Ifrågasätta beslut, barn

Hur menar du med utvecklingsstörd? Att barnet har en funktionsnedsättning /förståndshandikapp på riktigt eller bara att du tycker att barnet är dum i huvudet typ?

Om barnet har en funktionsnedsättning på riktigt lär det ju inte bero på att pappan är kriminell och att mamman var tonåring.. Eller missbrukade hon också något under graviditeten? Hur gammal är barnet? 

Jag har själv tre barn som personer i min omgivning av olika anledningar har tyckt att jag inte borde behålla (fel pappa, fel tillfälle osv). Ibland tänker jag också såklart att jag har gjort mitt liv svårare .. har haft mycket problem med äldsta som jag fick när jag var tonåring med en misshandlande pappa som senare fick psykos ..vilket har lett till att barnet som nu är tonåring inte alltid har mått bra och har tagit ut väldigt mycket ilska på mig , nu bor hen hos farmor men vi träffas fortfarande och har fått en lite bättre relation.

Det jag ville ha sagt är väl att man inte ångrar ett barn även om det verkligen inte alltid är lätt. Är det så att det på något sätt är en ohållbar situation hemma får ni försöka lösa det på något sätt , försöka få avlastning från släktingar eller socialtjänsten eller så.. Annars är det väl bara att gilla läget .. och säg absolut inte till din sambo att du tycker att hon borde gjort abort. 

Bra start på söndagen. Sambons barn (på snart 10 år) kissade ner golvet i sitt rum natten till idag. Anledning? ?För långt till toaletten, orkade inte?. Toaletten är 4 meter från barnets rum.
I vårt nya hus. Kisset låg såpass länge på golvet att det är märken och golvet stinker piss trots intensiv rengöring. 
Lord give me fuckin strength.. 
Hade där och då inte orkat hålla mig lugn och pedagogisk efter att vi städat/rengjort så gott det gick, så åkte iväg.
Åker nog hem igen om några timmar när jag andats ut helt och är redo att starta om. 

1. Läs några inlägg upp i tråden så får du svar på alla dina frågor.
2. Personligen tyck jag det va ett riktigt dåligt beslut från dig som resulterat i ett barn/ungdom som mår riktigt dåligt pga en situation du tillsammans med en instabil och olämplig man skapat. En far du valt till ditt barn.

Håller med dig. Många knyter säkert starka band och blir riktiga bonusbarn/föräldrar, men det är inget som sker bara för att man bor tillsammans.

Men om barnet har IF så har ju mamman säkert hjälp ifrån Habiliteringen och kan få LSS insatser.
Om barnet ofta kissar på sig mm eller då golv mm antar jag att Hab är involverade och kan hjälpa till med strategier och hjälp osv
Som du säkert väl förstår gör ju inte barnet detta  för att vara elak, har sonen IF så är det givetvis jättejobbigt för alla inblandade men att bli arg hjälper ju inte
dock att man inte orkar och inte har tålamod är ju helt förståeligt.
Men det måste ju vara jättejobbigt för mamman att både ta hand om sitt barn och din frustration.
Men jag hoppas att hela familjen har hjälp annars måste ni be om det.

Självklart får man känna frustration. Det gör nog alla i en sån här situation meeeen detta är ett barn, ett barn med funktionshinder vars mamma som du har valt att leva med.
Hur hade du gjort om du var ensam hemma och behövt hantera det? Hade du brustit då eller klarat av att hantera det på ett lugnt sätt?
Om inte så behöver du ta stöd och om du tänker att du hade kunnat det, varför kunde du inte stanna och stötta din sambo som säkert också brottas med frustration.

Du pratar mycket om val och vad det får för konsekvenser (och särskilt för barnet.). Vid flera tillfällen i den här tråden kritserar du andras val

Men du är vuxen och har med öppna ögon gått in i en relation och hemsituation där det finns stor risk att du hamnar i frustrerande och tuffa situationer.
Oavsett om du tänker att du är bonusförälder eller inte så är du en vuxen i det här barnets liv och med det kommer ju ansvar. Barnet har inte valt att ha dig i sitt liv och i sitt hem. Barnet kan inte rå för sina funktionsnedsättningar utan är i behov av er vuxna för att kunna hitta kloka tillvägagångssätt.
Du är inte hens förälder men du blir ändå en viktig person och precis som du blir påverkad av barnet så blir hen påverkad av dig.
Hen är i ett lärande...och du är vuxen...
Barnet kommer påverkas av dig och dina reaktioner oavsett vad för roll du tänker att du har.
Du är ju i hens hem.

