekvenserna av ens handlingar.
Men oavsett, barn gör tokiga saker. Hela tiden. 
Sen vad det är för saker och varför ser ju olika ut.
Som vuxen handlar det om att försöka förstå (på ett nyfiket och odömande sätt), förebygga och stötta barnet till lösningar.
Fundera på vad barnet behöver för att få saker och ting att fungera i det du tycker är grundläggande...vad är det som fattas idag och är dina krav rimliga?
Försök att ha en tanke att barnet gör så gott hen kan...utifrån hens kapacitet...försök att tänka gott om barnet istället för att bara se bristerna

Vi brukar ha barnens ena kusin (13år) här 1-2 helger i månaden för att avlasta föräldrarna. Han har ADHD och det händer ganska mycket kring honom hela tiden.
Jag upptäckte att han hade kissat i en av blomkrukorna i rummet där han sov. (Det stank urin och en del hade skvätt på tapeten
Först blånekade han, sen sa han att han inte orkade gå till toaletten men sen kröp det fram i samtal att han faktiskt inte vågade gå ut för det var mörkt utanför rummet och han behövde gå genom en lång korridor.
Nu har vi hittat lösningar för honom.
Om jag hade haft ett förmanande förhållningssätt mot honom hade han nog aldrig ens erkänt att det var han...och inte heller fått möjlighet att komma förbi sitt problem...
En 13 åring vet att man ska kissa i toaletten men i den stunden visste han inte hur han skulle göra, rädslan och ADHDn ställde till det för honom...
Han har heller aldrig fått lära sig att be om hjälp och tyckte det var jättepinsamt...och då är det inte så lätt

Har du pratar med mamman och sagt som det är. Att det är svårt, frustrerande och ovant.
Vad tänker hon kring allt? Kan hon förstå hur detta blir för dig och vad har ni kommit fram till?

För ni behöver ju vara överens om förhållningssätt om er vardag ska fungera....

Ps kolla hos din kommun om föräldraskapsutbildningar men var överens med sambon först om vilken roll du ska Ds

När barnet är 18 (& klar på gymnasiet ja) så ska hen ut. Bostad via kommunen eller bo hos sin far. Kvar här är uteslutet. Barnet har dedikerad resurs i skolan som alltid är med. Har kontinuerlig uppföljning hos bup & hos läkare.
Tro mig, alla problem har varit ett tema hos alla instanser otaliga gånger. Visst blir vissa saker bättre, om än långsamt, men i de flesta fall står även bup & läkare handfallna.

Då får man hoppas att din sambo, barnets mamma, tar ett vettigt beslut och flyttar ut från ditt hem med sitt barn! Vilket dem borde ha gjort för längesen!

Jag kan absolut förstå din frustration men det är ju inte så enkelt om ni bor tillsammans, har dom flyttat in till dig eller äger ni tillsammans en bostad osv,
Barnet om det går på särgymnasium som det troliga kommer att vara vid IF är dessutom 4 år så sonen kommer alltså gå ut det året han fyller 20 år istället för 19 som andra ungdomar gör. 
Du kan ju inte själv bestämma om han ska bo hos sin far och pappan inte nu är med och tar hand om barnet, det är ju mamman och pappan som bestämmer det.
Men självklart kan ni prata med LSS om boende och när det kan bli, det bestäms i samråd med LSS handläggare och vårdnadshavare, pappan kanske inte har vårdnad utan det enbart är mamman. 
Då är det mamman som kan diskutera det med LSS handläggare.
Har ni kortis? en helg i månaden och några vardagkvällar vore ju bra som avlastning och även avlösare och ledsagare som kan komma hem till er och hitta på saker eller gå ut med honom.
Har mamman sökt det, annars är ju det ett förslag så ni kan få lite andrum.

Hon borde alltså flytta ut med ett vuxet ?barn?? Låter vettigt 👍
För övrigt skriver man ?Vilket DE borde ha gjort??.
Ha en fin söndagskväll 👍❤️

Om ?barnet? tänker bo här på obestämd tid efter 18 (& gymnasie) så ska hen ut ändå. Hens mor kan välja att flytta med eller inte, men ut ska den då vuxna personen.

Det är dock inget du bestämmer. 

Jag förstår inte vad du menar, 18 år är ingen ålder man kan be sitt barn flytta ut hur som helst om han/hon går i gymnasiet eftersom man som förälder är försörjningsskyldig tills barnet gått ut gymnasiet så vet inte varför du upprepar just 18 år. Det gäller ju alla föräldrar, sen kan man ju betala för barnet och ordna annat boende men, bo på internat, ordna egen lägenhet till sitt barn men det är ju inte så vanligt att man har råd med egen bostad till barnet.
Så om barnet inte har LSS boende så kan alltså inte mamman be barnet att flytta.
Om det inte är enbart ditt boende och dom är inneboende kan du ju inte utan hennes medgivande sparka ut barnet. 
Självklart har man förståelse för att du gärna ser att barnet flyttar men bryr du dig inte om vad mamman din sambo anser och vad hon vill för sitt barn?
Hon kan ju inte bara strunta i barnet för att det fyller 18 år.
Men om det nu är din bostad och dom är inneboende kan du ju be dom flytta, det behöver du ju inte vänta tills barnet fyller 18 år.
Men om du vill att barnet ska flytta innan barnet gått ut gymnasiet så får du ju räkna med att mamman/din sambo också flyttar, vad kan hon annars göra.
Barnet kan ju inte bo själv, du kan inte jämföra det med "normala" ungdomar.
Som sagt fråga efter kortis, avlösare, ledsagare så ni kan få avlastning så fort som möjligt så har ni alla fall kommit lite på väg.
Men du förstår väl att din sambo inte bara kan överge sitt barn men hon kan ansöka om LSS boende, sen vet man ju inte när det blir beviljat.
Men om du känner att du inte klarar av barnet och det är starkare än kärleken till din sambo så är det ju bättre att ni separerar. 
Ingen av er ska ju må dåligt. 
Men just 18 år är ingen siffra som gäller, man bli myndig men alla föräldrar är ju som sagt försörjningsskyldiga tills barnet går ut gymnasiet och det blir troligtvis ett år senare för din sambos barn med IF då särgymnasium är det troliga.

18 spelar ingen roll, man är som förälder försörjningspliktig tills dom gått ut gymnasiet. Men måste ni verkligen bo ihop? Det är kanske bättre att vara särbo med de förutsättningar som ni har.

Och dessutom är de försörjningskyldiga till barnet är 21 år när de går gymnasiet. 

Ts inställning till att ungen ska ut vid 18 då han tror barnet är färdig med gymnasiet är lite märkligt. Det är dessutom inget han kan bestämma. 

Tycker ts sambo borde dumpa ts och flytta fort som fan. Eller kasta ut ts om det är hennes lägenhet.