Du verkar inte ha jättemycket strategier att bemöta din frustration om det är så pass att du behöver avlägsna dig i flera timmar. 
Med barn och ungdomar kommer frusterande situation, oavsett om de har funktionsnedsättningar eller ej. Dessa situationer kom med på köpet när du valde att leva din sambo...

För allas skull så skulle jag råda dig att ta hjälp. Finns ju jättebra allmäna föräldrakurser/föräldrastöd via kommunen och kanske habiliteringen har något som du kan få som stöd.

Barnet bor här tills dagen det fyller 18. Inte en dag längre.
Har du länk/mer info om kurser via kommunen tar jag gärna emot dem. Vet inte hur jag ska nå fram till barnet, hur jag ska stötta min sambo eller hur jag kan/ska bearbeta frustrationen när ett stort barn kissar sönder golvet i ett nytt hus. HUR får man barnet att iaf sköta de mest grundläggande uppgifter hen borde klarat av redan för flera år sedan, även med dess handikapp/IF??

För övrigt så bor barnet numera i mitt hem. När barnet vill leka är jag med, hungrig så lagar jag mat, behöver hjälp så är jag där. Med eller utan barnets mamma hemma.
Men gränsen är 18. När det då vuxna barnet fyller 18 ska det ut.

Jag kan inte förstå hur man ska hantera en situation där barnet gör så grova grundläggande fel som att ställa sig och kissa på golvet istället för att gå på toaletten.
Kommer behöva riva ut golvet i rummet, i ett nytt hus, bara för att det va ?jobbigt? att gå några meter till toaletten. 

Jag har valt att leva med det, men det betyder inte att det är lätt alla gånger och jag vet inte hur jag kan få vissa situationer att bli bra för alla. Eller hur jag ska göra för att motverka att vissa problematiska situationer uppstår. 

Förstår att det kan vara frustrerande att leva i en sån situation med ett barn som kräver så mycket. Men du visste väl om det innan ni flyttade ihop? Har ni gemensamma barn också? Och förstår fortfarande inte  hur barnets funktionsnedsättning har med pappans livsstil eller att mamman var tonåring att göra? Visste hon ens om funktionsnedsättningen innan barnet föddes? 

Eller menar du att det hade varit lättare om pappan fanns med mer i bilden? För annars har väl som sagt inte hans kriminalitet eller missbruk så mycket med saken att göra.. Barnet hade antagligen fötts med en funktionsnedsättning även om han hade varit världens mest ordentliga människa.

Mitt äldsta barn har mått dåligt men hon mår inte riktigt dåligt som du skriver. Det har varit en hel del problem  men nu går det bra för henne i skolan, hon ser bra ut , är intelligent och kommer förhoppningavis få ett bra liv. Så jag skulle inte säga att det var ett dåligt beslut även om det har gjort mitt liv svårt på många sätt.  Och man kan aldrig veta vilket barn man får , även under perfekta förutsättningar kan man få ett barn med funktionsnedsättning, ett barn som kräver väldigt mycket , som mår dåligt , inte sköter skolan , hamnar snett i tonåren osv. 

Fast troligtvis kommer ju inte mamman att gå med på att barnet lämnar på sin 18 årsdag då barnet då kommer att gå i gymnasiet även om det är särgymnasium och föräldrar har försörjningsplikt till barnet gått ut gymnasiet så även föräldrar med "normala" barn sparkar ju inte ut sina barn när dom fyller 18 år.
Eller hur tänkte du att mamman ska försörja sitt barn?
Ska hon fixa en egen lägenhet till barnet och betala, vem ska hjälpa barnet som hon är ansvar för tills barnet går ut skolan? 
Bor ni inte tillsammans? är mamman och barnet bara inneboende i din bostad?
Om du kickar ut barnet kommer ju mamman att följa med barnet.

Ni ska vända er till er kommun för föräldrastöd och kan även fråga Habiliteringen som barnet går hos.
Vad har mamman för stöd insatser?
Dina frågor om basala saker som toa är ju just sådant ni ska ta med habiliteringen.